Den 6 september 1869 utbröt en gruvbrand i Avondale, Pennsylvania. En gnista från en närliggande ugn förvandlade snabbt hela gruvan till ett brinnande inferno. Räddningsinsatserna var förgäves – samtliga arbetare dog: 110 män och pojkar.
Byborna samlades snart i ett förtvivlat sökande efter sina anhöriga. Bland dem fanns Terence V. Powderly, då 20 år gammal och senare en ikon inom den amerikanska fackföreningsrörelsen. I vimlet ser han en moder som i tyst förtvivlan knäböjer intill sitt döda barn. I sina händer håller hon ömt pojkens kalla, stelnade ansikte.
Det är en syn han aldrig kommer glömma. Resten av sitt liv, varje gång han hör om dödsfall i gruvor, återvänder han till det ögonblicket.
Men ur tragiken föddes beslutsamhet. Snart steg fackföreningsledaren John Siney fram och talade till folkmassan, och Powderly liv fick en ny riktning. Han beskriver det i sina memoarer:
När jag lyssnade på John Siney kunde jag se Jesus i hans ansikte och höra en ny bergspredikan. Jag beslutade där och då att dra mitt strå till stacken, hur litet det än kan vara, för att förbättra villkoren för de som arbetar för att tjäna sitt levebröd.
För en arbetare på 1800-talet var det inte långsökt se Jesus i en arbetaragitator. Detta var en tid och kultur djupt präglad av kristendom, och Bibelns berättelser hörde till allmänbildningen. George Lippard (1822–1854), en annan av rörelses förkämpar, beskrev Jesus som en klassmedveten arbetare som predikade rättvisa. Hans favoritavsnitt var Jesus ord i Nasarets synagoga:
Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.
Frihet för de förtryckta, verop över de rika och evangelisten Lukas ord om att de första kristna ”hade allting gemensamt”. För många var det självklart att kristendom och socialism hörde samman.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Särskilt svenska socialister verkade tänka i de banorna. När Per Götrek färdigställde den första svenska översättningen av Det kommunistiska manifestet år 1848 tillfogade han sitt eget motto på förstasidan: ”Folkets röst är Guds röst”.
I Eskilstuna Allehanda påpekade en annan socialist att släktskapet syntes i själva språket: ”kommunism” och ”kommunion” – den kristna termen för nattvard – kom ju från samma latinska ord. Som Stefan Arvidsson påpekar i sin spränglärda bok Röd tro tolkades detta som ett tecken på att kristendomen rymde en kommunistisk kärna.
Men somliga invände; socialismens förhållande till religionen var från början kluvet. Vissa såg kristendomen som en naturlig allierad i kampen för rättvisa, medan andra menade att kyrkan var en förtryckande makt som måste krossas.
En tredje grupp pendlade fram och tillbaka. Faktum är att den unge Friedrich Engels formulerade sin första samhällskritik med hjälp av Bibeln. Därefter rörde han sig i religionskritisk riktning, vilket präglar Det kommunistiska manifestet. Men i sina sista skrifter – Bidrag till urkristendomens historia – återvände han till kristendomen, och betonade ”de anmärkningsvärda beröringspunkterna” mellan Jesusrörelsen och den moderna socialismen.
De som ville hålla kristendomen på avstånd hade två typer av argument. Mer filosofiskt lagda marxister hävdade att kristendomens fokus på livet efter döden distraherade människor från kampen här och nu – den berömda ”opium för folket”-kritiken som Martin Hägglund nyligen uppdaterade i sin bok Vårt enda liv.
Ingen kan förneka att religion kan brukas till eskapism, men det är svårt att hävda att det är en oundviklig konsekvens. Ute i verkligheten, bortom filosofernas seminariediskussioner, finns helt enkelt för många exempel på motsatsen. För konkret lagda marxister borde detta betyda något.
Men det fanns också en mer verklighetsförankrad kritik som riktades sig mot kyrkans agerade. Efter den franska revolutionen hade Europas statskyrkor slutit sig till makten, och sett varje rop på rättvisa som början på ett uppror.
Statskyrkorna var sammanflätade med den gamla ordningen, och drog slutsatsen att de måste hålla kungamakten om ryggen för att inte dras med i dess fall. Den populära sägningen om att människans frihet vinns först den dagen då den siste prästen stryps i den siste kungens inälvor gjorde givetvis inte saken bättre. Följden blev att statskyrkorna gjorde gemensam sak med adeln, kungamakten och andra konservativa krafter.
Denna allians präglade arbetarrörelsens bild av religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Detta trots att det fanns kristna rörelser som agerade annorlunda. Frikyrkorna, själva en del av arbetarklassen, deltog till exempel aktivt i Sundsvallstrejken 1878 och lånade ofta ut sina lokaler till arbetarrörelsen. Men det rådde inte på bilden av kyrkan: Många socialister kom att uppfatta kristendomens kärna som reaktionär.
För att besegra en nästan 2 000 år gammal religiös institution måste man matcha dess erbjudande.
Att arbetarrörelsen vände kyrkan ryggen innebar dock inte att den blev andefattig. Tvärtom – det var som att kampen mot kyrkan skärpte socialismens andliga sensibiliteter. För att besegra en nästan tvåtusen år gammal religiös institution måste man matcha dess erbjudande. Ta hänsyn till att människan inte lever inte av bröd allena, och formulera en politisk som också talade till människans andliga behov.
