Arkivstudier kan leda till skoningslösa konstateranden. Sommaren 2018 firade Libanons centralbank Banque du Liban (BdL) 55 år. Det var även chefen Riad Salamés 25:e år på posten: han har återutnämnts till chef vart sjätte år av regeringen – en exceptionellt lång tid för en centralbankschef. Vid detta tillfälle utfärdades ett frimärke föreställande honom av Libanons postkontor LibanPost. Flygbolaget Middle East Airlines (MEA) magasin ägnade ett hänfört nummer åt ämnet. Centralbanken symboliserar ”den libanesiska återhämtningsförmågan”, basunerade tidningen ut. Salamé är ”en enmansinstitution framför andra”, ”inkarnationen av förtroendet för Libanon i dess banksektor (…). Det är en guvernör i det libanesiska pundets tjänst”, kan man läsa i en artikel av ledarskribenten, som inte är någon annan än flygbolagets vd och styrelseordförande.

Det finns en förklaring till denna inställsamma ton. Vissa resenärer är kanske inte medvetna om det, men MEA ägs till 99 procent av Libanons centralbank, som tog kontroll över bolaget när det stod på bankruttens rand 1996. Med andra ord är MEA:s vd och styrelse­ordförande Salamé själv. Frågan om den partiella eller fullständiga privatiseringen av bolaget har varit en följetong ända sedan det sanerades i början av 2000-talet. Kravet som ställs av utländska donatorer och som ständigt presenteras som en prioritet av vd:n har aldrig verkställts. Centralbanken är dock, liksom alla andra centralbanker, föga hågad att hantera finansiella tillgångar på ett hållbart sätt. Oavsett om det gäller ett flygbolag eller, mer sällan, ett spelhus, som i fallet Libanons Casino utanför Beirut, i vilket banken länge har haft ett indirekt intresse.

Även om den är särskilt lismande avviker artikeln i MEA:s magasin inte från de hyllningar som vanligen görs av centralbanken. Före den kris som landet nu genomgår sågs den som Libanons enda fungerande institution, medan dess chef hyllades både på hemmaplan och i utlandet för sin förmåga att skydda den nationella valutans värde, samt bank- och finanssystemet. Men under sommaren 2018 fick lovorden drag av medial moteld: i flera månader hade rykten spridits om att Libanon skulle devalvera sin valuta. Trots centralbankens förnekanden började libaneserna sakta men säkert förstå att deras ekonomi var på väg att krascha.

Mindre än ett år senare, i oktober 2019, exploderade den sociala vreden i Beirut och spreds till resten av landet. I mars 2020, mitt under covid-19-pandemin, tvingades staten ställa in betalningarna på sin statsskuld för första gången i landets historia. Den fjärde augusti ägde den enorma explosionen i Beiruts hamn rum. Libanon föll då ned i ett hål vars botten fortfarande inte har nåtts. Ekonomin är körd i botten efter att det libanesiska pundet fallit som en sten och valutareserverna ätits upp. Då de inte har tillgång sina valutabesparingar lider folket av brist på medicin och basvaror, samtidigt som elavbrotten blir allt vanligare. Bråk utbryter regelbundet i de långa köerna som bildas före soluppgången vid bensinstationer, och affärsidkare tillbringar nätterna i sina affärer av rädsla för att de ska plundras. Hälften av befolkningen lever numera under fattigdomsgränsen. Enligt Världsbanken genomgår Libanon en av de tre värsta ekonomiska kriser som världen har upplevt i fredstid sedan 1800-talet.(1)

För Libanons centralbank är omsvängningen i folkopinionen brutal. Det höga förtroendet har pulvriserats och de beslut som fattades av Salamé för att hantera krisen ses numera av libaneserna som det slutgiltiga misstaget som gjorde att deras köpkraft förstördes. Han beskylls för att inte ha infört kapitalkontroller när pundet började falla, vilket gjorde att de stora förmögenheterna snabbt lämnade landet. Man beskyller honom också för att agera för långsamt i fråga om revisionen som är tänkt att kasta ljus på bankens tillvägagångssätt och konton – ett villkor som ställts av Internationella valutafonden IMF för att börja förhandla om en räddningsplan. Vreden är så mycket starkare som chefen och några av hans närstående allt oftare anklagas för att själva ha berikat sig på olaglig väg, trots hans ihärdiga förnekanden. Salamé är i dag föremål för flera anmälningar och utredningar i Libanon, Frankrike, Storbritannien och Schweiz.

