Bakåtblickande, borgerlig, bedrövad – socialdemokratin är på väg att skifta färg. Men i kampen för att lösgöra sig från liberalismen riskerar den även sin själ.
Maurice Glasmans färger är blå.
Blå som vibben i de rökfyllda klubbar där han spelat jazztrumpet, blå som när han utsågs till lord i det brittiska överhuset, och blå som en arbetarorienterad politiker som vantrivts i Tony Blairs ”moderna” socialdemokrati.
När nyliberalismen var på väg att falla, samlade han ihop socialdemokratins blå känslor av vemod och skapade 2009 rörelsen Blå labour.
Året därpå förlorade nya Labour makten i Storbritannien. Under Tony Blair och Gordon Browns ledning hade partiet förvandlats. Det moderniserade ”nya arbetarpartiet” hade försökt förena kapitalism med jämlikhet. Med den så kallade tredje vägens socialdemokrati försökte de göra nyliberalismen till en motor i välfärden. Nya väljargrupper hade strömmat till och Labour stärkte sitt stöd i den urbana medelklassen. Men arbetarklassen på landsbygden började lämna partiet och sökte sig till konservativa Tories. För första gången fick Labour färre arbetarröster än medelklassröster.
Sista droppen för Maurice Glasman blev Labours räddningspaket som löste ut de krisande bankerna under den globala finanskrisen. Det borde inte vara samhället som räddade bankerna, utan bankerna som tjänade samhället.
När den konservativa politikern Philip Blond lanserade sitt Red Tory-manifest, där han förklarade att lokalsamhället måste ta tillbaka makten från både staten och marknaden, kontrade Glasman med att grunda Blå labour. Det märkliga var att de stod för nästan samma saker. Det fanns en samsyn i att liberalismen brutit samman och det nu krävdes en återgång till ett mer traditionellt samhällsliv. Strömningen kom att kallas postliberalism, och utgick från att arbetarväljarna stod till vänster om partierna i ekonomiska frågor, men till höger i värderingar. Skulle Labour eller Tories fånga upp dessa arbetarkonservativa väljare?
Glasmans blå projekt var för tidigt ute. De brittiska gatorna kokade redan. Studentprotester från vänster ockuperade storstädernas universitet, skapade en ny våg av vänsterpopulism som flödade in i Labour och lyfte fram Jeremy Corbyn i partiet. Högerextrema Tommy Robinsons antimuslimska huliganer English Defence League anordnade marscher och upplopp på engelska landsbygden. Glasman mötte protester inom Labour när han förespråkade att partiet skulle gå ut på gatorna och samtala med Robinsons huliganer. Blå labours tid var ännu inte kommen och den postliberala teorin fick dra sig tillbaka till akademin.
Men nu är stunden inne. I Sverige.
När Socialdemokraterna i november presenterade arbetsgruppernas förslag på nytt partiprogram förklarade framtidsnamnet Lawen Redar att det är ”väldigt lite woke och väldigt mycket materialism”. Socialdemokraterna försökte triangulera Tidöpartiernas i syn på invandring och brottsbekämpning, konstaterade DN Ledare. Hur många partier som kulturkrigar högerifrån tål Sverige, frågade de (3/1).
De 80 konkreta förslagen kännetecknas av mer krav och hårdare tag, men också välfärdssatsningar och en vilja att finansiera förslagen genom att höja skatten för de rika. Ekonomiskt (till synes) till vänster, värderingsmässigt till höger.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
En som jublade var Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden. ”Jag tror väldigt få läsare av tidskriften Tiden är förvånade över sossarnas nya partiprogram, snarare såg de det komma”, skrev Moula på plattformen Bluesky (15/12). Det här var socialdemokraternas brott med liberalismen.
Moula dundrade in som chefredaktör 2019, raka vägen från regeringskansliet med en doktorandtjänst i filosofi i bagaget. Ihärdig som en bilhandlare har han försökt sälja in postliberalismen i Socialdemokraterna. 2025 års första nummer (15/1) har också temat postliberalism, där Blå labours tongivande ideologer Maurice Glasman och Adrian Pabst har nyskrivna texter för den svenska publiken.
Sedan sitt första nummer som chefredaktör har Moula försökt utmåla den framväxande högerpopulistiska vågen globalt inte som ett hot, utan en möjlighet. ”Vi ska inte förminska allvaret i det växande parlamentariska stödet för högerextrema partier, men vågorna som sköljer över Europa är mer än någonting annat en motreaktion mot nyliberala idéer och en nyliberal utveckling. Hitintills har partier till vänster om mitten misslyckats att ta till vara på detta. Hitintills”, skriver Moula i sin första ledare (nummer 2, 2019).
Äntligen har folk tröttnat på liberalismen och söker efter ett alternativ. Om socialdemokraterna bara förmår skaka av sig den nyliberala kostymen har den här sin chans. ”Liberalismens fall är arbetarrörelsens möjlighet”, inleder han det senaste numret.
