Centristernas, socialliberalernas, EU-kramarnas och hobbysexologernas stora posterboy, Emmanuel Macron stod nyligen för sin första blamage efter den inledande smekmånaden som president när han under G20-mötet i Hamburg förklarade att Afrikas ”civilisatoriska” problem kunde härledas till att kontinentens kvinnor föder för många barn. Anhängarna försökte genast nyansera uttalandet genom att mena att uttalandet var en del av ett längre resonemang, men likväl innefattade inte heller den utökade versionen en förklaringsmodell som nämnde Frankrikes historiska – och pågående – dammsugning av kontinentens råvaror eller till och med avsättande av andra länders presidenter.
Det är förklarligt att Macron känner sig överdrivet nagelfaren. Han har egentligen bara följt västerländska ledares upptrampade spår – om än i tjusigare förpackning – där kutym är att förklaringar som inkluderar koncept som ”imperialism” och ”kolonialism” tonas ner i diskussioner om global utveckling till förmån för gärningsmannalösa naturlagar som ”överbefolkning” och ”underutveckling”.

Han hatade fattigdomen nästan lika mycket som han hatade de fattiga.

I slutet av 1700-talet gick den brittiske gamle prästen och ekonomen Thomas Robert Malthus runt i engelska fattigkvarter och blev allt mer bedrövad av vad han såg. Han hatade fattigdomen nästan lika mycket som han hatade de fattiga. I sin bok En avhandling om befolkningslagen slog han fast att eftersom befolkningen växer exponentiellt och den odlingsbara marken inte gör det så leder de lägre skiktens eviga knullande till att hela nationen för eller senare drivs mot svältens rand.
Att distrahera de fattiga genom att omfördela resurser avfärdades däremot av Malthus eftersom det skulle innebära ”en stark och omedelbar hämsko på arbetsfliten”. De fattigas ”lättsinnighet och brist på sparsamhet” borde istället ställas på sin spets genom slopade fattiglagar (det vill säga arbetslinje framför bidragslinje) så att förnuftet, och nöden, tvingade dessa att sluta ”sätta varelser till världen som han inte kan sörja för”. Själv försörjde sig Malthus genom kyrkokollekten och var på så vis – likt moderna Timbro-debattörer – bidragsberoende.
Teknisk utveckling kom att slå undan Malthus teser om att resurserna aldrig kan hålla jämna steg med befolkningen, men hans teorier om jorden som ohjälpligt ”överbefolkad” lever vidare och fortsätter flytta fingret från rika mäns plånböcker till fattiga kvinnors livmödrar än i våra dagar.