Förra veckan drog valrörelsen i Tyskland igång. Men vad som borde vara Europas viktigaste val tycktes, i vanlig ordning, att vara avgjort på förhand. Socialdemokratiska SPD såg i början av året ut att lyckas med något som varit sällsynt i tysk politik under lång tid, nämligen att polarisera debatten och utmana Angela Merkels CDU om makten. Den förre ordföranden för Europaparlamentet Martin Schulz valdes med 100 procent av rösterna på kongressen, det bästa resultatet för en partiledare någonsin under efterkrigstiden, och partiets opinionsstöd ökade direkt med tio procent. I media gapades smått hysteriskt om den så kallade ”Schulz-effekten”.
Men efter ett par månader kom verkligheten ikapp. SPD gick bakåt i flera delstatsval och förlorade till och med Nordrhein-Westfalen – partiets högborg, Tysklands största delstat och Schulz egen hemstat. Det hade blivit uppenbart att Schulz inte innebar något annat en ett nytt ansikte (vilket ofta också angavs som en orsak att rösta på honom bland väljarna). I dag ligger partiet omkring 14 procentenheter bakom CDU som har 38 procents stöd.

Social rättvisa

Schulz har förvisso gjort social rättvisa till sin hjärtefråga inför valet och har även lagt mycket energi på att kritisera resultaten av den förre SPD-kanslern Gerhard Schröders arbetsmarknadsreformer. Dessa har enligt många gjort Tyskland till Europas starkaste ekonomi till priset av ett nytt trasproletariat som hankar sig fram på multipla jobb och slavlöner (fram tills en lagstadgad minimilön infördes 2015).
Schulz program innehåller också en del saker som skulle vara bra för Tyskland. Till exempel vill han öka de offentliga investeringarna, framförallt i utbildning, sjukvård och infrastruktur, som sedan flera år har legat på en skandalöst låg nivå i förhållande till landets ekonomi. Men SPD:s problem är fler än de lösningar de föreslår.
Att bedriva valkampanj med Angela Merkel som huvudmotståndare hör nog till de svåraste uppgifterna i modern politik. Trots att hon den senaste tiden varit försvagad efter flyktingkrisen ser hennes strategiska huvudredskap fortfarande ut att fungera, det som i Tyskland kallas ”asymmetrisk demobilisering”. Taktiken som Merkel har byggt sina valframgångar på går ut på att ta över de frågor som motståndarsidan skulle kunna vinna väljarstöd på och därmed få SPD-väljarna att stanna hemma på valdagen. Tidigare har hon gjort det i kärnkraftsfrågan. På senare tid kan flyktingfrågan nämnas och nu allra senast lagen om samkönade äktenskap som SPD försökte göra till en valfråga.
Martin Schulz, som i det ideologibefriade politiska landskapet nu har gjort en kvot på elbilar till sin främsta valfråga, har anklagat Merkel för att skada demokratin med denna cyniska strategi, och det är svårt att inte hålla med. Men så är också Machiavelli den politiska tänkare som står högst i kurs i dagens postpolitiska tillstånd.

Storkoalitionens förbannelse

Men för SPD är problemen större än bara Merkels politiska geni. Partiet kan i dag framhållas som skolexempel på vad som händer när man väljer att bilda regering med sin politiska huvudmotståndare. SPD har av naturliga skäl svårt att övertyga väljarna om att de erbjuder något radikalt annorlunda än det parti som de har tjänat, som en dräng tjänar sin husbonde, under fyra år.
Att partiet skulle välja att kasta loss och göra gemensam sak med vänsterpartiet Die Linke är fortfarande otänkbart. Att ge vänstern, som i mätningarna är landets tredje största parti med 9 procent, regeringsmakt är fortfarande politiskt tabu i Tyskland där varje östtysk vänsterpolitikers förflutna blir föremål för minutiös mediegranskning. Partiets kandidat till förbundskanslerposten Sahra Wagenknecht åtnjuter förvisso stor respekt i tysk offentlighet, men hon har också provocerat många med sin kritik mot Merkels flyktingpolitik i försök att vinna tillbaka röster från högerpopulistiska AfD, inte minst i det egna partiet.
En röd-röd koalition ser därför fortfarande osannolik ut. Dessutom skulle en sådan förmodligen kräva att miljöpartiet De Gröna deltar, vilket ser allt mer otroligt ut. Partiet, som satt i Schröders regering 1998-2005, har länge rört sig högerut och ser i dag snarare ut att komma på fråga i en så kallad ”Jamaica-koalition” (efter partifärgerna) med CDU och högerliberala FDP.

Konservativ generation z

Det mest beklämmande med den tyska valrörelsen är dock de unga. Till skillnad från länder som Storbritannien, USA, Frankrike, Spanien och Italien, där ungdomen de senaste åren har utgjort en radikalt förnyande politisk faktor, tillhör de yngsta väljarna i Tyskland de mest konservativa. I gruppen 18 till 21 år vill 57 procent ha Angela Merkel som förbundskansler, jämfört med 53 procent bland alla väljare. Siffran för Schulz i samma grupp är 21 procent. Det har talats mycket om det faktum att de flesta unga inte har upplevt en annan politisk verklighet än en där Angela Merkel sitter vid makten. Det borde egentligen vara ett problem men sedan valet i USA ses Merkel allt mer som den ”fria världens” främsta försvarare. Det är heller inte uppenbart vad unga skulle vinna på en annan regering i ett land med EU:s lägsta ungdomsarbetslöshet (6,7 procent).
Så länge den tyska ekonomin, där den totala arbetslösheten de närmaste åren ser ut att i princip försvinna, tuggar på (bland annat på bekostnad av andra Sydeuropeiska länders exportindustrier) verkar viljan att ”experimentera” med något annat än Angela Merkels säkra hand låg. Det gäller även ett så föga djärvt experiment som Martin Schulz.