Den tidigare rådgivaren till Libanons finansminister och IMF, Toufic Gaspard, var en av de första som började ifrågasätta centralbankens verksamhet, över två år före krisens utbrott.

– Libanon går med största sannolikhet mot en allvarlig ekonomisk kris, som kan anta formen av en valutadevalvering och, ännu värre, en destabilisering av banksektorn, varnade han redan i augusti 2017 i en studie publicerad av forskningscentret Maison du futur och Konrad-Adenauer-stiftelsen.(2)

I sin rapport visade ekonomen att bankens saldo för nettotillgångar – med skulderna till långivande banker borträknade – blev negativt 2015, ett tecken på att banken var på väg mot en krasch. Även bankens finanspolitik ifrågasätts. Den ”finansiella ingenjörskonsten” som utvecklades i början av 2000-talet, accelererade efter 2011 och uppgraderades 2016, gjorde det möjligt för centralbanken att dopa sina reserver, vilket var ett oumbärligt verktyg för finansieringen och försvaret av pundet på valutamarknaden. Denna strategi, som gick ut på att centralbanken sög upp utländskt kapital som de libanesiska bankerna lockat till sig med hjälp av höga räntor som erbjöd långivare hög avkastning, beskrev Gaspard då som ett ”nationellt finansiellt självmord”.

Men 2017 var centralbanken inte beredd att ge sig in i några polemiska debatter. Den oro som studien gav upphov till tvingade banken att publicera ett officiellt pressmeddelande i vilket den i vanlig ordning skröt med de stabiliserande effekterna av dess politik och ansträngde sig för att diskreditera analysen. Institutet Maison du futur tvingades i sin tur under påtryckningar ställa in konferensen som skulle ha ägt rum i samband med publiceringen.

Denna episod är symptomatisk för den vikt som centralbanken har fått under Salamés styre. Mannen och institutionen har blivit så sammantvinnade under de senaste 30 åren att deras öden till slut har vuxit samman. Hans inflytande var sådant att i Beiruts salonger tillskrevs Salamé en eldkraft, i finansiella termer, som bara kan jämföras med Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallahs militära sådana.

I själva verket är det omöjligt att säga vem, av de impotenta regeringarna och den mäktiga centralbanken, som bär det största ansvaret för Libanons kollaps. De förras oförmåga att utveckla ekonomin har uppmuntrat den senare till en allt mer riskabel akrobatik för att locka till sig utländskt kapital, något som i förlängningen skulle visa sig extremt kostsamt för den libanesiska statskassan.

Man kan också anse att tärningarna kastades redan när Libanon valde att knyta sitt öde till den amerikanska dollarn, först informellt 1992 och sedan officiellt 1997, då det libanesiska pundet indexerades enligt växelkursen 1507,5 libanesiska pund för 1 dollar. Beslutet motiverades med nödvändigheten att fylla på de monetära reserverna med dollar.

– Ett land som går med budgetunderskott och som litar på att centralbanken ska finansiera det kan använda sig av en fast växelkurs under en tid. Men förr eller senare kommer systemet att braka samman. Situationen i Libanon hör till den första generationens typ av betalningsbalanskriser,(3) som utvecklades på 1970-talet. Litteraturen visar att det inte finns något sätt att undvika en krasch: brottet är alltid abrupt, förklarar Cédric Tille, professor i internationell ekonomi vid Graduate Institute i Genève.

2018 beräknade FN att Libanons underskott i betalningsbalansen uppgick till nästan 24 procent av BNP, vilket placerade landets ekonomi mellan Afghanistan (15,8 procent) och Mozambique (27,2 procent).