Det är inte kapitalismen, det ekonomiska systemet i sig som är hotet, utan liberalismen som samhällsprojekt. När man i Sverige kritiserar nyliberalismen så är det inte Göran Perssons åtstramningsideologi man vänder sig emot – den är tvärtom en bärande del av projektet. Det finanspolitiska ramverket ska ligga fast och får inte röras.
Det är inte kapitalismen, det ekonomiska systemet i sig som är hotet, utan liberalismen som samhällspolitiskt projekt.
I stället framställer man nyliberalismen och identitetspolitiken som två sidor av samma liberala mynt, som genomdrivit en individualism som slagit sönder solidariteten i samhället. Men nu är den eran över, och vi har inträtt i en period av återställning, där vi enligt Glasman ”är förpliktigade att vända oss mot vår egen tradition för att återuppleva, för att återuppväcka de döda”. Postliberalismen söker sig tillbaka till det lokala, till kärnfamiljen, bygdegården, fackklubben, församlingshemmet och nykterhetslogen.
De postliberala stöder sig här på Aristoteles påpekande att vi är politiska och sociala djur. Liberalismens atomisering har slagit sönder samhällets rötter, gemenskaperna. Konsekvensen blir ensamhet, depressioner, utsatthet och asocial brottslighet. Vi måste därför återskapa den gemensamma tilliten och solidariteten, genom att sätta det gemensamma goda i första rummet, politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och religiöst.
Marxisten Chris Wright invänder i texten ”Postliberalism: A dangerous new conservatism” mot postliberalismens historiesyn att den är idealistisk. Det finns inget ursprungligt tillstånd av harmoni att återvända till. De lokala institutionerna och arbetarrörelsen har alltid formats i kamp. Välfärdsstaten och folkhemmet växte inte fram ur en gemensam tillit och samförstånd, varje kompromiss försökte överbrygga och desarmera motsättningar och konflikter.
Postliberalerna är snabba på att skriva ut identitetspolitiska rörelser ur historien, som liberal individualism, utan att se hur dessa rörelser alltid skapat gemensamma mötesplatser, folkhögskolor, massorganisationer och manifestationer. Att bortse från de gemenskaper som kvinnorörelsen, miljörörelsen, den antirasistiska förortsorganiseringen, subkulturella ungdomsrörelser, hbtq-rörelsen byggt på och avfärda dem som wokeliberalers självvalda livsstilar, en jakt på individuella rättigheter eller ett uttryck för en urban medelklass är historierevisionism.
Socialdemokratin måste hitta hem till folkhemmet igen, menar Payam Moula. Men det kräver en tillit som kommer ur en delad moral och förpliktelser. ”Ansvarskänslan är borta. Dess fundament är raserat. Och här finns vår tids stora politiska projekt. Att forma nationen Sverige till en familj”, skriver Moula. Men alla ryms inte i familjen.
”Västerländska samhällen har inte råd att lösas upp av okontrollerad invandring, och det är djupt orättvist om kvinnor måste tävla mot transatleter”, skriver Adrian Pabst i artikeln ”Vår tid är postliberal”. Asylrätten måste inskränkas, ”wokeliberalismens” minoritetsrättigheter rivas upp.
Av någon anledning räknas aldrig moskéer upp som en av de religiösa institutionerna som skapar samhällsgemenskap. När studieförbundet Ibn Rushd fick bidragen indragna sågs det inte som ett angrepp på det livsnödvändiga civilsamhället. Postliberalismens gemenskaper och goda samhälle bygger på ett homogent folk. Men arbetarklassen i dag är mångkulturell och spretig.
Hur ska den politiska och ekonomiska förändringen gå till? Hur ska socialdemokrater kunna tygla en globaliserad nyliberal kapitalism? Postliberalismen kräver en korporativ ekonomisk modell, ett ”förnyat partnerskap mellan stat, företag, fackföreningar och samhälle”, säger Pabst. Marknaden måste bäddas in i lokalsamhället, de rikaste procenten beskattas för att finansiera det gemensamma goda. Staten måste spela en aktiv roll i att få det organiserade kapitalet och arbetarrörelsen att sitta vid samma bord och besluta. Det postliberala folkhemmet är korporativistiskt.
Kan man beskriva postliberalismen som en konservativ teori? Tidskriften Tiden värjer sig mot beskrivningen. Men statsvetaren Stefan Borg visar i artikeln ”In search of the common good: The postliberal project Left and Right”, publicerad i European Journal of Social Theory, hur postliberalismen vuxit fram i USA och Storbritannien ur den konservativa kommunitarismen på 80-talet, som en motreaktion mot John Rawls rättighetsliberalism.
