Okategoriserade 05 oktober, 2004

Vägen ut ur nyliberalismen börjar i Trondheim – Facket i Norges tredje största stad vände utvecklingen

Vänstern i Europa försöker desperat klara av nedskärningskrav och privatiseringar. Men i Trondheim har det redan vänt. I Norges tredje största stad återkommunaliseras sådant som annars skulle privatiseras. Kommunen lovar att inte konkurrensutsätta sin verksamhet. De anställda i kommunen ska få inflytande över arbetsmiljön. Kort sagt: I Trondheim fungerar det som anses omöjligt. Och nu har hela norska LO beslutat ta efter Trondheimsmodellen inför valet 2005. Flamman har besökt staden som börjat vända striden till vänsterns fördel.

Trondheim är en stad vid Trondheimfjorden som löper ut i Nordsjön. I det långsmala Norge ligger det på mitten, längst norrut av alla större städer, i fylket Tröndelag. Jämför man med Sverige ligger Trondheim i höjd med Storlien eller Östersund. Här bor enligt folkräkningen 154 351 människor, vilket gör Trondheim till Norges tredje största stad befolkningsmässigt. De stora industrierna är nedlagda. Livsmedelsindustrin och servicenäringen är det som håller staden uppe.
En av de sista som arbetat i den tunga industrin är Arne Byrkjeflot, gammal smältverksarbetare. Byrkjeflot, som är sekreterare i Nei till EU i Trondheim, medlem i Röd Valgallians och sitter i stadsutvecklingskommittén i kommunen, är en av arkitekterna bakom Trondheims nya kurs. Själv sitter han i ett minimalt rum överhopat av papper i källaren på kommunhuset. Byrkjeflot lägger fram historien om hur LO vände på matchen i Trondheim.
År 2003 var det 14 år sedan högern tog över styret i Trondheims stadshus. Under 14 år fördes en politik som gick ut på att privatisera attraktiva delar av kommunens egendom, att bolagisera och konkurrensutsätta annat.
LO Kommun, en sammanslagning mellan fyra fackförbund inom norska LO tog initiativ till en ”ny kurs”. LO skulle driva en egen valrörelse. Tidigare hade man, precis som många fackföreningar världen över, helt enkelt betalat pengar till det socialdemokratiska Arbeiderpartiet, 270 000 norska kronor. Nu beslöt man att använda pengarna själv för att driva de frågor man ansåg nödvändiga, oavsett vilket parti som var berett att ställa upp på dem.
Efter att LO Kommun – som i princip bestod av offentliganställda – tagit initiativet, kom industrifacken med. Först då kunde man räkna med hela LO i Trondheim. Liksom i Sverige är det skillnad på fack och fack. Utan de tunga mansdominerade facken går det inte, vare sig i Norge eller i Sverige, att få fart på facket.
Men ytterligare en sak skulle till för mobiliseringen: tjänstemannafacken. Trondheimsalliansen byggde på tvärfackligt samarbete. Samtliga tjänstemannaförbund utom teknikernas var med. Den enda stora grupp som inte alls ville delta var Akademikerna, motsvarande svenska SACO.
Våren 2003 lades Trondheimsmanifestet, det gemensamma programmet med 19 punkter, fast. Programmet krävde motsatsen till den politik som förts i Trondheim och stora delar av världen: att välfärdsstaten skulle försvaras och att kvaliten på de offentliga tjänsterna skall förbättras genom en demokratisering av kommunen. De 19 kraven summeras till tre huvudparoller: Offentlig – icke privat välfärd. Enhetsskola – en likvärdig skola för alla. Omförhandling om Marienborg – försvara industrin. Den första rubriken lyder: Vi vill ha återkommunalisering!

Med de 19 punkterna gick alliansen ut direkt till arbetsplatserna och diskuterade med arbetare och tjänstemän. Gensvaret var starkt.
– Det blev ett väldigt gensvar! Jag är säker på att det aldrig funnits en majoritet för högerpolitiken i Trondheim, eller Norge för den delen, säger Arne Byrkjeflot. Men det finns ett enormt politikerförakt efter Arbeiderpartiets politik. Många har börjat misströsta över partierna till vänster. Det är ju bara det att partierna måste vara med om det skall bli någon förändring. När vi gick ut och pratade direkt med folk på arbetsplatserna sa vi: vi måste vinna valet, det räcker inte med fackligt arbete när det gäller kommunens beslut måste vi ha parlamentarisk majoritet.
Utifrån de 19 punkterna frågades partierna ut om huruvida de kunde gå med på kraven eller ej. Utfrågningen var det som tog längst tid. Lösa svar godtogs inte, alla svar skulle vara begripliga och för att komma ända fram fick alliansen skicka tillbaka oklara svar, och börja förhandla med några partier.
– Vi visste att om vi skulle kunna mobilisera krävdes tydliga svar. Att våra frågor också var tydliga var väldigt viktigt. Jag skulle nästan säga att det vara viktigare att kraven var klara än att de var politiskt bra. En annan sak var att vi måste ha med offensiva krav: det går inte att mobilisera folk bara på att kräva en återgång till det gamla, säger Arne Byrkjeflot.
När valet närmade sig startade alliansen valrörelsen med en stor fest, dit alla politiska partier inbjöds. Initiativet blev valets centrum: genom att var först på banan hade man redan startat debatten. Och genom att alla partier fick förhålla sig till initiativet blev alliansen en självklar referens.
I valet sopade vänstern hem majoriteten. Arbeiderpartiet låg kvar på samma siffror, medan Sosialistisk Venstreparti nästan fördubblades, från 9,9 procent till 17,7 procent. Valets stora förlorare var symboliskt nog Höyre, som gått i spetsen för den nyliberala politiken. För första gången på 14 år fick högerpartierna maka på sig och återkommunaliseringen kunde börja.