Libanonkännaren och docenten vid universitetet i Saint-Étienne, Jérôme Maucourant, instämmer och menar att införandet av en fast växelkurs var den ”kritiska ingrediensen i den nuvarande krisen”. ”Efter inbördeskriget [1975–1990] valde den libanesiska ekonomin en utvecklingsmodell som ingår i Washington-konsensusen, det vill säga att öppna ekonomin mot omvärlden, ständigt locka utländskt kapital till landet och fördjupa frihandeln”, skriver han och ekonomen Frédéric Farah i antologin Dette et politique (Skuld och politik)(4). ”På så sätt har ett flertal olika avtal bidragit till att försvaga den libanesiska ekonomins struktur genom att på ett våldsamt sätt utsätta den för olika former av avreglerad och ojämn konkurrens. Sektorer som timmer, skor och kläder har drabbats direkt. Det är alltså inte förvånande att ett stort underskott har byggts upp (…), vilket gör det nödvändigt att förse centralbanken med dollar, enkom i syfte att försvara den fasta växelkursen”, fortsätter författarna.

År ut och år in har systemet fungerat genom att via ett slags institutionell konsensus ge centralbanken en huvudroll. Och varje nytt exempel på ”finansiell ingenjörskonst” har varit ett sätt att förlänga dess livstid.

– Det hade kunnat fortsätta länge, för alla var nöjda: centralbanken, bankerna, staten. Det var de externa chockerna som fick systemet att kollapsa, säger Nikolaj Nenovskij, professor i monetär teori och medlem i Bulgariens centralbanks råd, en institution som själv lyder under en fast växelkurs. Den destabiliserande effekten av Syrienkonflikten och oljeprisets nedgång – som har drabbat den libanesiska diasporans inkomster – har gjort att det livsnödvändiga inflödet av utländsk valuta har bromsat in.

Men dessa samtida chocker utgör bara en del av historien. De säger inget om centralbankens tidigare missöden.

– I tillväxtekonomier är det vanligt att centralbanken, som är en teknokratisk institution, är den mest respekterade institutionen i landet, så länge den respekterar gränserna för sitt mandat. Men det händer att banken tar risken att överskrida dessa för att kompensera för den politiska maktens brister. Det är ett farligt spel, för banken kan då komma att försöka uppnå oförenliga mål samtidigt som den politiska makten förlorar alla incitament att genomföra nödvändiga reformer, säger Tille.

Salamé hade kunnat hålla sig till det uppdrag som tilldelats centralbanken av lagen: garantera valutans, ekonomins och banksystemets stabilitet, och övervaka utvecklingen av de monetära och finansiella marknaderna. Men hur ska man kunna motstå att ikläda sig en kostym i storleken XXL när nycklarna till systemet lämnats till en själv och Libanons finansiärer – med Frankrike i spetsen – höjer en til skyarna? Förutom att den förvaltar flera företag har Libanons centralbank också blivit en entusiastisk sponsor av den digitala ekonomin. Mellan 2014 och 2016 organiserade man ”BdL Accelerate”, en stor konferens som gick under det något pompösa namnet ”Libanons teknologiska Davos”, vars mål var att förvandla Beirut till ett start-up-centrum.

Ännu mer problematiskt är att under Salamés mandat har Libanons centralbanks verksamheter, utan några formella hinder, blivit allt mindre transparenta, något som knappast är förenligt med det ”förtroende” som den har gjort till sitt honnörsord och den insyn som ska prägla centralbanker. Banken slutade offentliggöra sina förluster och vinster för ett tjugotal år sedan. Chefen har inte heller försvarat sin penningpolitik inför parlamentet, en tradition som till och med upprätthölls under inbördeskriget. Läckan från revisionsrapporten från 2018 som gjordes av byråerna EY och Deloitte avslöjade dessutom förra året en hel drös tvivelaktiga bokföringsmetoder.

Varningarna har dock inte lyst med sin frånvaro. I en serie meddelanden från 2007, som publicerades av Wikileaks 2010, tecknade USA:s ambassad i Beirut ett väldigt annorlunda porträtt av Salamé, som då var av särskilt intresse för USA då han aspirerade på presidentposten. Dessa diplomatiska telegram beskrev hans ”väldigt komplexa” relation till regeringen, vars fakturor centralbankschefen accepterade eller vägrade att betala, beroende på sitt humör. De beskrev även den libanesiska centralbankens oberoende som ”extremt” och tecknade ett porträtt av en chef som – redan då – var ovillig ”att offentliggöra tillståndet för landets nettoreserver” eller acceptera en inspektion från IMF. Tillvägagångssätt som gick långt utöver de ekonomiska krav och det politiska oberoende som en centralbanks uppdrag är förenat med, sammanfattade ambassaden. I arkiven fanns allting redan svart på vitt.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Angélique Mounier-Kuhn