Okategoriserade 04 juli, 2007

Vatten, snö och is blir marknadsvaror

Nya rapporter slår fast effekterna av klimatförändringarna från istäckena i Antarktis till djungeln i Amazonas. Men storföretag och stormakter fortsätter att kommersialisera naturresurser. Nu pågår striden om äganderätten till is och snö.

TEGUCIGALPA. Det regnade tre dagar i sträck utan avbrott. Sedan började allt rasa omkring oss. Det säger Pedro Yañez, en luttrad fattig man i bostadsområdet ”Colonia Cruz Roja”. Han är en av tusentals honduraner som förlorade sitt hem när Orkanen Mitch svepte över Centralamerika 1998 och i lermassorna begravde tiotusentals människor. Sedan Mitch har miljömedvetandet i världen ökat men trots varningarna har inte situationen förbättrats, snarare tvärtom.
Enligt den Meteorologiska Världsorganisationen utgjorde 1996-2001 de sex varmaste åren sedan åtminstone 1850, det år då det inleddes en systematisk registrering av klimatet.
Det synbara är att polerna smälter. I september 2006 upplevde Antarktis den högsta uppmätta temperaturen hittills. På Spetsbergen likadant; 12,6 grader i januari 2007. Kalkyler görs att 90 procent av glaciärerna har smält i slutet av detta sekel. Den ökade havsnivån på grund av att polerna smälter hotar Bangladesh, Holland och alla länder med kuster strax ovanför havsnivån. De extrema ovädren som Orkanen Katarina som svepte över New Orleans den 29 augusti 2005, kan inte direkt påstås vara ett utslag av klimatförändringen. Men dessa extrema oväder blir allt vanligare och är symptom på att världen inte mår bra.

I världen pågår en bitter strid om de strategiska naturresurserna så som olja och gas. Nu har striden om sötvattnet inletts.
– Vi vet att år 2025 kommer två tredjedelar av mänskligheten inte ha tillgång till vatten. Redan nu finns det inte tillräckligt med vatten i världen och det pågår en hård kamp om kontrollen över den. Enligt min uppfattning är detta den mest allvarliga frågan sett ur ett ekologiskt perspektiv.
Det säger det alternativa nobelprisets pristagare 2005, kanadensiska Maude Barlow. I en intervju [1] attackerar hon Vita husets strategi att via de olika bilaterala frihandelsavtalen lägga under sig jordens strategiska naturresurser så som vatten.
– I de frihandelsavtal som USA driver är vattnet inkluderat som en handelsvara. Enligt GATT (föregångaren till WTO) ska snö, is och vatten ha karaktären av handelsvara. Och så maskeras det också i TLC, säger Barlow om de frihandelsavtal som USA ingått eller vill ingå med de latinamerikanska regeringarna.
Enligt den kanadensiska frihandelskritikern betyder denna privatisering av livets källa att det inte går att stänga av kranen. Om Latinamerika börjar exportera vatten till USA förvandlas detta till en gemensam delad resurs och de företag som driver verksamheten kan, enligt TLC-avtalet, stämma landets regering för att kräva ekonomisk kompensation. Konsekvenserna blir förödande för flora och fauna när naturresurserna privatiseras och köps upp av transnationella bolag med en årsomsättning som är större än många av de länder med vilka USA har frihandelsavtal.
– De multinationella företagen har mycket makt. De försöker få till stånd ett ljumt miljöregelverk och pressar för att det skapas en lagstiftning som gynnar dem, menar Barlow.
(Detta är stycket från den mer kompletta ”vattenversionen”):
– De multinationella företagen har mycket makt. De finansierar valrörelserna för kongressmän och presidenter. De har tillträde för att lobba direkt med dessa och de utgör en kraft som driver Plan Puebla-Panama (från Mexiko-Centralamerika-Colombia) så som avtalen om frihandel. De försöker samtidigt få till stånd ett ljumt miljöregelverk och pressar för att det skapas en lagstiftning som gynnar dem, menar Barlow.
Denna politik startade redan i början av 1990-talet och kallas ”Washington Konsensus”. Strategin handlar om att privatisera utbildning och hälsovård, alla naturresurser så som vatten, skogar och till och med luften.

