Fackföreningsrörelsen har på det stora hela hållit sig på armlängds avstånd från bolagen. Undantaget har varit Transports organisering av Foodoras matbud, och i viss utsträckning även arbetare inom branschen som brukar kallas för the last mile — budplattformar likt Airmee och Budbee som rör sig i gigarbetsmarknadens gränsland. Att det förhållit sig på detta sätt beror på att Foodora utgör ett undantag från dess konkurrenter och anställer en andel av deras kurirer. Det innebär också att plattformen är en av mycket få som erkänner sig själv som arbetsköpare.

Den institutionella ordningen på svensk arbetsmarknad, det vill säga den kombination av lagar, avtal och praxis som ofta refereras till som den svenska modellen, bygger på att parter faktiskt existerar. Bortsett från den baslinje som garanteras av LAS, MBL och arbetsmiljölagstiftningen, regleras våra rättigheter — och arbetsköparens skyldigheter — av kollektivavtal. Historien är full av exempel på företag som vägrat teckna sådana, eller som kringgått avtal väl på plats. Men att förneka sin roll som arbetsköpare — att förneka att man leder och fördelar arbetet — är något nytt. Det är också en effektiv antifacklig praktik. Plattformarna behöver inte ens hindra arbetare från att organisera sig, eftersom de, i frånvaron av en ställning som arbetstagare, saknar möjlighet att luta sig mot arbetsrätten när de representeras fackligt. Hundra års institutionsbygge från arbetarrörelsen kortsluts och alla fackliga initiativ måste börja om där rörelsen befann sig vid förra sekelskiftet, dessutom i en miljö som designats för att arbetarna helt ska sakna kontaktytor eller möjligheter att kommunicera med varandra.

De rättigheter vi åtnjuter kan på sikt komma att eroderas om själva anställningsförhållandet till vilket de är knutna slutar att vara den dominerande relationen på arbetsmarknaden.

Att så har ofta varit fallet, i Sverige såväl som övriga Europa, är bakgrunden till att vänsterblocket i EU-parlamentet drivit frågan om ett plattformsdirektiv. Det handlar delvis om regler för algoritmisk övervakning, men huvudsakligen om ett försök att definiera kriterier för när ett de facto-anställningsförhållande mellan en plattform och dess arbetskraft ska omklassificeras också till ett juridiskt sådant.

Denna del av direktivet har kallats för anställningspresumtionen, och motarbetades aktivt av Macrons regering med notoriskt nära band till plattformslobbyn, men den motarbetades också av en stor majoritet av svenska parlamentariker. Här var motiveringen i stället att presumtionen riskerade att underminera just definitionen av en arbetsköpare i svensk arbetsrätt, vilket i förlängningen ansågs hota stabiliteten i den svenska modellen. Socialdemokraterna (som sade sig gå på LO:s linje i frågan) gjorde gemensam sak med KD:s Sara Skyttedal (som ledde motståndet) när de tillsammans med resten av högern röstade för att skicka tillbaka direktivet till ritbordet.

I frånvaron av fackliga organisationer har det i stället varit Arbetsmiljöverket som tagit striden mot plattformarna. Inom ramarna för ett pilotprojekt med tillsynsinsatser har de försökt tvinga gigplattformar att ta ansvar för arbetsmiljön, och i förlängningen också testat var gränserna för arbetsgivaransvaret går i plattformsekonomin. I ett första skede prövades Tiptapp och Taskrunner, som båda under 2021 vann sina tvister mot myndigheten. Rättspraxis krävde en mer omfattande arbetsledning, och en tydligare underordning av arbetskraften gentemot plattformen, för att arbetsgivarbegreppets kriterier skulle anses vara uppfyllda.

Fram till alldeles nyligen fanns fortfarande en liten möjlighet att den svenska modellen hade kapacitet att utan politisk intervention hantera det grundläggande problem som plattformarna introducera. Efter Arbetsmiljöverkets tidigare förluster tog myndigheten sikte mot Wolt och Bolt, två matkurirplattformar som de menade ägnade sig åt exakt den typ av aktiv arbetsledning rätten friskrivit Tiptapp och Taskrunner från. Att förvaltningsrätten i Göteborg återigen, den 16 juni, dömde till plattformarnas fördel gav dock slutligen ett facit på att bolagen inte är möjliga att reglera (och att arbetskraften inte heller är möjlig att organisera) inom befintlig lagstiftning. Gigekonomin kommer således förbli en helt laglös zon på svensk arbetsmarknad tills dess att en mer inkluderande definition av en arbetsköpare kommer på plats, antingen nationellt eller från EU.

För även om problemet aktualiserades av plattformsföretagen så kommer det inte att sluta där. En process av gigifiering pågår med hög hastighet inom tjänstesektorn, där också tidigare akademikerjobb med hög social status genomgår en gradvis deklassering och fragmentering som följd av att gigekonomins arbetsförhållanden och plattformsorganisering importeras. I takt med att företag kan låta bli att anställa arbetare så kommer de också sluta upp med att göra det.

När plattformsdirektivet nu i veckan tagit steget in i trepartssamtal mellan rådet, kommissionen och parlamentet verkar det stå klart att lagstiftningen blir av, och att den trots motstånd faktiskt kommer innehålla en anställningspresumtion. Den senaste versionen av direktivet innehåller dock en undantagsparagraf där domstolar, ’’behöriga myndigheter’’ eller kollektivavtal kan ges företräde, oavsett hur många kriterier av presumtionen som uppfylls av något specifikt bolag i fråga.

En tung börda vilar därför på parlamentets vänster. De kommer att vara tvungna att försvara direktivets ursprungliga idé, och presumtionen i dess bindande form. De rättigheter vi åtnjuter kan på sikt komma att eroderas om själva anställningsförhållandet till vilket de är knutna slutar att vara den dominerande relationen på arbetsmarknaden. Plattformsdirektivet är inte den enda lösningen, sannolikt inte heller en fullt tillräcklig sådan. Men för tillfället vad vi akut behöver.