Maurice Glasmans färger är blå.

Blå som vibben i de rökfyllda klubbar där han spelat jazztrumpet, blå som när han utsågs till lord i det brittiska överhuset, och blå som en arbetarorienterad politiker som vantrivts i Tony Blairs ”moderna” socialdemokrati.

När nyliberalismen var på väg att falla, samlade han ihop socialdemokratins blå känslor av vemod och skapade 2009 rörelsen Blå labour.

Året därpå förlorade nya Labour makten i Storbritannien. Under Tony Blair och Gordon Browns ledning hade partiet förvandlats. Det moderniserade ”nya arbetarpartiet” hade försökt förena kapitalism med jämlikhet. Med den så kallade tredje vägens socialdemokrati försökte de göra nyliberalismen till en motor i välfärden. Nya väljargrupper hade strömmat till och Labour stärkte sitt stöd i den urbana medelklassen. Men arbetarklassen på landsbygden började lämna partiet och sökte sig till konservativa Tories. För första gången fick Labour färre arbetarröster än medelklassröster.

Sista droppen för Maurice Glasman blev Labours räddningspaket som löste ut de krisande bankerna under den globala finanskrisen. Det borde inte vara samhället som räddade bankerna, utan bankerna som tjänade samhället.

När den konservativa politikern Philip Blond lanserade sitt Red Tory-manifest, där han förklarade att lokalsamhället måste ta tillbaka makten från både staten och marknaden, kontrade Glasman med att grunda Blå labour. Det märkliga var att de stod för nästan samma saker. Det fanns en samsyn i att liberalismen brutit samman och det nu krävdes en återgång till ett mer traditionellt samhällsliv. Strömningen kom att kallas postliberalism, och utgick från att arbetarväljarna stod till vänster om partierna i ekonomiska frågor, men till höger i värderingar. Skulle Labour eller Tories fånga upp dessa arbetarkonservativa väljare?

Glasmans blå projekt var för tidigt ute. De brittiska gatorna kokade redan. Studentprotester från vänster ockuperade storstädernas universitet, skapade en ny våg av vänsterpopulism som flödade in i Labour och lyfte fram Jeremy Corbyn i partiet. Högerextrema Tommy Robinsons antimuslimska huliganer English Defence League anordnade marscher och upplopp på engelska landsbygden. Glasman mötte protester inom Labour när han förespråkade att partiet skulle gå ut på gatorna och samtala med Robinsons huliganer. Blå labours tid var ännu inte kommen och den postliberala teorin fick dra sig tillbaka till akademin.

Men nu är stunden inne. I Sverige.

När Socialdemokraterna i november presenterade arbetsgruppernas förslag på nytt partiprogram förklarade framtidsnamnet Lawen Redar att det är ”väldigt lite woke och väldigt mycket materialism”. Socialdemokraterna försökte triangulera Tidöpartiernas i syn på invandring och brottsbekämpning, konstaterade DN Ledare. Hur många partier som kulturkrigar högerifrån tål Sverige, frågade de (3/1).

De 80 konkreta förslagen kännetecknas av mer krav och hårdare tag, men också välfärdssatsningar och en vilja att finansiera förslagen genom att höja skatten för de rika. Ekonomiskt (till synes) till vänster, värderingsmässigt till höger.

Mathias Wåg

Grävande journalist och aktivist.