När Bushadministrationens Energiplan presenterades i maj 2001 andades den oro för framtiden: ”… utan en ansenlig ökning av sina energireserver kan USAs nationella säkerhet och ekonomiska välfärd komma att möta en ny fara” [2].
Kyotoprotokollet från 1998 undertecknades av nästan hela det samlade världssamfundet. Överenskommelsen handlade om att minska världens utsläpp av växthusgaser med 5 procent fram till 2012. I mars i år beslutade EUs 27 medlemsländer att innan år 2020 ska EU-staterna minska utsläppen med 20 procent jämfört med 1990 års nivå. USA:s Stockholmsambassadör Michael Wood underströk i en DN-intervju inför G8-mötet i juni att orsaken till att USA inte skrev under Kyotoavtalet berodde på att andra ”länder har fuskat för att få högre kvoter” (utsläpp). På reporterns undran om det inte också behövdes en ”livsstilsförändring” för att hantera klimatförändringarna konstaterade Wood:
– Det är obekvämt att ändra livsstil. Det kan sända negativa signaler till ekonomin. Min första prioritet är tekniken. Jag litar på tekniken! [3].
Men klimatforskarna slår fast att I-världens livsstil måste förändras om den globala klimatförändringen ska kunna bekämpas. I de amerikanska hemmens garage är det inte ovanligt att det står fyra personbilar i varierande format och stoltserar. Om världen konsumerade fossila bränslen, som är de huvudsakliga bovarna för växthuseffekten, i samma skala som USA, skulle årsproduktionen av råolja uppgå till 170 miljarder fat. På sex år skulle då alla kända olje- och gasreserver tömmas [4].
– För att undvika de katastrofala effekterna av den globala uppvärmningen, menar majoriteten av klimatexperterna att växthusgaserna, främst CO2, bör reduceras med 60-80 procent. I USA bör den minska med 95 procent, skriver Don Fitz, förläggare för den amerikanska miljötidskriften Synthesis/Regeneration i klar polemik mot sin egen regering [5].
Fitz anser att problemet med den globala uppvärmningen inte är ett teknologiskt problem och att varken sol- och vindkraft eller andra ekologiska apparater kan lösa den.
– Energikrisen och ökandet av utsläpp av koldioxid utgör delar av den marknadsekonomiska krisen. Frågan som vi måste ställa oss är: Hur förändrar vi samhället för att göra det hållbart?
Han hävdar att det inte finns brist på energi. Vi måste se på energifrågan som på försörjningsfrågan: Det handlar om att förändra såväl produktionssätt som vårt levnadssätt. Att bygga hus som delvis själva bidrar till energiförsörjning via solkraft. Eller förändra vår transportsektor, upphöra med att producera rena skräpprodukter och hushålla med våra begränsade resurser.

EXXON MOBIL, världens största oljebolag, redovisade 2006 sin högsta vinst hittills; 39,5 miljarder dollar, nära 300 miljarder svenska kronor. De årliga intäkterna för bolaget överstiger BNP:n för länder som Schweiz, Taiwan eller Indonesien [6].
Hos Exxon Mobil är klimatforskarnas rapporter inte uppskattade. Därför anlitar och finansierar företaget den konservativa lobbyfirman American Enterprise Institute (AEI) för att påverka miljöopinionen i världen. Enligt The Guardian [7] erbjöd AEI vetenskapsmän och ekonomer 7 600 euros för att de i egna skrifter eller rapporter skulle ifrågasätta rapporten från FN:s klimatforskare. AEI ska enligt The Guardian ha fått 1,2 miljoner euros av Exxon Mobile och satt 21 personer i arbete som rådgivare till Bushadministrationen. Oljegigantens förre styrelseordförande Lee Raymond är för närvarande vice styrelseordförande i AEI.
I brev som gått från AEI till amerikanska och brittiska forskare erbjöds de pengar i utbyte mot artiklar som ifrågasätter IPCC:s rapporter om klimatförändringen. David Viner, på enheten för klimatforskning på universitetet East Anglia i östra England, säger att AEI:s försök att rekrytera forskare som ska manipulera opinionen är ett ”desperat försök från en organisation som försöker misskreditera de vetenskapliga bevisen för egna politiska syften”. Greenpeaces representant Ben Stewart är mindre diplomatisk och anser att AEI ”fungerar som Bushadministrationens intellektuella Costa Nostra”.
– De har förlorat den vetenskapliga och etiska striden och det enda som återstår för dem är att erbjuda en resväska full med pengar, sammanfattar Stewart.