Ett år efter valet är 13 av de 19 punkterna genomförda eller på väg att genomföras. Trondheim Renholdsverk är återkommunaliserat, liksom Byggservice, kommunens reparationscentral. All renovering av kommunala sjukhus är återkommunaliserad. Järnbaneverkstan på Marienborg kommer kunna räddas. Socialhjälpen har höjts med en tredjedel. Kommunen har ställt krav på daghemmen: om de skall få driftstöd, skall pensionerna fungera som i de kommunala daghemmen. Kommunens budget har stärkts med 200 miljoner, tack vare höjd egendomsskatt.
Och sist men inte minst: kommunen har ingått ett avtal med de kommunanställda och tjänstemännen, ett avtal som garanterar att ingen verksamhet skall privatiseras eller konkurrensutsättas fram till 2007. Sättet att arbeta med samarbetsavtal har testats i andra norska kommuner: Moss, Steinkjaer, Possgrunn, Sörum och stadsdelen Åsane i Bergen. I stort sett är resultaten lyckade, även om det på sina håll satts käppar i hjulen. I Trondheim är uppbackningen massiv: Avtalet har skrivits under av 23 fackliga organisationer, den politiska majoriteten och tjänstemännen i kommunen.
Samarbetsavtalet är den verkligt offensiva strategin som precis har inletts. Genom att garantera de anställda insyn och inflytande över sitt arbete skall kommunens verksamheter kunna utvecklas. Eller som det står i avtalet:

Gjennom utvikling og gode samarbeidsmodeller vil vi forbedre og modernisere tjenstetilbudet uten å konkurrenseutsette eller privatsere tjenstene. […] Trondheim kommune skal fokusere på en organisasjonskultur der tillit, medvirkning og myndiggjöring av medarbeidere er sentrale elementer.

Det första problem man tar itu med är arbetsmiljön. Många arbetsplatser är stressiga och har förbisetts när det gäller investeringar. Ett första steg i det nya sättet att arbeta är därför att kommunen ordnar en konferens om sjukfrånvaro och arbetsmiljö. Steg för steg skall sedan alla kommunanställda få chansen att diskutera sin arbetsplats med kommunens politiker och tjänstemän. Exakt hur det skall gå till håller man nu på att försöka lösa. Man skall pröva sig fram och lyssna på de anställda istälklet för att bygga ambitiösa luftslott. Efter valet 2003 har resan bort från nyliberalismen börjat i Trondheims kommun. Den startar, helt logiskt, i demokratin.

”Först tar vi Trondheim, sen tar vi Norge”

Trondheimsmodellen har blivit uppmärksammad i Norge och framför allt inom den norska fackföreningsrörelsen. Norska LO har redan nu börjat Projekt 05, eller ”Den långa valkampen”, som det kallas. Tanken är att LO skall driva krav på stopp för privatiseringar och liknande saker som i Trondheim nationellt.

