Teaterversionen av Maria Gripes ungdomsklassiker belyser borgerlighetens rädsla för att ge sig i kast med livets skuggsidor.
I Skuggan över stenbänken (1982), starten på Maria Gripes Skuggserie, möter vi en borgerlig familj vid 1900-talets början. Nu har romanen dramatiserats av Gustav Tegby och satts upp på Kulturhuset Stadsteatern i regi av Sara Cronberg. Vi stiger in i familjens trögrörliga och instängda vardagsliv, iscensatt som ett dockhus, platt och färdigformat med klippboksmöbelemang. Men snart börjar väggarna skaka när den nya jungfrun Carolin, spelad av Malin Vispe, gör entré.
I centrum för berättelsen står relationen mellan henne och den 14-åriga dottern Berta, vars besatthet av Caroline skildras övertygande. Den är typisk för den åldern, när en vänskap utanför familjen kan förändra allt. Berta ser Carolin nästan som ett sagoväsen. Som projektionsyta är Carolins uppgift omöjlig. Bara några år äldre ska hon visa Berta och hennes bror Roland världen och de lyssnar hänfört.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men så fort hon riktar uppmärksamheten mot familjens privilegierade ställning och naivitet inför klassamhället slår de bakut. Hon antar rollen som sanningssägare och representant för ett annat sätt att leva, men den egna familjens liv förblir heligt. Dess maktrelationer och dolda historier är omöjliga att skärskåda tills precis på slutet när konfrontationen blir oundviklig och illusionen om deras sammanhållna tillvaro rasar. Vi ser Carolin ur Bertas ögon, och ibland är det frustrerande att vara fast i det perspektivet. Men Carolins svåråtkomlighet är också själva nerven i berättelsen. Hennes roll som katalysator för Bertas politiska uppvaknande är på många sätt otacksam, men realistiskt skildrad.
Berta anar att Carolin döljer något, och det gör henne galen. När hon inte får svar slutar hon behandla Carolin som sin like och börjar i stället domdera henne runt som tjänstefolk. Malin Karlsson spelar Berta mycket bra, som åskådare är det lätt att bli irriterad på Bertas naivitet och kontrollbehov. Man får påminna sig om att hon är ett barn som fäst sig vid Carolin, livrädd för att hon ska försvinna. Trots klassgränsen mellan dem når flickorna fram till varandra, något som skildras utan att för den sakens skull förringa maktobalansen.
Hos Gripe finns psykologiskt djup och en social medvetenhet – ett sätt att berätta som undviker både det överdrivet sentimentala och den uppläxande ton som ofta finns i barnkultur.
Scenkonstkompaniet Bombina Bombast och Helle Damgård har byggt en levande och stämningsfull scenografi, där en en platt husstruktur blir projektionsyta för ett svartvitt bildspel, som leker fint med det fotografiska temat som finns i berättelsen. Föreställningen använder sig av scenografins videoprojektioner och musiken, filmiska verktyg, för att skapa den mystiska och sagolika stämning som utmärker Gripes romaner. Jag undrar vad som hade hänt om man försökt förstärka den kvaliteten genom regin och skapa mer ogripbara stämningar mellan karaktärerna. Sammantaget är föreställningen en inbjudande och vackert berättad introduktion till Gripes bokvärld.
Vad har då Maria Gripe, en jungian som oftast rörde sig i just borgerliga miljöer, att erbjuda en vänsterpublik? Svaret är ett psykologiskt djup och en social medvetenhet – ett sätt att berätta som undviker både det överdrivet sentimentala och den uppläxande ton som ofta finns i barnkultur. I sina romaner undersökte hon ofta mystiken – inte nödvändigtvis som något övernaturligt, utan som det kusliga och märkliga i vardagen. Hon drogs till skuggsymboliken, spelet mellan mörker och ljus, elementen av förvillande och projektion som finns där i alla relationer.
Gripe visar borgerlighetens rädsla för att ge sig i kast med livets skuggsidor, och men också hur det oväntade mötet kan tvinga ut oss i livet och driver oss att sätta saker i rullning. Kultur som berör det relationella och psykologiska ställs ibland som motsats till det politiska. Men att arbeta politiskt är att bygga relationer, vilket kräver öppenhet för att möta andra och förändras längs vägen.
