Idag inleds Vänsterpartiets 41:a kongress. Nu blir de rekordmånga ”nya” ombuden en del av den långa och stolta historia av interndemokratiska övningar som brukar kallas kongress. Det vilar ett tungt ansvar på dem som ska harva sig igenom de drygt sexhundra motioner som inkommit.
Jonas Sjöstedt, stod och mös en stund när han kom ut på scenen. Det är inte så konstigt. Omgiven av kamrater, som hejar och följer honom dit han går. För det är så det är nu, partiet är enat och Sjöstedt har fått dem att gå åt samma håll. För detta förtjänar partiledningen i sin helhet mycket cred.
I talet som inledde kongressen försöker Sjöstedt ge åhörarna en bild av vad som är Vänsterpartiets värderingar och bild av ett annat samhälle. Som vanligt är de delarna alldeles för korta. Sjöstedt försöker sig på att beskriva varför Vänsterpartiets värderingar behövs, att vi alla har såväl goda som dåliga sidor. Dessvärre lämnar de delar av talet som handlar om värderingar en känsla av att vi (vänsterpartisterna) är de goda som vill ta hand om dem (de fattiga) som har det svårt.
Men det är inte ett värderingskrig mellan ont och gott samhället behöver. Solidaritet bygger inte på välgörenhet. Solidaritet handlar om att se sig själv i andra och därför kämpa för en utbyggd välfärd, högre skatter för de som har mest och så vidare. Allt det här vet Sjöstedt.
När Sjöstedt pratar om flyktingpolitiken gör han det väldigt bra. Vänsterpartiet är numera det enda riksdagspartiet som står upp för en human flyktingpolitik. Debatten som hittills präglats av ”systemkollaps” ”andrum” och ”flyktingpaus” behöver Sjöstedts avdramatiserade liknelse om hur det skulle vara om vi slutade koka kaffe till oväntade kongress-gäster och vad som händer med oss som människor när vi börjar avhumanisera de människor som söker flykt i vårt land.
Trots den interna kritiken som finns mot budgetsamarbetet, så kan man nu konstatera en sak: fajterna som V:s förhandlingsgrupp vunnit i samtalen med Magdalena Andersson är uppenbart Vänsterpartiets egna, trots att S försökt ta åt sig äran för dem. Varenda journalist och tyckare kopplar nu samman de tio välfärdsmiljarderna, gratis medicin och glasögonbidrag till barn, med Vänsterpartiet. Det är bra.
Sjöstedt passade ändå på att markera hur bra och framgångsrikt samarbetet med regeringen är. Vänsterpartiet är de som ska ge regeringens politik ”hjärta” och få sossarna ”att våga lite mer”. Men nu gäller det att växla upp kampen mot den rikaste procenten. Något som också gick att skönja i talet, och kanske ännu mer när Sjöstedt skulle förklara ordet fördelningsprofil för en journalist på pressträffen. Det är orimligt att en handfull människor äger lika mycket som halva Sveriges befolkning gör tillsammans. Det är där nästa strid med socialdemokratin måste stå.
Sjöstedt har ett enormt internt stöd som han skulle kunna utnyttja för att ta ut en tydlig riktning. Så gör det då, Sjöstedt. Du har ett helt parti som lyssnar och följer dig. Led!