Knut Fagerbakke sitter i kommunstyrelsen för Sosialistisk Venstre, som nästan dubblade sitt röstetal i lokalvalet 2003. Han tror att privatiseringarna till slut blev för mycket för de borgerliga partiernas väljare också.
– Folk reagerade när de förstod att de miste kontrollen helt över kommunen. Vad det här handlar om är inte bara vem som skall äga utan möjligheten att föra en politik för lokal utveckling, vem som skall bestämma hur staden ser ut och relationen till miljön här ute vid kusten.
Men de borgerliga partierna ändrade sig inte i takt med medborgarna.
– De blev helt hysteriska över denna omvälvning. De började med en slags skrämselpropaganda som gick ut på att vänsterpartierna var LO:s nickedockor. Men där hade de nog missbedömt läget. Att vi och socialdemokraterna är nära LO är ju självklart för oss.
De borgerliga partierna har ännu inte hämtat sig, menar Fagerbakke.
– Jag tror att de är ganska överraskade av vår effektivitet nu. Vi har genomfört det vi lovade. Man skall komma ihåg att det inte är något enkelt projekt vi startat – regeringen, EES-avtalet och EU går i direkt motsatt riktning. Men det vi visat i Trondheim är att det går att göra något annat lokalt.
Det var dock inte partierna, utan LO, som var omvandlingens motor. Att LO kunde ta så klar ställning berodde på att den fackliga sammanhållningen höll på att brista med alla privatiseringar och avregleringar.
– Skälet till att vi bestämde oss för att bli mer offensiva var att den offentliga sektorn var under attack. De höll på att privatisera allt! säger Opdahl.
Ledamoten i stadsutvecklingskommittén i kommunen, Arne Byrkjeflot, och Arvid Opdahl är klara över vad det är som skapat succén.
– Klara och enkla krav. Att vi krävde svar från politikerna var avgörande, säger Byrkjeflot. Vi hade jobbat fackligt med alla kraven sedan 1999, men när vi lyfte dem till den politiska nivån hände det saker.
Stödet från de anställda har också varit viktigt.
– Byggservice återförs som kommunal enhet den 1 januari 2005. Det som hänt där är att för första gången på länge har vi haft mycket besökta fackmöten, säger Byrkjeflot. De är glada både för att slippa den extra byråkrati som beställar-utförarmodellen kräver. Men för dem handlar det också om att deras arbete som vaktmästare och renhällare ju egentligen helt är inriktat på kommunen. Om de skulle konkurrensutsättas får de hitta nya marknader om de inte alls känner till.

Nu pågår samtal om hur Trondheimsmodellen skall användas nationellt av LO. I Trondheim, som tidigare betraktades som en besvärlig opposition inom norska LO, har man gjort en slogan med inspiration av Leonard Cohen: ”First we take Trondheim, then we take Norway”.
Att det skulle gå att genomföra i Sverige tvivlar de inte heller på. De ekonomiska hindren är överdrivna, säger Arne Byrkjeflot.
– Så länge verksamheten är bolagiserad kan man återföra det som en kommunal enhet utan att det kostar ett öre. Och jag tror väl att det mesta i Sverige inte är helt sålt heller. När det gäller privatiserad egendom har vi här fonderat pengarna istället för att göra av med dem. Det innebär alltså att vi kan köpa tillbaka sådant som elverket utan att göra en förlust. En sån sak som ett elbolag hittar inte köpare var som helst. I många fall är kommunen den logiska ägaren.

Privatisering inte billigare

Ett skäl till att Trondheimsborna röstat för återkommunalisering är att privatisering redan testats grundligt. Och resultatet var inte speciellt uppmuntrande, enligt LO-ombudsmannen Arvid Opdahl.

– När tjänsterna skulle ut på anbud var priset ofta så lågt att kommunen kunde spara, men nya kostnader tillkom efter hand. Vi märkte rätt snart att kommunen inte hade kontroll över processen. I anbuden fanns det kryphål, som gjorde att kostnaderna kunde öka efter hand, säger Arvid Opdahl.
Kommunerna, ovana att agera köpare på marknader de inte kände till, möttes av smarta avtal och slipade affärsjurister som såg till att hitta profitmöjligheter. Ett annat skäl till att anbuden såg attraktiva ut var att man samtidigt omorganiserade och sänkte servicenivån.
– Samtidigt som man gick över till privat, infördes till exempel ett nytt insamlingssystem för avfallet som var billigare, eftersom det tvingade folk att göra mer av arbetet själva. Vi fann att vissa tjänster helt enkelt utgick. Sedan det privata Norsk Gjenvinning tog över avfallshanteringen kunde folk till exempel inte längre få sina julgranar hämtade – de fick göra sig av med dem själva, säger Opdahl.
Men de största förlusterna med att privatisera tjänsterna har varit en drastisk försämring av arbetsmiljön, som lett till ökad sjukfrånvaro. Eftersom kommunen betalar sjukpenningen, medan det privata bolaget tar hand om vinsterna, kan man få privatiseringen att se lönsam ut på papperet. I verkligheten är det en förlustaffär. Norsk Gjenvinning, ägt av franska Vivendi, ett gigantiskt energi- och vattenbolag som också äger Canal+, är kanske det tydligaste exemplet.
– När Norsk Gjenvinning tog över från kommunen hände något. Genomströmningen ökade till 90 procent i företaget. Efter några år var alltså tio procent av dem som först anställdes kvar.
Skälet var att de anställda drevs hårdare, att arbetsmiljön blev sämre och att deras anställningstrygghet försämrades.
– Vi försökte organisera dem fackligt, men det var svårt både för att deras arbetstider inte var normala och för att de flexibiliserats till sådan grad.
Nu har avfallshanteringen återkommunaliserats och sjuktalen sjunker.

