Ingen vet riktigt hur många som dödats eller arresterats. Oron är nu stor inom demokratirörelsen om vad som hänt med dem som försvunnit i arméns tillslag.
– Vi kan inte säga exakt vad som hänt efter de brutala tillslagen de två sista dagarna. Nu har demonstrationerna flyttats ut från stadskärnorna, då städerna helt kontrolleras av polis och militär. Vissa demonstrationer samlar 500 personer, vissa samlar 1.000. Kringområdena kontrolleras ännu inte av säkerhetsstyrkorna. Nattetid råder utegångsförbud. Kring midnatt har militären gjort räder mot kloster över hela landet och arresterat munkar, säger Kyaw Than, ledare för studentrörelsen i exil i Delhi, Indien.
Beredda på vilka uppoffringar som helst
– Den 28 september bildades en kommitté med representanter för munkar, studenter, arbetare, konstnärer, filmstjärnor och många sociala organisationer. Rörelsen ska fortsätta spela en roll, folk är beredda på vilka uppoffringar som helst. Burmeserna är mycket arga över attackerna mot de religiösa auktoriteterna. Medlemmar i Unionen för solidaritet och utveckling, en organisation bildad av armén och som deltagit i attacker mot munkarna, vågar inte bo kvar i sina hus då de är livrädda för hämndattacker från sina grannar, försätter Than.
Enligt en talesman för det underjordiska burmesiska kommunistpartiet, som kontinuerligt bekämpat juntan, står hoppet nu till organisering inne i landet, snarare än diplomatiska påtryckningar.
– 2004 reste vårt parti slagordet ”kamp inne i landet” och lanserade rörelsen Demo-2006. Målsättningen var att hela oppositionen, inte bara kommunisterna, borde samarbeta för att bygga upp en massrörelse i Burma. Vårt mål är att tvinga generalerna till förhandlingsbordet. Vi valde år 2006 för massrörelsen då det var då de burmesiska generalerna skulle överta det roterande ASEAN-ordförandeskapet. Ett annat skäl var att 2006 var det år då generalerna, enligt den så kallade vägkartan, skulle ha hållit en folkomröstning om landets konstitution. Tyvärr så avstod de från ordförandeskapet i ASEAN och folkomröstningen sköts upp. Sedan dess har vi dock tillsammans med andra krafter koncentrerat oss på att arbeta inne i landet. Vi gjorde vårt bästa, men vi kan inte säga att de här protesterna enbart är vår förtjänst. Den här resningen är en spontan massrörelse, som bröt ut efter långvariga missförhållanden.
Hur tror ni situationen kommer att utvecklas?
– Det är svårt att säga vad som kommer att hända. Just nu är rörelsen inte lika intensiv som tidigare, men det vore fel att säga att det burmesiska folket är besegrat. Folk har lärt sig att det finns många olika sätt att protestera mot regeringen, och rörelsen kan inte avbrytas så enkelt.
Hur ser ni på händelser på det diplomatiska planet?
– Vi förklarade inför media för fem-sex år sedan att militärregeringen inte räds något tryck utifrån. De är inte rädda för USA, trots att detta är den starkaste militärmakten i världen. De är inte rädda för Kina heller för den delen. Generalerna hyser en stark burmesisk chauvinism mot Kina och mot kineser och indier i Burma, för att inte tala om deras syn på folk från Europa och USA.
– Vi är inte motståndare till sanktioner, men dessa fungerar endast som propaganda. Vi har inga förväntningar på dem. Generalerna kan kosta på sig att landet blir fattigt, för att oavsett vad som händer kommer de inte att vara fattiga.
