Försäkringskassan införde förra året en ny regel. De som var föräldralediga och blev sjuka måste ansöka om föräldrapenning på nytt – vilket sinkade utbetalningen i veckor, enligt Ekot i Sveriges radio.
– Jag tror att det är många som inte kan avvara den ersättningen en månad, säger en ansvarig.
En smärre underdrift. Men det är inte första gången jag hör den attityden gentemot vanligt folk.

Vem i hela friden klarar en månad med oväntat utebliven inkomst? Någon förklarar att många människor faktiskt är beroende av ersättningen, som om vi vore ett undantag. Är vi anvsarslösa slashasar som inte har en extra månadsinkomst på banken, för att klara oförutsedda händelser – som till exempel nya rutiner hos Försäkringskassan?
Om det ändå bara vore borgarna. Men jag tror denna attityd finns hos flera. Även vissa vänsterpolitiker. Det slog mig när SVT sände Dokument inifrån med Dan Josefssons granskning av vänsterpartiet. Programmet gjorde gällande att striderna inom vänsterpartiet inte alls handlade om begreppet ”kommunism” utan snarare om ”keynesianism”. De unga kritikerna värnade det gamla socialdemokratiska folkhemsbygget medan ett gammalt garde trodde på privatiseringar och budgettak (kallas ”förnyare”).

De så kallade förnyarna i vänsterpartiet verkade vara idel riksdagsmän och kommunalråd. Kan det vara så att även dessa har ett främlingsskap till vanligt folk (såna som inte kan försörja sig en månad om inkomsten uteblir)? Kan det gå så fort att glida bort från verkligheten och in i maktens korridorer? Vi talar ju inte om ett sjuttioårigt maktinnehav eller en gigantisk parti- och statsapparat. Behövs det bara en hög lön, några ryggdunkar och lite fina middagar? I så fall är det bråttom. Vänsterpartiet måste se över de arbetsrutiner som ger mycket pengar och fel sällskap.
I övrigt måste man väl säga att vänsterpartiet granskades balanserat i SVT:s reportage. Inga specialeffekter, inte en endaste liten Sovjetmarsch drog Dan Josefsson på med. Bara en systematisk genomgång över utspel, debatter och kongresser från 1990-talets början, varvat med intervjuer i och utanför partiet.
Men det är långt kvar till valet 2006, och det skulle förvåna mig om inte media konstruerade någon enda liten skandal innan dess – särskilt om det röda blockets opinionssiffror fortsätter att stiga.

Det verkar det faktiskt som om borgarna börjar få lite svårt att hävda sig, åtminstone såhär kring Första maj. De enskilda partierna kan inte avhålla sig från frestelsen att göra egna utspel eller kritisera varandra. Samtidigt går s och v på hårt, för att dra fram de mest osympatiska delarna av borgarpolitiken i ljuset.
Dessutom har verkligheten hittills inte varit borgarna till hjälp. Knappt hade Maud Olofsson yttrat sig om att fransmännen trivdes utmärkt utan anställningstrygghet, så bröt våldsamma kravaller ut. Det väckte nog en del sympati även här. Med kravaller i Frankrike är det inte samma sak som kravaller i Sverige. Jag tror att svenskar kan ha förståelse för att folk, i andra länder, bränner bilar och ställer till det.

Högern brukar mena att svenskar är rasistiska, lata och själviska, och jämföra med någon sorts flitig förnöjsam kinesisk idealarbetare. Men det franska folket segrade. Det blev inte så mycket uppföljning i svenska media, men det framgick att inte bara svenska arbetare värnar sin trygghet. Och att vanligt folk inte behöver tolerera vilka försämringar som helst. Det alltmer folkföraktande och reaktionära centerpartiet här hemma hade gjort en missbedömning. Det kan vara mycket värdefullt för vänstern i den fortsatta valrörelsen.