Jag tror världen skulle bli lite bättre om vi slutade lyssna på skrikhalsarna. Oavsett om det är på ledarsidorna eller nätets slaskforum som de larmar och gör sig till.
I förra veckan konstaterades Behring Brevik psykiskt sjuk. Dagens Nyheter har i samarbete med Expo nu också inlett en granskning av dagens svenska extremhöger. I debatten kring dessa två massmediala händelser hörs ett närmast unisont rop om att vi inte ska stirra oss blinda på enskilda extremister utan att det finns en kontext, det så kallade näthatet med tentakler ut i finrummen, som är det ondas rot eller åtminstone dess mylla. Till detta har vi också hört den sedvanliga liberala pendangen om att vänsterextremisterna också måste nagelfaras. Axess chefredaktör Johan Lundberg var, som så ofta senaste åren, först på den bollen.
Jo, det går förstås inte att argumentera emot att dagens extremhöger funnit växtmån i olika högljudda debattforum på nätet. Eller att detta också påverkat de mer städade offentliga rummen. Men jag skulle ändå vilja framföra två små reflektioner kring ideologisk radikalisering och nätforumens alla ursinniga krigare.
För det första. Ondskan är inte banal. Hitler var spirituell och hade älskvärda sidor har folk som stod honom nära berättat. Och i vår bokhylla står en diktsamling av en av landets mest utskällda extremister, den radikala islamisten och antisemiten Mohammed Omar. I Tregångare kan man läsa rader som: ”Många av nätterna / har han suttit på en sten / mitt ute i vattnet / tagit av sig kostymen / upptäckt sin mänskliga hud / undrat och undrat / över ett minne / som liknar vattnet.” Det är vackert och allmänmänskligt men inte det minsta banalt.
För det andra. Radikalism betyder inte att skrika högst. ”Är man inte radikal som ung har man inget hjärta, är man inte konservativ som vuxen har man ingen hjärna.” Det kända ordspråket syftar indirekt på en naturlig utveckling i en människas liv. Jag vågar påstå att det bygger på ett statistiskt felslut. Att även en hel del framträdande vänstersympatisörer så att säga byter sida när de blir äldre betyder inte att de flesta gör det.
Skrikhalsarna syns och hörs, inte sällan i ledande ställning, men ofta verkar deras egenkärlek vara starkare än den ideologiska övertygelsen. Om de av någon anledning förlorar sin ställning så kan de snabbt byta sida. I motsats tycker jag mig ha märkt att mycket blyga människor påfallande ofta också har solida åsikter. Författaren Jonathan Cause menar att roten till terrorism är terroristerna. Det är kanske att gå lite för långt men hans uppmaning att världen skulle bli bättre om de introverta regerade kan jag jag helt klart skriva under.
