Tomas Bresky om Jan Troells film om antinazisten Torgny Segerstedt, en poänglös moralitet som missar ett unikt tillfälle att diskutera de stora frågorna.
I två veckor har jag väntat – på det förväntade: Hyllningarna av Jan Troell efter att hans senaste film, Dom över död man, haft premiär.
Eftersom filmen delvis spelats in i Luleå lade filmbolaget en så kallad smygpremiär i staden. Salongen fylldes av statister och filmarbetare som redan innan visningen fick veta av Troell själv att han tvingats klippa bort många scener där ivriga statister gjort viktiga insatser. Kanske just scener som speglade tiden, 1930-talet, som nu saknas. Eller scener inifrån Handelstidningens redaktion. Vad hände egentligen där? Eller scener som berättade om det aktiva motstånd Segerstedt mötte, inte bara från tvehågsna politiker utan också från en högljudd borgerlighet i Göteborg och i andra städer.
Att vara antinazist i 1930-talets Sverige var ingen självklarhet. Och just därför har Segerstedts ryktbarhet levt kvar. Men det spelar mindre roll för Troell. Hans håg ligger, som många recensenter påpekat, mer åt det existentiella hållet. Inget fel i det. Men i det här fallet blir det fel.
Den recenserande, intellektuella medelklassen kan sin historia. Den behöver inte undervisas om kampen mot nazismen. De kan sin Segerstedt och kan nu fördjupa sig i chefredaktörens andra livskamper: Hustrun som han öppet bedrar, älskarinnan som visar sig vara beroende av narkotika, bekymren över hur hans hundar mår.
Den som orkar hålla sig vaken under de dryga två timmar som filmen varar och som desperat försöker förstå Segerstedts revolt mot regering och kungahus, tvingas ge upp och konstatera att fotot är vackert, Björn Granath som vanligt lysande liksom Ulla Skoog.
Det är lätt att vifta bort mina invändningar. Jag hade fel förväntningar. Men vad skulle Torgny Segerstedts dotter, Ingrid Segerstedt-Wiberg, sagt om hon var i livet? Hon som på sätt och vis fortsatte Torgnys kamp mot förtryck och för en tillåtande politik mot invandrare och flyktingar. Ingrid finns också med i filmen, en film som hon aldrig fick se i sin livstid. Och väl är det.
Därför understryks tidens rädsla för att i politiska termer diskutera historien. Ett storartat tillfälle att ställa avgörande frågor kring protest eller medlöperi, ärlighet eller taktiska reträtter, förvandlas på film till en moralitet.
Ett tidens tecken. Därför borde filmen döpas om till ”Dom över död film”.
Utan politisk laddning och utan att fördjupa vikten av kampen mot nazismen blir filmen endast ett äreminne över en stor regissör som ingen av hans medarbetare tycks våga säga till att använda saxen på rätt ställe.