Trondheimsmanifestet

Hela programmet ryms i det flygblad som LO i Trondheim delade ut inför valet 2003. Programmets inriktning är att försvara den lokala industrin, att sluta bolagisera och sälja ut den gemensamma egendomen, och att garantera en god standard på den offentliga servicen. Här är några av punkterna.

Vi vill ha rekommunalisering
Vi vill inte bara stoppa all konkurrensutsättning och privatisering. Vi vill återkommunalisera.
– Om det finns tillfälle vill vi att bystyret köper tillbaka Trondheim Energiverk AB och Team Trafikk AB (Trondheim trafiksällskap) helt eller delvis.
– Vi vill att Trondheim Kino AB förs tillbaka till folkvald styrning. Vi vill att Trondheim Renhållingsverk, Trondheim Bydrift, Trondheim Byggservice, Stavne Gård och Trondheim Parkering skall bli kommunala enheter under folkvalt styre.
Försvara enhetsskolan
Stoppa alla förberedelser att införa fritt skolval i Trondheims kommun.

Försvara industrin
Tomtspekulanterna i Trondheims kommun har alltid kunnat räkna med att omreglerat arealer/egendomar från industri och tyngre näringsverksamhet, speciellt till bostäder. Denna praxis har gett konsekvensen att företagen nu sittrer och räknar på alternativa tomtvärden, om de lägger ned eller inskränker i Trondheim. Järnbaneverkstaden på Marienborg är nu utsatt för detta och värdet av bryggeritomten är viktig när EC Dahls framtid skall avgöras.
– Vi vill därför inte godta någon omreglering av tomtarealer innan parterna är eniga om att detta tryggar verksamheternas framtid.

Dagis till alla barn
Trondheim saknar 1300 dagisplatser. De senaste åren har det nästan inte byggts några kommunala dagis. Vi menar att det måste tas krafttag och detta krafttag måste vara i offentlig regi.
– Minst 1000 nya kommunala dagisplatser.

Ordnade arbetsförhållanden
Vi upplever att många företag idag använder dåliga löner och arbetsförhållanden och saknar pensionsavtal för att konkurrera ut seriösa firmor.
– Vi vill att Trondheims kommun tar med i sina anbudsdokument, i avtal om driftstillskott och som en förutsättning för kommunalt stöd att de anställda har kollektivavtal och att det finns lärligsplatser där det är naturigt. Detta skall också gälla för inhyrda och underleverantörer. trondheims kommun skall garantera att frånvaron av pensionsavtal inte blir ett vapen i anbudskonkurrensen.

Bevara naturresurserna, bevara miljön
Trondheims kommun har sålt ut stadens naturresurser, Trondheims Energiverk. Kanske lika allvarligt, är det bristande underhållet av kommunens egendomar, där vi nu ligger halvannan miljard efter. Synligast är det i skolorna, där barn, ungdomar och lärare erbjuds ovärdiga förhållanden. Denna utveckling måste stoppas och det måste tas krafttag för att återupprätta standarden.
– Inom loppet av fyraårsperioden måste en standard som tillfredställer förordningarna på alla skolor och daghem vara säkrad. Pressen måste läggas på staten, men om det är nödvändigt kan en miljard av E-verksfonden användas.

Social bostadspolitik
– Minst 200 kommunala hyresbostäder årligen
– Sätt igång 200 låginsatslägenheter årligen

Äldre och socialpolitik
– Öka socialhjälpsatserna med 50 procent.
– Öka grundbemanningen på sjukhem.

Aron Etzler
Partisekreterare Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 30 maj, 2024

Mexikos vänster på väg mot ny jordskredsseger

Socialisten Claudia Sheinbaum (mitten) kommer med stor sannolikhet att bli Mexikos första kvinnliga president. Foto: Marco Ugarte/AP.

Mexiko ser ut att gå emot den globala etnonationalistiska trenden när landet går till presidentval. Avgående vänsterledaren ”AMLO”:s efterträdare Claudia Sheinbaum vill nu fördjupa hans omvandling av ett av världens mest ojämlika länder.

Vid ett valmöte i Coyoacán, ett medelklassområde i södra Mexico City i början av maj, gick Claudia Sheinbaum upp på scenen och höll ett tal till de tusentals anhängarna till hennes parti Morena som samlats i solen.

– Vad vill Coyoacán ha, omvandling eller korruption? Patriotism eller underkastelse? frågade hon, varpå åhörarna skanderade ”President!” som svar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 30 maj, 2024

Rättvisa för ukrainska arbetare!

Arbetare lägger gatsten i Ukrainas huvudstad Kiev den 5 juli 2023. Foto: Jae C. Hong/AP.

Glöm inte bort de kämpande ukrainska arbetarna när freden ska förhandlas, skriver en grupp fria ukrainska fackföreningar inför EU-valet.

Inför Europavalet skrev fackliga aktivister i den ukrainska stålindustristaden Kryvyi Rih ett upprop som påminde om att arbetarna bär krigets tyngsta börda. Det är de som saknar ammunition vid fronten, och därför är det också deras intressen som borde diskuteras av politikerna. De varnade för katastrofala effekter om arbetarnas villkor glöms bort, och för att eliten skulle använda stödet till Ukraina för själviska ändamål.

