Jag gissar att du har följt utvecklingen i Storbritannien.

Först ett förfärligt knivmord på tre barn på en danskurs med Taylor Swift-tema. Sedan kom falsk information om att den 17-åriga förövaren skulle vara en muslimsk flykting från Somalia – som förstärktes av brittiska nazister, amerikanska högerkonton på X, samt troligen även Ryssland. 

Därefter följde rasistiska gatumobbar som slog sönder fönster, brände bilar, plundrade butiker, försökte sätta eld på ett flyktingboende med människor i, samt patrullerade flera städer i jakt på muslimer att spöa.

Den konservativa svenska högern, som snart ägnat ett helt år åt att baktala Palestinarörelsen, hade märkbart svårt att ta avstånd från detta högerextrema barbari. I själva verket, menade de, är de ett uttryck för ett legitimt folkligt missnöje med invandringen. Så här skriver till exempel Jörgen Huitfeldt i Kvartal:

”Migrationen har skapat en känsla hos stora delar av den brittiska arbetarklassen av att inte längre känna igen sitt eget land, att deras bostadsområden successivt blir mindre trygga och att samhällseliterna dessutom inte tycker att deras åsikter och upplevelser är värda att bry sig om.”

Och eftersom svenska medier inte lägger till detta invandringskritiska raster på rapporteringen, så agerar de ”precis så oärligt som ryssarna påstår att vi gör”. Den ryska propagandan har alltså en poäng, då svenska medier inte framställer de rasistiska lynchmobbarna som folkets vilja. Vilken bra spaning, tack Jörgen.

Sedan hände något som Kvartal inte kommer att rapportera om.

Människor vällde ut på gatorna för att visa medmänsklighet, i mångdubbelt större skaror än de högerextrema protesterna. På bilderna syns otaliga plakat med budskap som ”Kärlek inte hat” och ”Solidaritet med flyktingar”.

En bild är särskilt talande – en handfull högerdemonstranter omringade av ett människohav. Där stod de, säkra men skamsna, och jag hoppas att de lärde sig något.

Det brittiska folket drivs alltså definitivt av en legitim oro – för rasistiskt våld. Detta måste vi alltid komma ihåg: några få hatpredikanter kan orsaka mycket skada, men vi andra är alltid många fler.

Tyvärr verkar vissa hoppas att även Sverige ska få rasmotiverade kravaller. Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Josef Fransson skrev till exempel på X att fascistledaren Tommy Robinson, som från sitt lyxhotell på Cypern varit central för att elda på våldet, ”leder en svår men rättfärdig kamp”. Knappast överraskande med tanke på partiets ursprung i nynazismen, eller att man under flyktinghösten 2015 publicerade adresser till flyktingboenden i samband med en våg av bränder.

Vänsterns svar på hatet måste vara tvåfalt. Dels att inte köpa de högerextrema lögnerna om att de våldsamma gatugängen representerar något folkligt, eller att ge vika för deras rasistiska språkbruk.

Samtidigt är det tydligt att fascisterna rekryterar i Englands utsatta, vita arbetarklass, som har all rätt att vara arg. Inte minst i landets avindustrialiserade norr, där jobben har flyttat utomlands, vården, vattnet och annan samhällsservice har bantats eller privatiserats ihjäl, och framtiden inte har något att erbjuda. Det vill säga precis den högerpolitik som Sverigedemokraterna står för. De drabbade måste också erbjudas ett politiskt alternativ.

Ett plakat i Manchester lydde: ”När fattiga skyller på fattiga vinner de rika.”

Det gäller åt båda håll. Samtidigt som vi förkastar manliga gatugäng som bränner bilar och misshandlar främlingar – oavsett om det gäller förortskravaller eller lynchmobbar – så måste vi komma ihåg de bakomliggande orättvisorna. Annars ger vi bort segern till de rika.