Vi träffas på Kulturhuset i Stockholm. Trots att nummer tio på Vänsterpartiet i Stockholms förslag till riksdagslista inte är så känd som vänsterpartist har Alexandra Coelho Ahndoril varit medlem i partiet i flera år.
Hon berättar att hon i början av 90-talet spelade i pjäsen Hitlers barndom. Bland publiken fanns nynazister. Ungefär samtidigt kom Ny demokrati in i riksdagen och landet gick in i en ekonomisk kris.
– Det hela var väldigt oroande, det var som om hela landet gungade till och någonstans slog det mig; jag är ju vänster, jag kanske borde gå med i ett parti också.
Men det skulle dröja först till nästa borgerliga regering innan hon blev partipolitiskt aktiv. Framför allt var det alliansens kulturpolitik som fick henne att ta det steget.
– Jag skickade helt enkelt ett mejl till Lars Ohly där jag berättade att jag varit medlem i Vänsterpartiet under ett antal år och undrade om jag kunde vara till hjälp i kulturpolitiska frågor.
Det resulterade så småningom i att Alexandra Coelho Ahndoril hamnade i den grupp som arbetade med att ta fram Vänsterpartiets kulturpolitiska program.
– Jag tror inte något annat parti skulle kunna ha den öppenheten. Jag försökte mejla till Göran Persson en gång och vädja om en asylsökande, men det var omöjligt. Jag tror inte heller det går att mejla till Fredrik Reinfeldt.

Kulturpolitisk programgrupp
I det kulturpolitiska programmet har man bland annat sneglat lite på Norge där man har arbetat med att integrera konst och kultur i skolor och samhället i stort på ett annat sätt än i Sverige ibland unga.
– Där är det inte tal om att konstnärer inte ska kunna leva på sitt arbete. Det finns konstnärer i hela landet och deras arbete blir en angelägenhet för hela samhället på ett annat sätt.
Hon är nöjd med slutprodukten av programmet, även om hon säger att hon saknar lite glöd och inspiration.
– Men konsten i sig självt får väl stå för glöden, säger hon och skrattar lite.
Det är något som återkommer flera gånger under vårt samtal. Stolthet och glöd. Ofta tycker hon att vänstern är för dålig på att lyfta fram det som man faktiskt är bra på och har lyckats åstadkomma.
– Vi får aldrig glömma att föra fram; vilka kämpade för allmän rösträtt, barnbidrag eller rätt till semester? Vänstern borde räta mer på ryggen. Det finns inte ett demokratiskt framsteg som vänstern inte kämpat för och som högern varit emot.
I höstas kom Alexandra Coelho Ahndorils tredje roman, Mäster ut, som skildrar August Palms liv. Hon säger att romanen skrevs som ett brev till samtiden om hur det var före socialismen.
– Det blir en sorts förtvivlan när jag skriver, jag känner att det här måste jag skriva om. Om dem som aldrig har fått en röst. Om hur fruktansvärt rättslösa människor varit i det här landet innan de började kämpa tillsammans.

Socialdemokraterna svek
Förutom klass och kön som ofta löper som en röd tråd genom hennes författarskap vill Alexandra Coelho Ahndoril undersöka människors val. Vad innebar till exempel August Palms politiska engagemang för hans hustru Johanna, när han upprepade gånger arresterades i hemmet och tvingades lämna deras barn vind för våg?
– Jag hittade faktiskt ett brev på Arbetarrörelsens arkiv som August Palm skrev i slutet av sitt liv, där han bad sin fru om förlåtelse för att hon hade fått ett så hårt liv tillsammans med honom.
August Palm var skräddarmästare och hade sin egen ateljé. Han kunde ha levt ett ganska bekvämt liv, men valde att engagera sig politiskt. Vi kommer att fortsätta tala om vilka val människor gör.
– Jag har aldrig förstått varför man skulle bli moderat bara för att man får det bra. Varför skulle man inte vilja ha ett solidariskt samhälle?
Hon funderar kring paradoxen att människor väljer att använda sin demokratiska rätt till att göra inskränkningar i demokratin.
– Att man kan rösta på partier som tar folkets egendom och privatiserar den! Eller som nu senast i Schweiz där man röstade igenom ett minaretförbud på demokratisk väg.

Men hur har det blivit så?
– Delvis tror jag det beror på hur Socialdemokraterna flyttat sig åt mitten. De svek väldigt många genom att bli mer populistiska och till exempel driva en hård invandringspolitik.

Vad tycker du om det rödgröna samarbetet?
– Jag hoppas på en bra allians och förstår nödvändigheten i den. Däremot hade jag önskat att det inte var så konstruerat. Socialdemokraterna borde ha förstått att bjuda in Vänsterpartiet till ett samarbete tidigare och på ett annat sätt.

Deckarförfattare
För många är kanske Alexandra Coelho Ahndoril känd för att ha skrivit en deckare tillsammans med sin make, under pseudonymen Lars Kepler. När deras första bok släpptes utbröt närmast en gissningstävling på tidningarnas kultursidor och bland deckarfantaster om vem eller vilka som låg bakom namnet, innan det avslöjades.
Jag frågar om klass och kön är teman som går igen i deras deckare också och om skillnaden på att skriva deckare och att skriva mer ”smal” litteratur.
– Vi ville framför allt jobba på att inte hamna i klichéerna som finns i många svenska deckare. Till exempel är ofta den rika kvinnan ond i deckarromaner, då skapade vi en rik kvinna som gör något bra av sina erfarenheter istället. Sedan tror jag att makt och hierarkier är något som går igen från våra andra romaner, även i deckaren.

Folkrörelse
Alexandra Coelho Ahndoril säger att det har varit lärorikt att arbeta med mer kommersiell litteratur.
– En av de saker vi insett är hur läsande människor är. Människor hör av sig och ger beröm eller frågar saker. När man har skrivit smalare böcker är det svårt att förstå vilken folkrörelse läsandet är.
Hon ser ingen motsättning mellan smal och kommersiell litteratur, utan menar att det finns plats för båda.
– Däremot ser jag en risk i att de stora bokhandlarna snävar åt sitt utbud allt mer. Det finns få mindre egna bokhandlare. Det är återigen en demokratifråga.