Yuriy Samoilov, ledare för den självständiga fackföreningen för gruvarbetare, sade: ”I våra familjer handlar vartannat samtal om kriget, och om hur man kan hjälpa dem som tjänstgör, eftersom den stora majoriteten av de mobiliserade är vanliga arbetare. Det är tydligt att detta har blivit fackets prioritet. Men samtidigt upphävs arbetslagstiftningen och de sociala utgifterna skärs ned, medan företagarnas och tjänstemännens barn roar sig utomlands.”

Det ukrainska samhällets motståndskraft hänger på vanliga arbetare.

Uppropet har redan fått stöd från en mångsidig grupp fackliga aktivister, studentaktivister och andra från hela Ukraina. De förenas av ett gemensamt missnöje med bristen på intresse för arbetarfrågor, och är övertygade om att deras gemensamma röst är nyckeln till förändring. De ser alla Ukrainavänner och alla arbetarrörelsens allierade, både i Europa och runt om i världen, som upprorets potentiella publik.

Enligt Oleksandr Skyba, ledare för den fria fackföreningen för järnvägsarbetare vid Darnytsia-depån, har arbetstagarnas rättigheter inskränkts avsevärt sedan krigets början. Han säger att de flesta förändringar inte ens har stärkt försvarskapaciteten, utan snarare försvagat den. ”Att tillåta arbetsgivare att godtyckligt avbryta anställningar och upphäva kollektivavtal är ett hårt slag mot fackföreningarnas roll och demokratins grundprinciper”, menar han. Oleksandr betonar sin tilltro till enighetens kraft och den gemensamma kampen, och vädjar därför till sina utländska kamrater om solidaritet.

Med tanke på att vårt öde ofta beror på EU-politikers beslut, vill vi, ukrainska fackföreningsmedlemmar och aktivister, vända oss direkt till er och betona följande:

Medan det internationella samfundet vacklar, går de ryska ockupationstrupperna gärna till attack. Våra kamrater dör vid frontlinjen, tvingade att slåss utan tillräckligt med vapen. I avsaknad av ordentligt luftförsvar drabbas våra kraftverk, fabriker och hem av förödande luftangrepp. Om stödet verkligen vore orubbligt skulle detta ha gått att undvika. Men i nuläget står vi ensamma mot angriparen.

Dränerade. Ukrainska arbetare pumpar vatten ur en krater efter en rysk attack på ett sjukhus i Charkiv den 27 april 2024. Foto: Andrii Marienko/AP.

Det ukrainska samhällets motståndskraft hänger på vanliga arbetare. De utgör majoriteten av de väpnade styrkorna och säkerställer att hemmafrontens produktion, transporter och kritiska infrastruktur fungerar. Samtidigt hotas landets försvarsförmåga och framtid av de alltmer påtagliga sociala klyftorna, med kollektiva nyttigheter som bara är tillgängliga för eliten, och enbart plikter för oss andra. Samtidigt som vi jobbar övertid för slavlöner och med en ständig risk att hamna på gatan, prioriterar regeringen avregleringar och gynnsammare villkor för företagare.

Våra familjers och vänners säkerhet och välbefinnande är det viktigaste av allt för oss. Det är de som får oss att stanna. Ändå är det smärtsamt tydligt att Ukraina efter kriget kommer att sakna möjligheter till ett anständigt liv om arbetarna inte får tillräckliga verktyg för att lösa sina problem. Det är med fasa som vi inser att vi förmodligen kommer att behöva söka ett bättre liv utomlands, arbeta dag och natt och tävla om svältlöner från giriga arbetsgivare.

Läs mer

Det är ingen hemlighet att även era eliter fryser lönerna, höjer priserna, ställer in helgdagar och krymper välfärden. Därför framhålls även allt detta som villkor för stödet till Ukraina, samtidigt som era hemländer fortsätter bedriva ömsesidigt fördelaktig handel med Ryssland, med pengar och teknik som stödjer deras militära kapacitet. Denna politik är extremt farlig för solidariteten och förtroendet mellan våra folk.

Endast tillsammans kan vi försvara demokratin och den sociala rättvisan från imperialisternas invasioner, trycket från diktatorer, oligarkers aptit och extremhögerns demagogi.

Därför uppmanar vi er att:

1. Stoppa vapenexporten till tredjeländer och prioritera leveransen av vapen och ammunition som är nödvändig just nu för försvaret av Ukraina. Vårt krig får inte bli en förevändning för att tjäna pengar på vapenförsäljning.

2. Gör det omöjligt för Putins regim att kringgå sanktioner, vilket bland annat kräver att hemlighetsfulla leveranssystem som utnyttjas av ryska, ukrainska och andra oligarker stängs ned. Varje överföring och reservdel hjälper Ryssland att fortsätta kriget.

