Hur vi finansierar livsviktiga investeringar är en av de viktigaste frågorna för den breda vänstern i dag. Att Reformisterna driver på för ett nytt ekonomiskt ramverk och slopat överskottsmål är därför ett stort steg i rätt riktning.
När den nya S-föreningen Reformisterna lanserades förra veckan var en ganska vanlig kommentar att de ”i princip förespråkar Vänsterpartiets program”, som Göran Greider slog fast i en intervju med Expressen. Men Reformisternas program skiljer sig från Vänsterpartiets politik på åtminstone en avgörande punkt: kravet att slopa överskottsmålet och genomföra storskaliga offentliga investeringar – dit man även vill räkna statens och kommunernas integrationsåtgärder – de kommande tio åren.
Vänsterpartiet står däremot sedan 2016 bakom dagens överskottsmål på 0,33 procent av BNP – vilket partiledningen beskrivit som en kompromiss eftersom man egentligen vill ha ett balansmål. Och på den senaste kongressen argumenterade partistyrelsen mot en motion med rubriken ”Totalrenovera Sverige”, som förespråkade ett lånefinansierat investeringsprogram i full sysselsättning och välfärd.
Att Reformisterna nu lyfter frågan kan därmed väcka nytt liv i en debatt som skulle må bra av att föras utanför partikongressernas väggar och fokusera mer på sakfrågan: hur kan och bör vi finansiera nödvändiga, ja livsviktiga, investeringar i ett mer jämlikt och hållbart samhälle?
Vänsterpartiets ekonomiskpolitiske talesperson Ulla Andersson menar att lånefinansiering kan behövas, men att det är viktigare att motverka de senaste årens växande klyftor genom höjda skatter på kapital. Det är genom att fokusera på jämlikhet och ”bedriva en politik människor kan känna tilltro till” som man bäst mobiliserar medlemmar och sympatisörer, skrev Andersson i Flamman i maj, 2018.
Den linjens lockelse är lätt att förstå. Att ”beskatta de rika” är en tydlig vänsterposition som sätter frågor om social rättvisa i fokus, och borde tilltala de som vill att vänstern ska lägga större fokus på konflikten mellan arbete och kapital. Är det inte mer radikalt att låta de rika bidra till välfärden och betala för klimatomställningen än att vi alla – via staten – ska sätta oss i skuld?
Hur snabbt kan skattenivåerna rimligen höjas, och räcker de ökade intäkterna verkligen både till att fylla hålen i välfärden och till de omfattande investeringar som behövs i bostäder, infrastruktur och klimatomställning?
Men Ulla Anderssons påstående att ”staten visst kan göra stora investeringar i allt från infrastruktur och bostäder till välfärden, genom progressiv fördelning via skatterna” väcker också frågor. Hur snabbt kan skattenivåerna rimligen höjas, och räcker de ökade intäkterna verkligen både till att fylla hålen i välfärden och till de omfattande investeringar som behövs i bostäder, infrastruktur och klimatomställning?
Vänstern måste prata om omfördelning, men ett ensidigt fokus på skattepolitik riskerar också att bekräfta den liberala föreställningen att den privata sektorn skapar resurser som den offentliga sektorn ”spenderar”. Faktum är ju att staten också skapar resurser när den investerar i infrastruktur, bostäder eller ungdomars och nyanlända flyktingars utbildning. Och lånefinansiering kan under rätt förutsättningar skapa ett utrymme för investeringar utöver det som ryms inom budgetramarna. Keynes ekonomiska teorier kan inte vara för radikala för dagens vänster.
Om vi vill ha en chans att skapa ett jämlikt samhälle och genomföra nödvändiga investeringar för att möta klimathotet har vi inte råd att avsäga oss de redskap staten har vid sidan av skattesystemet. Både offentlig och privat skuldsättning, penningpolitik och finansmarknadspolitik var viktiga instrument när den infrastruktur och de bostäder vi nyttjar idag byggdes upp. Efterkrigstidens sociala bostadspolitik och Miljonprogrammet vilade till exempel tungt på regleringar av kreditmarknaden som styrde kapital till bostadsbyggandet, samtidigt som de också utgjorde en indirekt form av beskattning av välbeställda hushålls tillgångar.
En återgång till den mycket aktiva ekonomiska roll som staten spelade under efterkrigstiden kan tyckas avlägsen idag. Men att Reformisterna nu lyfter frågan om ett nytt ekonomiskt ramverk och ett lånefinanseriat investeringsprogram kan förhoppningsvis bidra till att bredda debatten och skjuta fram vänsterns positioner. I så fall vore mycket redan vunnet.