Skotsk-amerikanska filosofen Alasdair MacIntyre lyfte att människan är en samhällsvarelse, förankrad i lokala gemenskaper som vilar på en gemensam moral, tro och dygd. De kommunitära tankarna hämtade i sin tur inspiration från den katolska sociallärans kritik av liberalismen.
Borg kontrasterar den postliberala kommunitära konservatismen mot den illiberala protofascistiska nya högern. Där postliberalismen har en stark förankring inom akademin, har den nya högern med namn som Alain de Benoist, Aleksandr Dugin, Paul Gottfried och Stephen Bannon främst verkat utanför den. De postliberala akademikerna har i USA främst försökt påverka Republikanerna efter Trumps framgångar, medan de i Storbritannien har verkat både i Labour och Tories.
Problemet för postliberalismen, menar Stefan Borg, är att deras antiliberalism riskerar att glida över i illiberalism, att hamna i det högerextrema och protofascistiska lägret. Postliberalerna menar att liberalismens två grenar, marknadsliberalismen och socialliberalismen, i efterkrigstiden sammansmält till en. Hur undviker postliberalismen själva att de två konservatismerna går samma fusion till mötes? Adrian Pabst varnar själv för det i Tiden, om svårigheten att balansera de radikala och konservativa positioner som behövs.
I dag försöker Tidöpartierna och socialdemokraterna att hitta höger- och vänsterpositioner inom samma hegemoniska konservativa grundsyn.
”Viljan att avvisa extremvarianterna av massaborter, okontrollerad invandring eller ’transreligion’ riskerar att glida över i dumdristigt macho-skrävel, en kultur av exkludering och i slutändan skadlig neofascism”, skriver Pabst.
Tidningar som vuxit fram de senaste åren, som brittiska Unherd och Prospect och amerikanska Compact och American Affairs, har lutat allt mer åt postliberal teori och kastat sig in i ett kulturkrigande mot ”wokevänstern”, med skribenter som Nina Powers och svenska Malcom Kyeyune. Det är till denna skara som Tiden nu anslutit sig.
Det är ett konststycke att som filosofidoktor från det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen 68 utmåla sig som underdog i kampen mot en vänsterelit för att vinna tillbaka arbetarkonservativa väljare.
Men Payam Moula bemästrar den. Hans tankesmedja Tiden har sågat de två konkurrerande tankesmedjorna inom arbetarrörelsen. Arenagruppen kritiserades för att som ”liberal vänster” vara mer inriktade på ”liberala rättigheter än folkets materiella frigörelse”. De har varit framgångsrika, alldeles för framgångsrika och liberaliserat socialdemokratin, varnar han.
Daniel Suhonen retade han upp till vansinne genom att i en text i Arbetet hösten 2021 använda Katalys egna rapporter som slagträ mot honom. Anekdoter från en filosofikurs på a-nivå för att dra slutsatser i linje med en maoistisk ”svensk nationalvänster”, röt Suhonen tillbaka. Och under Almedalsveckan skåpade Moula ut ”opinionsbildarvänstern” på Dagens ETC för att hellre dricka rosé med eliten än att lösa problem.
En liberal epok är död. Men är det självklart att det som följer på den är postliberalismen? Både Payam Moula och Maurice Glasman hänvisar till den italienska marxisten Antonio Gramscis anteckningsböcker om hegemoni. Gramsci försökte från sin fängelsecell i Mussolins Italien att förstå fascismens förankring i civilsamhället. Han undersökte de historiska block som uppstod, hur olika politiska krafter förenades i ett samförståndsprojekt. Gramsci kallade den flytande period, när väljargrupper började röra sig och ett historiskt block av klasskrafter började luckras upp, för ett tillfälligt interregnum. Det är då som hegemoniskiften kan äga rum.
Nyliberalismens genombrott på 80- och 90-talet är ett exempel på ett sådant skifte, som resulterade i att både Moderaterna och Socialdemokraterna omfamnade nyliberala marknadslösningar. Vi har nu genomgått ett nytt sådant skifte, där det under en övergångsperiod pågick en kamp mellan olika nya krafter – vänsterpopulistiska och högerpopulistiska – som försökte bryta fram och skapa allianser.
Glasman konstaterar att denna turbulenta interregnum pågick från finanskrisen 2008 till Trumps valseger 2016. Nu är skiftet fullbordat och en ny ordning har upprättats. I dag försöker Tidöpartierna och socialdemokraterna att hitta höger- och vänsterpositioner inom samma hegemoniska konservativa grundsyn.
Välkommen till Tiden, här formar vi framtiden, lockar säljaren Moula. Men det är en framtid socialdemokraterna kring Tidens tankesmedja backar in i, med blicken riktad bakåt mot folkhemmet. Därför missar de Karin Petterssons varning på Aftonbladet kultur. Den nya hegemonin blev inte postliberal, den blev postdemokratisk.