Källor: [1] Maude Barlow: ”Los TLC que impulsa Estados Unidos convierte el agua en mercancía para privatizarla”.
[2] Bush Meets Skepticism on Free Trade at. Americas Conference. The New York Times, 12/01/04.
[3] Sverige grönt föredöme för USA-ambassadör, DN, 3 maj, 2007.
[4] Agenda Energética de Washington, av Víctor J. Poleo Uzcátegui / Soberania.info – 20/09/03
[5] Don Fitz: Global Warming: Limits of Solar and Wind Power.
[6] Pascual Serrano, Rebelion: ”Lo que ganan las petroleras” (030207)
[7] Bolpress: Exxon y la ”mafia de Bush” sobornan científicos para cuestionar el informe sobre el cambio climático

Fakta: Förslagen från FN:s klimatpanel
• Enligt FN:s klimatpanel IPCC, kan 29-30 miljoner människor komma att dö på grund av brist på vatten under de närmaste 25 åren.
• IPCC uppmanar världens regeringar redan nu vidta åtgärder för att utsläppen av växthusgaser minskar innan 2015, och därefter reduceras med 50-85 procent till under 2000 års utsläppsnivåer.
• Enligt IPCC är dagens koldioxidnivåer i atmosfären de högsta sedan 650 000 år.
• Jorden har blivit 0,7 grader varmare, men perspektivet är att medeltemperaturen kommer att stiga med 2-4,5 grader de närmaste 100 åren. Över en miljard människor hotas av svält, vattenbrist och svåra översvämningar till följd av utsläppen.

Utrikes 09 maj, 2025

Tillbaka till bikupan

På eftermiddagen samlas Kipsélis invånare utanför kaféerna i den svala vårluften. Foto: Elton Wååg.

En gång i tiden kunde man höra Frank Sinatra spela piano på kaféerna i Atens stadsdel Kipséli. Sedan föll området i glömska och förslummades – för att sedan segla upp som ett kreativt område. Nu fruktar invånarna att tunnelbanan kommer föra med sig mer kapital – och högre hyror.

– Vad gör ni här? utbrister den gamle mannen och ser på oss skeptiskt.

– Aten är en så smutsig stad! Vad finns det att se här i Kipséli?

Han tittar på oss som om vi vore brottslingar. I själva verket är det bara jag och journalisten Níkos Vatópoulos som försöker få en skymt av en marmorklädd trappa mellan järnstängerna. Jag blir förlägen. Níkos förklarar att vi tittar på byggnaderna i det fornstora området Kipséli – förstås!

Men mannen kan inte hålla inne sin kritik mot det grekiska samhället, och babblar på i flera minuter. Efter att vi har lämnat pratkvarnen tillägger Níkos att det är typiskt greker att baktala sig själva och sitt land. Och visst är många delar av Kipséli och Aten en soptipp, men är det verkligen hela historien?

Nikos Vatópoulos skriver till vardags i Greklands största dagstidning Kathimerini. Han har skrivit både böcker och reportage om just Atens arkitektur, särskilt Kipséli. Därför har jag föreslagit att vi möts utanför en bokhandel i området. I skyltfönstret har ägaren passande nog placerat en av hans böcker, Walking in Athens. Det är precis vad vi ska göra i dag.

– Jag hade en fin uppväxt, det var alltid tryggt här. Det var en stadsdel främst för medelklassen, berättar han.

Under 2010-talets krisår dök fastighetspriserna i Grekland. På väg till min farmor i en taxi minns jag hur skyltar med texter som ”enikiázetai” och ”poleítai” (”för uthyrning” och ”till salu”) svischade förbi. Krisen tvingade företag och butiker att stänga igen som aldrig förr.

De billiga boendekostnaderna fick samtidigt en ny grupp att söka sig till området vi går runt i, ibland kallat för ”nya Berlin”.

Kipséli betyder ”bikupa” på grekiska. Paradgatan Fokíonos Négri, uppkallad efter den första ordföranden i Atens akademi, har länge jämförts med Roms Via Veneto. Området planerades på 1930-talet och var hem åt flera kända skådespelare och konstnärer. Frank Sinatra ska ha sjungit på en bar i området och den grekiske författaren Odysseas Elytis, som 1979 fick Nobelpriset i litteratur, bodde här.

Vägvisare. Journalisten Níkos Vatópoulos har skrivit flera böcker om Atens stadsmiljö. Foto: Andreas Siotis.

Trots områdets trendiga status började det efter ett par årtionden förlora sin prestige. Efter järnridåns fall blev det ett tillhåll för arbetskraftsinvandrare från Albanien. Därefter följde en invandringsvåg från Västafrika och Pakistan. I dag håller området än en gång på att förändras.