3. Skriv av den orättvisa skulden och se till att era pengar inte spenderas på antisociala experiment i vårt land! Internationellt stöd bör bidra till att återställa och utöka allmän hälso- och sjukvård och utbildning, återuppbygga bostäder till överkomliga priser och offentlig infrastruktur och säkerställa anständiga jobb och arbetsvillkor.

4. Upprätta kontakter med ukrainska fackföreningar och organisationer i det civila samhället, lobba för deras deltagande i beslutsfattande på alla nivåer, och insistera på vikten av kollektivavtal och föreningsfrihet! I ett deformerat politiskt system är detta nästan det enda sättet för vanliga människor att hävda sina rättigheter.

5. Avslöja den falska solidaritet som används för att maskera egenintressen. Konfiskera ryska tillgångar, stäng av offshorebolag och beskatta de superrika. Men ställ inte människor inför ett falskt val mellan att offra ukrainarna eller de mest utsatta i det egna hemlandet.

Antogs vid ett möte för fackförenings- och studentaktivister i Kryvbas med anledning av första maj, under ordförandeskap av Yuriy Samoilov och deltagande av representanter för de oberoende fackföreningarna ArcelorMittal Kryvyi Rih, Kryvyi Rih Iron Ore Plant, Metinvest och Rudomine, Kryvyi Rih Free Trade Union of Healthcare Workers, Kryvyi Rih Free Trade Union of Educators and Scientists, studentfackförbundet Direct Action, Witches of Kryvbas, Spravedlyvist och Sociala rörelsen.

Utrikes 30 maj, 2024

Klimatkrisens offer vill döma oljechefer för dråp

Klimataktivister protesterar framför franska oljegiganten Total Energies kontor den 26 maj 2023. Foto: Thibault Camus/AP.

Ledningen för fossiljätten Total Energies bär ansvaret för det dödliga extremvädrets offer. Det anser de klimataktivister som nu anmäler bolaget i fransk domstol, i vad som beskrivs som det första brottmålet i sitt slag i världen.

Elisa och William, 38 och 28 år gamla, förlorade sin mamma när vattenmassorna svepte bort hennes hus i stormen Alex som drabbade södra Frankrike i oktober 2020. Khanzadi, 25 år, såg sin syster dö i översvämningarna som under sommaren 2022 lade en tredjedel av Pakistans yta under vatten. Benjamin, 17 år, riskerade sitt liv när han försökte rädda sin 15-åriga vän Rosa, som drunknade i översvämningarna i Belgien sommaren 2021.

Forskning har visat att var och en av dessa extrema väderhändelser gjordes mer intensiva och mer sannolika av den globala uppvärmningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 29 maj, 2024

Det är högern som drömmer om en djup stat

Djupa staten, det är jag – Magnus Hjort, chef för Myndigheten för psykologiskt försvar. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Högerpopulister varnar ofta om en vänsterliberal ”djup stat” som styr samhället i kulisserna. Men i själva verket kommer den politiska styrningen oftast från högerhåll.

Den djupa staten, föreställningen om att nationens tjänstemän representerar en odemokratisk förlängning av en illasinnad (vanligen socialistisk) agenda, har blivit en viktig beståndsdel i den politiska mytbildningen hos världens högerpopulister.

Konspirationsteorins syfte är att undergräva förtroendet för demokratin. Ett sätt att splittra folket mellan lojala partister och nationens fiender, där (den ibland slutgiltiga) lösningen alltid tycks vara att ersätta en påhittad politisk konspiration med sin egen, hemsnickrad variant där kritiker antingen byts ut eller skräms till tystnad.

I Sverige har den tack och lov ännu inte fått fäste på samma sätt som i exempelvis USA, där stormningen av Kapitolium inspirerades av tron på att den djupa staten stulit valsegern från Donald Trump. Detta trots idoga försök från framför allt sverigedemokratiskt håll.

Avslöjandet av Sverigedemokraternas trollfabrik ger gott om exempel på den sortens metoder. ”Korridorssnack” om att organisera drev mot individer som kritiserat partiet och budskap om att deras Tidökamrater är svaga och inkompetenta fyller båda samma syfte: att undergräva förtroendet för andra samhällsaktörer, och skydda förment sverigevänliga narrativet från kritik.

Ännu tydligare blir det när man tittar på reaktionen på Kalla Faktas avslöjande. Att SD omedelbart går till motattack och hävdar att granskningen är politiskt motiverad av det stundande EU-valet, vinklad för att svartmåla ett helt normalt parti, är i sig det främsta beviset på att de inte är det.

Att regeringen trots det låter sitt samarbetsparti fortsätta underminera tilltron till samhällets demokratiska institutioner, till och med de delar där de själva ingår, är obegripligt.

