I alla händelser är det en historisk dag. Den 1 maj, sedan 1886 arbetarnas dag, en dag för klassammanhållning över landsgränser. En dag att framföra brödkrav och att frammana bilder av ett mänskligare och friare samhälle än det vi lever i. Just denna 1 maj 2004 kommer tio nya länder in i EU. Vi välkomnar dem, men vi välkomnar dem till vår lilla del av helvetet.
Det vore roligare om vi kunde välkomna dem till ett folkens Europa, där välfärd och sociala rättigheter utvecklas istället för att avvecklas. Det vore roligt att kunna visa dem en konstitution som var en språngbräda till en mer demokratisk världsdel och inte ett ogenomträngligt lurendrejeri som befäster storföretagens roll som Europas ledare. Nu är det inte så. Oavsett hur dåligt EU har varit hittills kan man förstås tänka sig att det innebär en förbättring för de hårt prövade östländerna.
Med EU kan de få bättre tillgång till marknader, slippa onödiga gränser och vara med och fatta beslut. I bästa fall skulle östekonomierna kunna byggas upp med västs hjälp.
Man kan tänka sig allt detta, men tecknen är inte speciellt goda. Även om allt går enligt EU:s planer kommer det dröja 40 år för ett land som Polen att komma ikapp EU-snittet, och 15–30 år för de andra länderna, enligt Willem Buiten, chefsekonom för European Bank for Reconstruction and Development (EBRD).
Tyvärr finns det skäl att tro att också detta är en glädjekalkyl. Det finns nämligen avgörande skillnader mellan hur Västeuropa byggdes upp med amerikanska pengar efter andra världskriget och hur väst behandlar öst idag. Vid tiden för Marshallhjälpen, skriver Samir Amin, pumpade USA in pengar i Västeuropa, samtidigt som länderna tilläts skydda sin industri och sitt jordbruk. En social reglering kombinerad med massiva investeringar i breda sektorer gjorde att en smärtsam omvandling inte slog ut människor utan satte dem i arbete.
Vad EU gör med östländerna är det direkt motsatta. Investeringarna sker på bekostnad av ländernas kontroll över ekonomin samtidigt som tullar och priser skall harmoniseras. Den ekonomiska modellen är smal och kommer sannolikt att kräva ytterligare avskedanden.
De nya länderna sitter i en finansiell rävsax. George Soros har varnat för att att länderna så länge de står utanför EMU – och de kan först inträda år 2007 – löper stor risk för valutaspekulation.
Och om de vill gå med i EMU krävs att de får ned sina underskott. Polen och Tjeckien med underskott på 5,5 procent och Slovakien med 3,9 procent måste hitta sätt att förstärka sin budget, i ett läge där deras främsta konkurrensfördel är låga skatter och låga löner.
Länderna reagerar genom att sänka sin företagsbeskattning, för att locka till sig kapital, och höja skatter som drabbar vanligt folk för att kompensera. I Polen höjs därför momsen, och priserna väntas höjas så mycket efter den 1 maj att folk nu bunkrar varor.
EU-anpassningspolitiken de senaste åren var så impopulär att förre premiärministern Leszek Millers popularitet sjönk från 40 procent till tio, varefter denne avgick. Ändrades inriktningen? Nej, den nye premiärministern Marek Belka – tidigare minister i det ockuperade Irak (!) – har satt EU-anpassningen högst på sin dagordning. Denna attityd är om något bekant för den som känner till hur en EU-statsman förväntas uppträda.
En hård tid är att vänta för östländerna, och i värsta fall även för oss. EU:s tillväxtstrategi, vanligen kallad Lissabonprocessen har gått för trögt anser EU-kommissionen. Östutvidgningen kan dock blåsa liv i processen genom att den tvingar de gamla medlemsländerna att snabbare avreglera och privatisera. Tack vare östländerna kan målen för Lissabonprocessen fortfarande vara nåbara, hoppas World Economic Forums chefsekonom Augusto Lopez-Claros.
Den eufori som piskas fram vid denna utvidgning påminner oss om alla de förhoppningar som gavs vid murens fall för snart 15 år sedan. Eliten hoppas att utvidgningen blir kapitalismens definitiva seger. De hoppas att vi skall minnas första maj inte som en arbetarsammanhållningens dag, utan som den dag då EU-eliten bröt ryggraden av solidariteten bland Europas arbetare och lyckades sälja dem till lägsta möjliga pris.
Det är inte säkert att östutvidgningen blir som EU-eliten hoppas. Det kan istället bli så att den massiva kritik som är att vänta från medborgarna i de nya EU-länderna stärker EU-kritiken i väst. Låt oss hoppas på det och låt oss arbeta för att det blir så. Vi måste hänga ihop om vi inte skall hängas, var och en för sig.
