Brexit är ett uttryck för ett växande gap mellan samhällseliternas politiska institutioner, politisk riktningslöshet och folkflertalets vanmakt. Detta måste vara startpunkten för vänsterns hållning: den politik som har präglat de senaste decennierna är inte hållbar. EU, så som dess institutioner nu ser ut, är inte hållbart. Det behövs en politisk kraft som kanaliserar vanmakten som detta har skapat.
I huvudsak är det högerpopulister och rasister som har åtagit sig uppgiften, med löften om nationellt återuppväckande och anti-etablissemangs-retorik. Givet samtidens avsaknad av tydliga politiska konfliktlinjer – i synnerhet mellan arbete och kapital – har nationalisterna fått fritt spelrum att konstruera en ny konfliktlinje: mellan innanför och utanför nationens och EU:s gränser.
Detta ställer vänstern inför en central utmaning: vi måste tänka noga och kreativt kring hur vi navigerar relationen mellan nationalstaten och EU för att mobilisera ett motstånd mot den globala kapitalismen. Jag tror att det finns tre centrala lärdomar av Brexit som kan fungera som utgångspunkt.
1. I efterdyningarna av folkomröstningen har det cirkulerat historier om hur Brexit-anhängare ångrat sina röster eftersom de inte vetat vad de röstat på. Som väntat haglar idiotförklaringarna, insvepta i illa dolt klassförakt. Detta klassförakt ska inte få plats i en radikal vänsterrörelse.
Istället för att spekulera kring vad som drev stora segment av den brittiska arbetarklassen att rösta för utträde, finns det en viktig lärdom att göra kring det politiska landskap valet utspelades i. För även om inte alla Brexit-väljare var rasister är det svårt att förneka att främlingsfientlighet och grandios retorik om stormakten Storbritannien helt dominerade valrörelsen.
Förklaringen till Brexit är emellertid inte att dess anhängare är rasister eller korkade, snarare kan Brexit ses som en konsekvens av hur medborgarskapet har reducerats till ett slags konsumentsskap, ett uttryck för precis det post-politiska tillstånd som Brexit kampanjens xenofobi kapitaliserar på. En första lärdom blir med andra ord att byta ut klassförakt mot en analys av under vilka förutsättningar främlingsfientliga narrativ får fäste och kan växa.
2. Stora delar av den brittiska vänstern kampanjade för Bremain, tillsammans med sociala rörelser för personer med funktionshinder, psykiskt sjuka och arbetslösa. Givet den svenska vänsterns inställning till EU som ett i grunden nyliberalt projekt blir detta svårförklarligt. Men det är inte så att den brittiska funkisrörelsen och vänstern låtit sig duperas av nyliberalismen. Snarare ser de i EU ett möjligt konstitutionellt skydd mot de senaste årens åtstramningspolitik och dess mänskliga offer. Med en närhistoria som formats av Thatcher, Blair och Cameron befinner sig nödvändigtvis inte fienden i Bryssel, utan kan lika gärna regera från 10 Downing Street.
Lärdomen här är EU varken är inneboende ont eller gott, utan en samling politiska institutioner som formats av de maktförhållanden som präglat Europa under de senaste decennierna. Vår utgångspunkt måste vara att makt-ojämlikheten är vår huvudfiende, snarare än EU som sådant. Samtidigt krävs det en ökad förståelse för att unionen kan rymma möjligheter som är värda att försvara och använda sig av.
Det är enkelt att säga att EU alltid kommer tjäna storkapitalets intressen och uppenbarligen ännu enklare att glömma att Karl Marx sa exakt samma sak om nationalstaten, som ju utgör utträdesivrarnas reella alternativ.
3. Detta leder till min tredje och sista lärdom, som handlar om att den svenska vänstern måste frigöra sig från den mentala föreställningsvärld som formats av två folkomröstningar, där den omedelbara frågan blir ”är du för eller emot?” Snarare bör vi se på EU med strategiska ögon. Det torde stå klart att en transnationell nyliberalism förutsätter ett transnationellt motstånd. Det står också klart att det behövs överstatliga institutioner som kan fungera som motvikt mot den globala kapitalismen.
Antingen tror man, som stora delar av den europeiska vänstern, att EU kan reformeras till att fungera som en sådan motvikt och som en plattform för politisk kamp. Eller så tror man att det är en bättre strategi att bygga någonting nytt. Skillnaden mellan dessa hållningar är inte ideologisk, utan taktisk, vilket borde lämna betydligt större utrymme för pragmatism.
Istället för att betrakta EU som en ja-eller-nej-fråga måste vi fråga oss vilka möjligheter EU erbjuder, hur förändrade politiska förutsättningar påverkar dessa och vad nästa steg mot en jämlikare europeisk demokrati är.
Rent konkret betyder detta att EU-kritiken måste bli mer levande och spetsas till, samtidigt som vi avhåller oss från att göra utträdeskrav till huvudfråga. Det politiska valet står i dag mellan konservativ nationalism eller socialistisk internationalism – en av de här sidorna kommer ytterligare stärka sina positioner genom att ge syre år den andnöd som nyliberalismen skapar. Vårt svar på den här situationen får aldrig bli nationell protektionism, utan måste vara en trovärdig och radikal internationalism.
