Man bör ju även läsa de texter och arbeten, som man från början förstår att man är oense med. Så har jag läst Gunnar Lindstedts bok Olja. Jakten på det svarta guldet när världens oljekällor sinar. Boken kom i höstas och fick mycket positiva recensioner.
Åter ett av de av civilisationskritiska arbeten som i mängd flödar ut från förlag och redaktioner. Lindstedt är – i motsats till många andra – väl inläst i sitt ämne, oljan och de sinande tillgångarna på denna råvara. Han målar upp en kommande katastrof där hela vår moderna tillvaro hotas genom bristen på drivmedel och energi.
Ett kapitel skildrar 1950-talets ”idyll” – hans barndomsstad. Han ser konsumtionssamhället (oljans bilsamhälle) växa fram och döda den idyllen.
Så olika minnen vi har. Jag minns 1950-talet som ett fruktansvärt klassamhälle. Som slog obarmhärtigt mot oss ur den lägsta socialgruppen. Medelklassmannens nostalgiska beskrivning av ett svunnet samhälle är definitivt inte min.

Tidigare var ju vänsteråsikter detsamma som en utvecklingsoptimism, en tro på samhällets framtid. Den biten av ideologin är nu helt borta. Vänsterns intellektuella ansluter sig till ”den bildade medelklassens” teknikfientlighet och svärmerier kring ett i tid och rum fjärran bondesamhälle.
Även jag blickar då bakåt en stund och möter Karl Marx. Hör honom faktiskt sakta svära över vår brist på samhällsanalys. När människor, i förskräckelse över industrialismens framfart med arbetarna, önskade sig tillbaka till godsherrarnas/feodaltidens jordbrukande samhälle, kommenterade Marx detta med: ”Det finns ingen väg tillbaka”.
Skulle vara njutningsfullt att ha en häxas makt och kunna placera en av dessa borgerlighetens kulturellt förfinade i en medeltidens bondstuga. I det enkla och sant naturliga. Smutsen, den ensidiga maten, de grova kläderna och råslitet på åkrarna. Instängdheten i byn. Välkommen kulturelit!
Vi som kallas ”socialgrupp tre” byggde landet, byggde länderna. Städerna. Fabrikerna och skeppen. Rymdfarkosterna. Något vi en gång var stolta över. Vi borde inte låta en civilisationskritisk elit och deras tankevurpor ta ifrån oss den stoltheten.
Det finns ett givet svar på energikrisen. Fusionsteknik. I en fusionsreaktor utgörs ”råvaran” av vatten. Reaktorn är i strålningshänseende ofarlig. Inte mer hotande än en vanlig fabrik/produktionsanläggning. Den har i sin teknik ingen likhet med vår nuvarande kärnkraft. Vi talar om fusion av atomkärnor. Inte fission.

Vi har här tillgång till en nära nog outsinlig energikälla. Rent ingenjörstekniskt finns problem kvar att lösa. De kommer att lösas. En försöksreaktor planeras nu att konstrueras i Provence.
Varför skriver då någon en bok som Olja? Och varför ställer inte miljöaktivisterna entusiastiskt upp för fusionsteknik? Så många svåra problem med luftföroreningar och nedsmutsning av miljön skulle genom denna teknik enkelt lösas. Är man så okunnig att själva ordet ”reaktor” skrämmer? Är vindkraft ett måste? Solceller nästintill religion? Hur man tror sig kunna fylla miljonstäders energibehov med hjälp av vindkraft kan jag inte förstå.
Det råder medietystnad kring fusionsteknik. Varför? En tystnad i oljemagnaternas intresse?
Vattnet i reaktorerna är ju gratis men anläggningen i sig fruktansvärt dyr att konstruera. Kostnaden kan bli en fördel i slutändan. De måste således byggas med statliga medel och kan i en framtid behållas i samhällelig ägo.
Det moderna samhället överlever. Vi kommer inte att tvingas bo i mosshyddor och odla korn på svedjeland. Vad kultureliten än tror sig se.