Omvärlden blev medveten om att något dramatiskt höll på att hända i Ecuador den 9 augusti, när presidentkandidaten Fernando Villavicencio sköts ihjäl av yrkesmördare, så kallade sicarios, bara dagar före första valomgången – i en valkampanj som då redan kostat något dussintal mindre kända politiker livet. Men för invånarna har det varit uppenbart sedan minst ett par år tillbaka.
– Landet har blivit en narkostat. Staten har till stor del tappat kontrollen över hela regioner, säger Saudia Salas, journalist sedan mer än 20 år tillbaka på några av landets största tidningar, som tidigare bland annat har undersökt den organiserade brottsligheten.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För bara fem år sedan hade Ecuador lite över fem mord per 100 000 invånare årligen – inte mycket mer än i USA, och låga siffror för Latinamerika. I år väntas det bli minst fem gånger så mycket. Vad är det som hänt? Till allra största delen handlar det om uppgörelser mellan gäng och narkotikakarteller, som på kort tid har växt drastiskt. Bara i fängelseupplopp och åtföljande fältslag mellan rivaliserande fängelseflyglar – varje flygel kontrolleras av ett visst gäng – har hundratals personer dödats.
– Ecuador fungerar framför allt som transitland. Det finns hemliga laboratorier i landet, men främst är det kokain från Colombia och Peru som passerar Ecuador på väg till kusten för att skeppas vidare till USA, Europa och Asien. Det är sofistikerade operationer, de har flygplan och miniubåtar, säger Saudia Salas och fortsätter:
– Myndigheterna har ingen radarkontroll över luftrummet, för stationerna sprängs när de försöker bygga en. Rädslan breder ut sig. Människor har slutat resa inom landet mer än nödvändigt.
Hon beskriver målande den generella situationen i landet, men när jag frågar specifikt om vilka grupperingar som dominerar den kriminella scenen och deras internationella kopplingar ursäktar hon sig och hänvisar till officiell information från rättsväsendet.
– Du måste förstå att det är en svår situation. Fem journalister har redan gått i exil. Det finns inget skydd från staten för media. Inte många ägnar sig åt undersökande rapportering längre.
Från polis- och åklagarkällor kan man dock utläsa att de dominerande grupperna i landet är Los Choneros, Los Lobos (”Vargarna”) och, lite överraskande, den ”albanska maffian”, som har filialer så långt bort som i Sydamerika. Varje kartell har i sin tur knutit till sig mindre gatugäng med kreativa namn som Los Aguilas (”Örnarna”). Men toppen av näringskedjan hålls fortfarande av de mexikanska kartellerna: Los Choneros är knutna till Sinaloakartellen, medan Los Lobos fungerar som lokala ombud för Cartel Jalisco Nueva Generacion, en grupp som är känd för sina makabra avrättningsvideor.
I spåren av kartellernas framryckning, och omvänt statens försvagning, breder också andra fenomen ut sig. Flores Simbana är organisatör inom urfolksrörelsen Conaie och arbetar på landsbygden runt huvudstaden Quito.
– När gängen etablerar sig i ett område kommer också illegala gruvor och kalhyggen. Människohandel – personer försvinner spårlöst, särskilt unga flickor. Hela tiden hör man talas om efterlysningar av saknade personer. Kartellerna i landet får ibland betalt direkt med en andel av försändelserna att sälja på den lokala marknaden. Missbruket sprider sig. Vanlig småbrottslighet ökar också.
Conaie har försökt bygga upp ett nätverk av lokala grupper som registrerar när misstänkta personer kommer till en by och larmar varandra, berättar han. De har hittills inte blivit ett direkt mål för kartellernas våld. Däremot har de hamnat i våldsamma konfrontationer över illegala gruvor.
– Staten är mycket passiv. Vi misstror djupt att myndigheterna ens har någon vilja att förbättra säkerheten, säger Flores Simbana.