Om man tar på sig sina teologiska glasögon ser man att det finns en rad andliga inslag i den socialistiska traditionen. Karl Marx grundkoncept ”alienation” utgår från att människan kan knyta an till sitt arbete, sina vänner och den materiella verkligheten på ett djupt, intimt och närmast andligt plan. Problemet med kapitalismen är inte bara att den orsakar materiella orättvisor utan också att den skadar detta band. Alienationen i arbetet innebär, skriver Marx, att människan ”inte utvecklar någon fri fysik och andlig energi utan förstör sin fysik och ruinerar sin ande”.
I samma anda förstods revolutionens mål alltid som mer än bara materiellt välstånd. Den kommunistiska utopin kan inte reduceras till fördelningspolitik, utan målet var ett liv i harmoni, broderskap och med stort utrymme för kreativitet och kärlek. Marx menade att människans liv var riktat mot en tillvaro (telos) som krävde, men inte enbart bestod av, materiella resurser. Materien var medel för ett högre mål.
Från denna religiöst färgade framstegstro är steget inte långt till det tidiga 1900-talets kommunistiska vetenskapsmän, som till och med drömde om själarnas eviga liv.
Men andligheten märks inte bara i högtflygande planer, utan fanns också i en vanlig svensk arbetarkommun. Ronny Ambjörnsson skildrar detta i sin klassiker Den skötsamme arbetaren, om det politiska livet i Holmsund. Där, skriver Ambjörnsson, var man medveten om att det finns
en dimension av verkligheten som inte går att reducera till materiella krav. Den bildning som åstundas är inte endast vapen i en politisk kamp utan också en markering av att livet är något förmer än materia. Man talar både i logen och i den socialdemokratiska klubben om tillvarons ”andliga” sida. Och den utveckling, som man tror på, rymmer inte bara materiella framsteg utan också denna andliga dimension. (s. 207)
Men någonstans längs vägen gick den andliga dimensionen förlorad. Ambjörnsson följer upp sina arkivstudier med intervjuer av socialdemokratiska arbetare på 1980-talet, och de var besvikna. Visst har den materiella utvecklingen varit oerhörd, men deras drömmar var större. För dem var politikens mål ”ett rike där också andliga värden kunde komma till uttryck. Och så har det inte blivit.” (s. 224)
PO Enquist gjorde en liknande analys. I Arena år 1997 konstaterade han att socialdemokraterna saknar ”en kulturell, eller andlig, dimension i sin ideologi.” De materiella svaren räcker inte, fortsatte han: ”När människorna går hem från det jobb som sossarna fixat till den lägenhet de har råd att bo i, så ska de gå till något som svarar mot de existentiella frågor som de har längst inne.”
Förlusten av denna andliga dimension är en pusselbit som kan hjälpa oss att förstå det senaste decenniets politiska omvälvningar. När den försvann och ideologierna dog vid 1900-talets slut, då reducerades politiken till förvaltning. Efter ”historiens slut” år 1989 vann det parti som ansågs bäst på att sköta statsapparaten valet. Visioner och utopier blev något man varnade för – de ansågs ha legat bakom det senaste seklets katastrofer.
Konsekvensen var att alla partier blev olika varianter av liberala kapitalister, inriktade på att öka individens frihet och samhällets ekonomiska tillväxt så mycket som möjligt. Inga andra värden fick plats.
Tillväxt och frihet är bra saker, men de räcker inte. Människan har också andra behov, och politiken måste knyta an till dem.
Det var detta som högerpopulismen lyckades göra. Det finns givetvis många komponenter i högerpopulismen, men den andliga dimensionen har varit underskattad. Idén om nationen är från början pseudoreligiös: ett andligt band mellan alla svenskar manifesterat genom hymner, korsmärkta flaggor, helgdagar och andra ritualer.
När Jimmie Åkesson höll sitt ”tal till nationen” i SVT inför valet 2018 använde han orden sammanhållning, tillit, samhörighet, trygghet (två gånger!) och hemkänsla redan under talets första minut.
SD har haft monopol på den här typen av värden eftersom de förstått vad få andra verkat fatta: att människan hungrar efter mer än bara tillväxt och frihet.
Socialismen berömmer sig av att vara konkret, jordad och verklighetsförankrad – men utan den andliga dimensionen förlorar den förmågan att tänka längre än till tillväxt. Den reduceras till en slags kapitalism, och som sådan kan den inte stå emot högerpopulismens nationalistiska väckelse.
Att statskyrkorna avfärdade arbetarnas krav och motarbetade demokratiska reformer var ett historiskt misstag. Ur det föddes det uppror mot kyrkan som vi känner som sekulariseringen. Men att socialismen avfärdande religionen var ett lika stort misstag. Så länge som kyrkan var en inspiratör och utmanare lyckades socialismen odla sin andliga sida, men när kyrkan bleknade bort tappade man bort den dimensionen.
En gång i tiden kunde arbetare höra ekot av snickarsonen från Nasaret när fackföreningskämpar talade om rättvisa och solidaritet. Detta var socialismens storhetstid, och den byggde på rörelsens förmåga att förena ande och materia.
Något liknande behövs i dag. Politikens torra ben måste fyllas med ande och kläs med kött för att bli levande igen. Om vi ska kunna matcha den nationalistiska väckelsen behöver Jesus och Marx ta varandra i hand.