Nikos pekar på den gröna oasen av dignande apelsinträd, blommor och buskar. Vi kikar in genom en port med sirliga mönster. Hantverkskvalitet. Níkos pekar på en och avgör bestämt att byggnaden är uppförd ”1951, eller 1952”.

Vi söker oss vidare ned mot det soliga torget Agios Georgios, uppkallat efter sin kyrka. Trots sin bysantinska stil är den byggd samtidigt som resten av området, på 30-talet.

– Kyrkor är det enda som vi bygger nytt i Grekland, skrattar Níkos.

Strax intill finns ett kafé med terrazzogolv, en fet espressomaskin och åldersgruppen 25–35 med ”kreativa klädval”. Jag hinner tänka: ”där är de”.

– Här sitter den nya befolkningen, säger Níkos.

– De är ganska unga. Kreatörer och konstnärer.

Jag bestämmer mig för att träffa en sådan, och dagen efter stämmer jag möte med konstnären och designern Theo Anastasátos. På vägen dit passerar jag byggnader som renoveras för fullt. Trottoaren är fylld av utrivna fönster, kök och tegel omlott med varandra. Plaketter om korttidsuthyrningar, ofta på engelska, dyker upp allt mer för varje gata som löper bort från Kipséli.

När det är torka och slut på vattnet i byarna klagar de så mycket. Men de inser inte att det är hotellen och turisterna som orsakar det!

Theos lägenhet är omsorgsfullt renoverad, med mosaikgolv, fiskbensparkett och schackrutiga marmorplattor från ön Tínos, som ligger bredvid Mykonos och känd sedan flera millennium för sitt marmorhantverk.

Han är född i New York, uppvuxen i Österrike och flyttade till London när han var 19. Där pluggade han herrmode på den prestigefulla skolan Central Saint Martins, kom han i kontakt med den legendariska modedesignern Vivienne Westwood och designade accessoarer i sju år. Efteråt satsade han på sitt eget märke Zosma på jetset-ön Mykonos, men efter tio år blev hyrorna där för höga och han flyttade till Aten.

– Vill du ha lite te? frågar han och häller upp kokande vatten i en japansk tekanna med gröna teblad.

Han serverar den halvfermenterade oolong-blandningen i en rar, liten tekopp.

– Jag hade varit på Tinos förut. Därför såg jag det som en möjlighet att ha min butik. Hyran var ”normal” där, understryker han.

I ateljén syr han på en tamata, ett traditionellt grekiskt-ortodoxt hantverk där en plakett i ädelmetall, som guld eller silver, ska föreställa en kroppsdel som man har ont i. Sedan överlämnas denna i kyrkan för att Jesu mor ska råda bot på den smärtande delen. Det vanligaste är ett öga, en hand eller till och med ett hjärta.

Inflyttad. Kipsélibon Theo Anastasátos är konstnär och designer. Foto: Andreas Siotis.

Verket knyter an till Tínos tradition som en pilgrimsort för kristna – den lilla ön har Greklands näst största kyrka.

Han beskriver en mykonosifiering av den grekiska övärlden, särskilt nu på Tinos.

– De som bor på Tinos vill inte att det ska bli som på Mykonos, säger han med hänvisning till den överexploaterade partyön och himlar med ögonen.

– När det är torka och slut på vattnet i byarna klagar de så mycket. Men de inser inte att det är hotellen och turisterna som orsakar det!

Det vore lätt att utmåla Theo som en del av gentrifieringen i både Kipséli och på Tínos. Jag frågar om det inte är just konstnärer som gentrifierar området och höjer hyrorna, vilket slår ut de albanska hantverkarna som redan bor där.

– Jag är en egen, småskalig konstnär. Jag tror inte att det är till min fördel att jag är etablerad här. Egentligen borde jag ha bott i London eller Paris, men jag har inte råd. Det är kedjor som köper upp butikslokaler som höjer hyrorna, inte vi konstnärer, menar han.

Jag undrar om han inte känner sig omaka i området, inte minst på Tínos. Att han har hamnat här menar han beror på att han har valt sin egen väg.

– På tyska säger man att någon är en ”aussteiger”. Det är någon som går sin egen väg och har hoppat av den förutbestämda vägen i livet, en dropout helt enkelt. I och för sig har jag fått träffa väldigt intressanta människor som jag inte skulle ha träffat annars, inte minst på Tínos.

