Det så kallade balanstalet är, enkelt uttryckt, en kvot mellan systemets totala tillgångar – AP-fonder och pensionsavgifter idag och i framtiden – samt dess skulder – utbetalningar i dag och i framtiden. Ba-lanstalet är idag 1,01 mot 1,04 år 2001. Sjunker det under 1,0 träder den så kallade bromsen in och sänker pensionsutbetalningarna tills balanstalet är över 1,0 igen.
Enligt RFV går det att plocka ut 96 miljarder ur AP-fonderna utan att balanstalet sjunker under 1,0 de närmaste åren. Men det är inte att rekommendera, påpekar RFV. Risken för att bromsen blir nödvändig skulle fördubblas. Särskilt gäller det åren 2008–2020 som anses vara extra kritiska för det nya pensionssystemet, på grund av de stora barnkullarna från 1940-talet som då gått i pension.
Utbetalningarna av pensioner sker från avgifter samma år, men under dessa år väntas inte avgifterna räcka till – systemet tvingas ta ur bufferten, AP-fonderna.
Alla siffror är beräknade utifrån ”basscenariot”. De fyra AP-fonderna är mer pessimistiska – de har i ett gemensamt brev till regeringen ”kompletterat” RFV:s beräkningar med att också beakta instabilitet och varierande kapitalavkastning.
Om överföringen genomförs är risken för underskott 50 procent redan år 2008, enligt AP-fonderna, och 75 procent fram till 2020. Sammanfattningsvis är budskapet alltså: låt pengarna vara kvar.
AP-fonderna och RFV menar att prognosen för faktorerna invandring, barnafödande med mera, kan bli helt annorlunda än det basscenario som regeringen utgått ifrån. Särskilt om man ser längre tillbaka i tiden och antar att kurvorna följer en trend.
Men även de prognoser som kommer från AP-fonderna, RFV och SCB, skiljer sig åt och framstår som mycket osäkra. Riksförsäkringsverket har, på regeringens uppdrag, till exempel gjort sina beräkningar utifrån antal barn per kvinna, som enligt regeringens basscenario skulle vara 1,8 under 2004–2010. Enligt SCB:s prognos ska födelsetalen ligga på i snitt 1,85 barn/kvinna år 2003–2050. För att uppnå den siffran historiskt måste man räkna in det höga barnafödandet på 1960-talet. De senaste åren har siffran stigit – 2000 1,54, 2001 1,57 och 2002 1,65 – men den totala trenden är sjunkande sedan toppnivån 2,42 år 1965. Skulle då invandringen räknas på samma tidsperiod blir den rätta siffran 18 700/år – inte de 21 500 som RFV räknar med. Nettoinvandringen var som lägst 2000 (1982) och högst 50 937 (1994). Trenden är stigande, men inte heller de senaste fem åren – 25 400 – når upp till regeringens scenario, som bygger på en nettoinvandring på 31 000. Medlingsinstitutet, som är statistikansvarig myndighet för löneanalyser, konstaterar i sin årsrapport: ”Reallöneökningarna har under senare år legat på en historiskt sett hög nivå.” Sådär håller det på, på punkt efter punkt.
Och varje siffra får oerhörd betydelse i systemet. Skulle en enda faktor – nettoinvandring – bli sämre än förväntat, beräknar RFV att ”bromsen” skulle träda i kraft år 2017 – även om AP-fonderna fick behålla sina pengar.
I själva verket skulle då, för att undvika bromsen under de närmsta 25 åren, ”krävas att AP-fonderna istället tillförs ett kapital på cirka 140 miljarder kronor den 1 januari 2005”, skriver RFV.
140 miljarder till – i stället för 96 miljarder från. Och detta utifrån en enda av de faktorer ”världens mest stabila pensionssystem” rör sig med.