Men varför Ecuador och varför just nu? Och varför har våldet drabbat politiken? Det finns flera förklaringar. Landet ligger nära stora producentländer av kokain, och det faktum att det använder den amerikanska dollarn som valuta gör det tacksamt för penningtvätt. Farc-gerillan, som paradoxalt nog stabiliserade gränsen mot Colombia och inte släppte in andra väpnade grupper där, har upplösts. Och pandemin lämnade många unga utanför skolsystemet, som i stället rekryterats av gängen.
Men även om fokus just nu hamnat på Ecuador, är dessa problem spridda i många delar av Latinamerika, säger Marcel Lhermite, kommunikationsvetare som arbetat som politisk konsult åt progressiva kandidater i ett flertal latinamerikanska länder.
– I Mexiko fick ett kommunalråd ett avhugget huvud i paket. Flera centralamerikanska länder är lika farliga. I Peru fick kampanjen för en kandidat jag själv jobbade med en av sina bilar prejad av vägen ned i en ravin.
Narkopengarnas grepp om latinamerikansk politik är starkt, menar Marcel Lhermite.
Ecuador har blivit en narkostat. Staten har till stor del tappat kontrollen över hela regioner. Rädslan breder ut sig. Människor har slutat resa inom landet mer än nödvändigt.
– Valkampanjer är en viktig mekanism för att tvätta pengar. Särskilt i avlägsna provinser, som i Amazonas, är partier fattiga och kandidaterna till lägre positioner ofta fattiga själva. Till ett valmöte kommer några tusen personer och väntar sig att det ska finnas mat till alla – det är en stor utgift. Frestelsen att ta emot svarta pengar är enorm, och på så sätt dras politiken också in i kartellernas krig. Vad jag vet har aldrig någon av de kandidater jag jobbat för tagit emot smutsiga pengar, men jag vet med säkerhet att en del av deras motståndare gjort det.
I det ecuadorianska valet har kandidaterna tävlat om att utlova ”krig” mot gängen och gärna framställa sig som en lokal version av El Salvadors auktoritära president Nayib Bukele. Ett stort problem med det är att de institutioner som ska föra kriget, från den politiska världen till polisen och militären, själva är infiltrerade av kartellerna. Pablo Davalos, en ekonom som analyserat Ecuadors illegala ekonomi, menar att tillslag mot en kartell ofta sker som tjänst åt en annan. Boken Mördarnas stad, om ”världens mordhuvudstad” Ciudad Juarez i Mexiko, ger en liknande bild av det mexikanska ”kriget mot drogerna”. Det finns trovärdiga uppgifter om att självaste Bukele tog emot kampanjbidrag från gängen.
– Det är mycket svårt att återta kontrollen från den organiserade brottsligheten. En åtgärd är legalisering, som Uruguay gjort med cannabis. Det behövs lagar för transparens inom politiken och inom finansvärlden, som är helt avgörande för att tvätta svarta pengar, och sociala program som ger unga från fattiga områden alternativ till att bli gängmedlem, menar Lhermite.
Allt detta vilar som en skugga över valets utslagsomgång den 15 oktober, där högerkandidaten Daniel Noboa, son till bananmagnaten och tidigare kandidaten Alvaro Noboa, i opinionsmätningarna har ett litet försprång över vänsterns Luisa Gonzáles. Effekten av våldsvågen är tveeggad: å ena sidan tenderar frågor om lag och ordning naturligt att passa högerpolitiker bättre, å andra sidan står Noboa närmre den sittande presidenten Guillermo Lasso, under vars styre situationen urartat. Bägge utlovar nya satsningar på rättsväsendet; den största skillnaden är att Noboa vill bjuda in amerikanska DEA och FBI, något USA tacksamt signalerat sitt stöd för genom att bland annat utlysa en belöning för information om personerna bakom mordet på Villavicencio.
Gonzáles och nästan alla i hennes läger ser det som mjuk imperialism och menar att USA snarare är intresserade av kontroll än av att genuint bekämpa narkotikasmugglingen – något som vissa menar bekräftats av att amerikanska myndigheter samtidigt har avstått från att åtala landets egna storbanker när de avslöjats med att tvätta miljarder i narkotikapengar.
