Den svenska vänstern får inte bli för rädd för att förknippas med Brexit och EU-kritik för att driva frågan om ett svensk utträde ur EU, menar debattören.
Storbritanniens omröstning med resultat i ett EU-utträde, Brexit, är ganska svår som svensk EU-motståndare att förhålla sig till. Utträdeskampanjen har helt dominerats av högerpopulistiska och invandringsfientliga krafter i UKIP och delar av konservativa Tories. Den svenska vänstern får inte bli för rädd för att förknippas med Brexit och EU-kritik för att driva ett eget utträde.
Till skillnad från i Brexit-omröstningen finns det goda förutsättningar för en kampanj för EU-utträde i Sverige dominerad av den politiska vänstern. Vänsterpartiet har en mycket längre erfarenhet av att kritisera EU än sin högerpopulistiska motsvarighet, större kopplingar till den allmänpolitiska utträdesrörelsen och segrar så som EMU-omröstningen i ryggen. Det finns också allierade att hitta i de andra rödgröna partiernas interna EU-kritiska minoriteter.
Samtidigt kan det bli svårt för en högerkritik att slå fäste som den gjort i Storbritannien. Den latenta EU-kritiken i Allianspartierna liknar för det mesta urvattnade versioner av vänsterns, och syftar oftare på överstatlighet och byråkrati än invandring och nationalism. Till och med SDs EU-motstånd blir ofta lätt distanserad från den nationalistiska: med EU:s flitiga jakt på flyktingar i medelhavet och regeringens gränsstängande mot Danmark kan det bli svårt för Åkesson att påstå att det är EU som står mellan dem och deras invandringsfria samhälle. Även kring frågan om arbetets fria rörlighet, som vanligtvis är högerpopulismens paradgren i EU-frågan, har vänstern en bättre formulerad EU-kritik. Färskt i minnet ligger EU-lagen Lex Lavall, som låter arbetsgivare utnyttja arbetskraft inom EU för att angripa den svenska modellen och kollektivavtal.
Med andra ord är det i dagsläget vänsterns berättelse om EU som har störst möjlighet att ligga i grund för en eventuell omröstning. Det är därför Vänsterpartiets försiktiga agerande efter Brexit är lite chockerande och väldigt nedslående.
Namnet på allas läppar och i svensk rapportering dagen efter Brexit-omröstningen var Jimmie Åkesson. Det var nämligen bara han som kom fram och begärde en egen omröstning. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet vågar bara prata omförhandling. Mycket mindre rapporteringsvärt och framförallt mycket mindre agendasättande. Resultatet har blivit att Åkesson blev den som fick öppet mål att under ett kritiskt ögonblick greppa tag i EU-frågan.
Anledningen till försiktigheten är ganska tydlig och han säger det i princip själv: Sjöstedt vill inte förknippas med den nationalistiska Brexit-kampanjen och den negativa rapporteringen därav. Problemet är att han med det gör samma misstag som den Brittiska vänstern just gjort. I princip all Brittisk vänsterkritik mot EU under Brexit-kampanjen hade drunknat i det EU-positiva lägret, då ingen ville hamna på samma sida som UKIP och högern. Det är en självuppfyllande profetia – vägrar man driva sin egen synpunkt i en fråga för att frågan ägd av sin motståndare så kommer frågan fortsätta ägas av motståndaren. Kliver vänstern undan och sänker sitt sikte för att EU-frågan tar extremhögern garanterat över.
Kliver vänstern undan och sänker sitt sikte för att EU-frågan tar extremhögern garanterat över.
En svensk omröstning vore bra för den svenska vänstern. En utmaning om de arbetarklass-väljare som flytt socialdemokratin i mån för SD, en tydlig konfliktlinje med den högerorienterade flanken av socialdemokratin, och en tydlig fråga att ta avstamp i för vidare kritik mot den europeiska nyliberalismen. Men det är hopplöst om man inte vågar driva frågan, om man låter sin egna politik bestämmas av SD och om man tar steget bakåt i ett så kritiskt moment. Det är nu om någonsin vänstern måste ta chansen att ta initiativet och själv sätta ramen för debatten.
Vi får inte spela SD i händerna. Det är vi som ska driva EU-utträde.