Det är svårt att veta om de själva faktiskt tror på snyfthistorierna om att de är orättvist behandlade. Syftet är i varje fall tydligt – att måla upp en bild där fiendens ondsinta tentakler styr allt bakom kulisserna, för att rättfärdiga sina egna antidemokratiska övertramp. Övertramp som, till skillnad från exempel som kan lyftas som argument för en större statlig konspiration, är en fundamental del av partiets kultur, ideologi och arbetssätt.

Att regeringen trots det låter sitt samarbetsparti fortsätta underminera tilltron till samhällets demokratiska institutioner, till och med de delar där de själva ingår, är obegripligt. I alla fall om man vill tro att Sveriges högerpartier är något annat än ett steg på en lukrativ karriärtrappa för ledande företrädare.

Än mer obegripligt, särskilt ställt mot påståendet att svenska myndigheter skulle styras av en anti-patriotisk djup stat, är att Kalla Fakta anmälts till Granskningsnämnden av Myndigheten för psykologiskt försvar för att ha klippt in äldre intervjuer i ett nytt inslag. MPF är en myndighet med syftet att ”förebygga, upptäcka, analysera och motverka otillbörlig informationspåverkan och annan vilseledande information som kan utgöra ett hot mot oss i Sverige”. Däremot är de inte intresserade av att granska destabiliserande propaganda från svenska aktörer eftersom de fokuserar på yttre hot, något de upprepar i sin anmälan.

Om chefen Magnus Hjort inte tänker avgå – som Peter Wolodarski föreslår – borde han kanske försöka bredda myndighetens fokus till svenska aktörer. Där finns det lyckligtvis gott om exempel han kan titta på. Förslagsvis kan han börja med de många SD-kopplade alternativmedierna, eller närliggande aktörer som sprider uttalat ryssvänlig propaganda och hot mot demokratiska institutioner, längre ut på högerkanten.

Läs mer

Det skulle kanske göra nytta för att motverka vilseledande information och propagandamyter, i stället för att bidra till att stärka dem och den hotbild de skapat mot Kalla Faktas journalister. Som bonus skulle det ge Hjort något att bli ihågkommen för – utöver rollen som en ganska deppig testballong för hur den djupa staten skulle se ut om Sverigedemokraterna fick bestämma.

Utrikes 29 maj, 2024

Högerextrem international samlades i Madrid

Argentinas president Javier Milei talar. Foto: Manu Fernandez/AP.

Den globala extremhögern spänner musklerna inför Europaparlamentsvalet.

Förra söndagen samlades företrädare för högerextrema partier världen över i Madrid. Det tre dagar långa evenemanget organiserades av spanska Vox, och på talarlistan stod bland andra Frankrikes Marine Le Pen, Argentinas president Javier Milei, och premiärministrarna Giorgia Meloni och Viktor Orbán på videolänk.

Den pro-israeliska slagsidan var tydlig, med en israelisk minister från Likud bland talarna och en tidigare rådgivare till Donald Trump som skanderade:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kultur 28 maj, 2024

Ofärdigt tänkt – helhjärtat genomfört

Manju Jattas ”The Dark Matter Surrounding AKT 1”. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Sladdriga teckningar, stökiga installationer och korvfilosofiska katalogtexter. På konstskolornas slututställningar är det mesta sig likt och det är precis som det ska vara.

Ett gammalt skämt om Konsthögskolan i Stockholm utgår från dess emblem, bestående av ett lejon och ett vildsvin, som även flankerar ingången till Skeppsholmslokalerna. Vitsen går ut på att eleven kommer in som ett lejon och ut som en gris. Tolkat som att unga studenter, likt ensamma lejon, letar efter sanningen på en oändlig stäpp, för att snart inse att en viktigare uppgift är att böka runt och sabotera människans prydliga trädgårdar, så är bilden ändå fin.

Därför är vårens examensutställningar en höjdpunkt inte bara för konstintresserade utan för var och en som är det minsta intresserad av att läsa av vartåt olydiga ungas tankekraftfält rör sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 27 maj, 2024

Regeringen kan glömma att släcka vänsterpressen

Det nya mediestödet slår hårt mot vänstertidningarna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

När mediestödet försvinner för vänstertidningar som Flamman så är det ett led i regeringens kamp för att tysta alla motröster. Vårt svar är att strida för självständighet – och komma ut starkare på andra sidan.

Så kom beskedet.

Flamman blir av med hela vårt mediestöd på 3 miljoner per år. Kvar finns ett ”övergångsstöd”, eller snarare avvecklingsstöd, som ska täcka krans och jordfästning.

Det kan ni glömma.

Vi har 25 procent fler prenumeranter sedan årsskiftet i fjol och om tillväxten fortsätter är vi snart självförsörjande. Därmed blir vi också onåbara från klåfingriga högerpolitiker, vilket är det bästa svaret på regeringens försök att släcka vänsterpressen.

