Den stora dramatiken började egentligen redan våren 2004, när socialdemokraterna kastade in handduken i Södermanlands läns landsting. Vänsterpartister inom landstinget beslutade sig omedelbart för att hoppa in i samverkan med de borgerliga partierna i en så kallad regnbågskoalition. Detta skedde emellertid inte med den lokala partiledningens medgivande, och en hätsk strid tog vid. Kraven på avgång uppkom omedelbart, och det krävdes ett centralt ingripande från dåvarande partisekreterare Pernilla Zethraeus för att stävja fientligheterna.
Två och ett halvt år senare är det åter dags för dessa vänsterpartister att orsaka huvudbry. Ann Berglund och Marco Venegas har funnit arbetet med borgarna konstruktivt, och ämnar därför fortsätta med det, även under denna mandatperiod. Men denna gång är deras beslut än mindre förankrat i partiet, vilket tvärtom gått till val på ett samarbete med socialdemokraterna.
Klart för rött övertagande
Allt var klappat och klart för ett rött övertagande i den södermanländska landstingspolitiken, då det offentliggjordes att Berglund och Venegas stannar kvar i regnbågen. Lennart Clarstedt, gruppledare för vänsterpartiets landstingsgrupp, anser att de bådas beteende visar på stora brister i respekten för demokratin.
– Man kan inte vinna jämt, menar Clarstedt. Jag tror detta handlar mest om att Berglund och Venegas inte ville förlora chansen att bestämma.
”Inget moraliskt dilemma”
De två har inte nominerats till höga poster i den nya röd/röda majoriteten, till skillnad från i regnbågen, där de nu fått betydelsefulla platser. Men är det inte upp till dem själva hur de vill agera, när de vunnit folkets röster?
– Ifall de stått inför ett moraliskt/etiskt dilemma, där beslutet varit mot deras principer hade svaret kunnat vara ja, men här fanns inget sådant dilemma, för här hade vi fattat beslutet om att samregera med socialdemokraterna, och det beslutet var fattat i god demokratisk ordning, anser Clarstedt.
Men det fanns en fråga om att höja landstingsrådens löner där vänsterpartiet och socialdemokraterna skiljde sig åt?
– Jo, men där backade sossarna, så plötsligt var det inget parti varken till vänster eller höger som förespråkade det. Dessutom ville vi inte låta just den frågan stjälpa en samverkan.
För sent backande
Här protesterar emellertid Ann Berglund. Hon säger att sossarna visserligen backade, men att detta kom alldeles för sent.
– De backade först efter att vi gått till regnbågsalliansen, och vi tänker inte hålla på och hoppa fram och tillbaka, förklarar Ann Berglund.
Men var det verkligen värt det att spräcka det röda samarbetet?
– Jag kunde inte acceptera att bli en dörrmatta åt sossarna. Jag har suttit med i politiken så länge att jag vet hur man blir behandlad av dem.
Det finns uppgifter om att ett nytt socialdemokratiskt garde varit mer lyhört mot vänsterpartiet.
– Det tror jag inte på. När vår förhandlingsgrupp återkom från socialdemokraterna lät det verkligen inte så.
Existensminimum
Just kravet på att inte höja landstingspolitikernas löner tycks mycket viktigt för de båda utbrytarna. Kanske än mer för Marco Venegas, som själv bor i ett miljonprogramsområde.
– Folk runtomkring mig lever vid eller under existensminimum. Skulle jag komma och berätta för dem att jag som socialist höjt politikerlöner med 13 000?
Venegas menar att det är lättare att få gehör för vänsterfrågor hos borgarna än hos socialdemokraterna.
– När sossarna är i opposition är de arbetare, men så fort de får makt blir de värsta moderaterna, anser Venegas.
De båda anser att man inte lyssnat på dem tillräckligt. Det känns som man inte velat förlåta dem för hoppet till borgarna förra gången. Marco Venegas upplever att han inte fått något stöd trots att han personkryssats mer än någon annan i partiet lokalt.
– Jag vill inte kalla det rasism, men hade jag varit etnisk svensk, så hade det inte förbisetts.
Marco Venegas är dock noga med att inte anklaga vänsterpartiet strukturellt, utan snarare handlar det enligt hans åsikt om vissa personer. Mitt i skottlinjen återfinns Elina Linna, riksdagsledamot och medlem i såväl distrikts- som partistyrelse.
Elina Linna har blivit föremål för flera attacker från Ann Berglunds och Marco Venegas’ håll, då de anser att hon styr och ställer, och att hennes ord är lag. Elina Linna hävdar att så ej är fallet.
– Jag har verkligen försökt granska mig själv, för att se ifall jag brustit i mina demokratiska principer, säger Elina Linna. Men jag kan inte komma på något sådant tillfälle. Alla beslut är demokratiskt fattade.
Att Linna inte förordat Ann Berglund och Marco Venegas till höga poster förklarar hon med att det vore ohållbart ifall dessa satt kvar på sina jobb från den tidigare regnbågsmandatperioden och samtidigt beklädde nya uppdrag i en tänkt koalition med socialdemokraterna. Detta resonemang har inte Berglund och Venegas köpt. Istället har de betecknat sitt agerande i någon mån som en hämnd mot Linna.
Misstänkte ni att de ämnade stanna hos borgarna?
– Nej, visserligen visste vi att de gärna såg ett fortsatt samarbete, men vi uteslöt ett sådant beteende, då vi ju var överens med socialdemokraterna, säger Elina Linna.
”Förblir vänsterpartister”
Nu lutar det åt att vänsterpartiet utesluter Ann Berglund och Marco Venegas. Partistyrelsen tar det formella beslutet, men att frågan varit uppe i partiets verkställande utskott ger en fingervisning om vartåt det är på väg.
– Den här valrörelsen har väldigt mycket präglats av längtan efter makt. Se bara på segerrusiga Lars Leijonborg efter att hans parti backat kraftigt. Onekligen har man lekt med tanken på att Berglund och Venegas kanske kommer att lämna borgarna på samma sätt som de lämnat oss. Var finns tillförlitligheten? undrar Lennart Clarstedt.
Ann Berglund och Marco Venegas säger å sin sida att de kommer att fortsätta känna sig som vänsterpartister även om de utesluts, och att de kommer att fortsätta kämpa för vänsterfrågor. De beklagar ett eventuellt uteslutningsbeslut, och kommer att överklaga vid kongressen 2008.

– Värre var då att inte få återvända till mitt jobb på partihögkvarteret i Stockholm. Det hade jag inte väntat mig, för jag är ju administrativ sekreterare och inte politisk. Då var det inte långt till tårarna, säger Ann Berglund.