Men slaget i stort är förstås brutalt. Alla kommer inte att överleva detta, och konsekvensen kan vi förutse redan nu: ett redan högerlutande medielandskap kommer att kantra totalt.

Ansvaret vilar helt på regeringen, som på område efter område jobbar på att tysta alla arenor för fri åsiktsbildning

Nämndens motivering är att Flamman visserligen uppfyller alla krav, men är för små för att bidra till mångfalden. Högerns nästan totala mediedominans – där nio av tio ledarsidor är borgerliga, medan en handfull småtidningar till vänster ger ett alternativ – används alltså som argument för att ta bort stödet… för vänstertidningarna. Snart används väl samma argument inom den privatiserade vården: ”Tyvärr, eftersom du är sjuk får du ingen läkartid.”

Även högertidningar drabbas, men det råder samtidigt ingen brist på högermiljonärer som vill omvandla sedelbuntar till invandringskritik, genom att ösa pengar över Bulletin och Kvartal. Motsvarande källor finns knappt till vänster, förutom facken, som dock är så skraja för socialism att man hellre gör LO-borgen till en pengabinge än slår upp valvdörrarna för vågade vänsterprojekt.

Läs mer

Att stödet försvinner är egentligen inte nämndens fel. Den ställdes inför en omöjlig uppgift, då den totala potten enligt utredningen skulle minska med 76 procent. Ansvaret vilar helt på regeringen, som på område efter område jobbar på att tysta alla arenor för fri åsiktsbildning.

Man skär ned på folkbildning, kulturskolor, bibliotek, museer, bistånd, public service, och nu alltså även på tidningar som bidrar till mediemångfalden. Allt detta är sådant som har legat till grund för den svenska demokratin – tillsammans med fackförbund, frikyrkor, lantbrukarnas riksförbund och allt annat som utgör det svenska civilsamhället. Dessutom finns en oro för ökad styrning på universiteten.

Det går inte att dra någon annan slutsats än att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna vill tysta eller kontrollera alla platser för bildning och fritt tänkande.

Man behöver inte ens gissa sig fram till vad Tidöpartierna tycker. De skäms nämligen inte för att säga det rakt ut. Den 25 maj fick Jimmie Åkesson beröm från sin partikollega Josef Fransson, som beskrev hans försvar för trollfabrikerna som ett tillrättavisande av  ”den samlade ljugmedian”

Regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna vill tysta eller kontrollera alla platser för bildning och fritt tänkande

Både språkbruk och synsätt är direkt hämtat från Hitler själv. Som jag skrev i min förra ledare återupplivade Jimmie Åkesson den nazistiska ”dolkstötslegenden” i sitt vårtal, utan minsta reaktion.

Det är så här det är nu. Borgerligheten har bestämt sig för att låta ett högerextremt parti stöpa om offentligheten, mot att man får fortsätta skära ned på välfärden.

Det enda svaret är att gå till motattack. Om du inte prenumererar på en vänstertidning ännu – gör det. Vi är mer motiverade än någonsin att bidra med en motröst. Vi vet att vi gör skillnad, vi ser det dagligen i våra siffror och vårt mediala genomslag.

Regeringen har försatt oss i en kamp mot klockan. Utmaningen är antagen. Det vatten ni ville släcka oss med visade sig vara bensin.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 27 maj, 2024

Nalle Who är som du och jag

Simon Fujiwara, ”Who Goes Around and Around? (Social Media Madness)”, 2023. Foto: Jörg von Bruchhausen.

Vad innebär det att vara ett genuint ”jag”? Utställningen ”It’s a small world” med Simon Fujiwara synliggörs vår kulturs kannibalistiska narcissism.

I Helsingfors har ribban höjts rejält de senaste åren med påkostade separatutställningar på flera institutioner. Nyligen visades elektrokompositören och bildkonstnären Ryoji Ikeda på konsthallen Amos Rex, det amerikanska stjärnskottet Tschabalala Self ställer ut på Emma, och konstmuseet har presenterat flera internationella konstnärskap. Just nu visas där Simon Fujiwaras It’s a small world.

Det första jag möter där är en explosion av ljud, ljus och färg. Who the Bær (en anspelning på Nalle Puh) är som en disneybjörn på tjack som är precis så speciell som alla andra. Björnen låter sig översköljas och formas av algoritmerna och framträder i färgglada animationer, medryckande ljudbilder och collage. En queer karaktär som undrar vem hen är, som blir fotbolls-”wholigan”, badar i ”Wharwhols” soppburkar, och i Helsingfors såklart figurerar som ”whomintroll”. Världen som visas upp och ses genom serietidningskaraktärens blick är platt och varje bild är lika mycket, eller lite, värd. Det är förvirrande samtidigt som jag känner igen mig. Det speglar en samtida erfarenhet där kattungar, reklam, lemlästade kroppar, körsbärsblomning, och bilder av bilder rullar förbi i mobilskärmsflödet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.