Han berättar att en gammal inköpare till den världskända designern Dries van Noten kom in i butiken förra året.

– Jag blev helt ställd och tänkte: Va! Hur hittade du hit?.

Theo nämner att man håller på att bygga en tunnelbanestation i området. Det syns inte minst på graffitin i området. På otaliga ställen har slagord som ”oxi metro” (”nej till tunnelbanan”) och ”Nej till Airbnb” sprejats på de vackra 30-talsväggarna.

Slagord. Kipséli är täckt med graffiti som protesterar mot Airbnb-uthyrning till turister och planerna på ny tunnelbana. Foto: Elton Wååg.

– Tunnelbanan innebär en värdeökning på min lägenhet och Kipséli är en bra investering, hoppas jag, säger han.

Han gestikulerar att andra sidan av den långa gatan Patisíon är nästa område på tur.

Tillbaka från intervjun frågar jag min farmor om hennes vän, en byggarbetare från Albanien som hon kärleksfullt kallar sin ”vaktmästare”. De har varit vänner i snart 30 år efter att han hjälpte henne att renovera sitt hus.

Med mängder av kaféer, restauranger och semesterlägenheter tvingades hans fru och barn snart flytta därifrån på grund av skenande hyror.

När jag var ute på min promenad med Níkos berättade han att integrationen i Kipséli anses vara misslyckad.

– Kulturellt sett är greker ett mycket introvert folk. Med tiden har vi lärt oss att öppna oss för andra kulturer.

När jag berättar att integrationen av invandrare i Sverige också kritiseras blir han förvånad.

Läs mer

– Jag har varit i Sverige. Ah, du sitter inte ned, men det var…

Han pausar.

–  På 70-talet! utbrister han och understryker att han är ganska mycket äldre än vad jag är.

–  Det verkade inte finnas några problem då. Det var fint, lade han till.

Plötsligt dyker en brevbärare ut ur dörren till en storartad byggnad, skeppsredaren Lanarás lägenhetshus. Entrén är en Bauhaus-dröm med svartvita, penteliska marmorplattor. Níkos tittar på mig och gestikulerar med ena handen att vi ska smita in. Det gör vi.

Mitt hjärta tar ett skutt. Ola ta leftá! utbrister jag – ”obetalbart”.

Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Ökänd antisemit döms för hatbrott: ”Behövs en ny Hitler”

Ahmed Rami föreläser för Radio Cui Bono. Skärmavbild.

Ahmed Rami har spridit antisemitisk propaganda sedan 1980-talet. Nu döms han ännu en gång för hets mot folkgrupp.

Ahmed Rami, 78, döms för hets mot folkgrupp, efter uttalanden om att ”Tyskland behöver en ny Hitler” och jämförelser av judar med bakterier.

Enligt tingsrätten var uttalandena avhumaniserande, och hade som syfte att skapa förakt och hat mot judar som grupp. Påföljden blir villkorlig dom och dagsböter om sammanlagt 6 000 kronor, och åläggs dessutom att betala 10 000 kronor i advokatkostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 08 maj, 2025

Samma trauma, nya minnen

”Arv och miljö” blev norska Vigdis Hjorths genombrott. Den nya boken är en uppföljare – och upprepning. Foto: Sara Angelica Spilling.

Hyllade författaren Vigdis Hjorths uppföljare handlar om upprepningens psykologi – men blir mest bara tjatig.

Upprepning har funnits med som ett tema i hela Vigdis Hjorths författarskap, tillsammans med familjedynamik och litteraturens förhållande till sanning. I nya romanen är det, som namnet antyder, än mer uttalat och närvarande på flera nivåer: Upprepningen (2025) fungerar i sig som en variation på hennes mest kända bok Arv och miljö (2016), en historia om ett undanträngt incesttrauma i familjen. Handlingen i den nya, tunna boken är avgränsad till ett fåtal händelser som känns igen från tidigare, men som här utgör hela berättelsen. I sin dagbok skildrar berättaren hur hon blir av med oskulden. Scenen har i själva verket aldrig ägt rum, men tas för sanning av föräldrarna som läser dagboken. Pappan försvinner ut i natten, upprörd – men inte för att ha tagit del av dotterns sexuella uppvaknande som vi först tror, utan av rädsla för att det ska avslöja de övergrepp han utsatte sitt barn för.

Hjorth återvänder till skeendet som skildras i Arv och miljö, som för att se vad som händer om man låter händelser som där är perifera framträda tydligare. Ramen med en vuxen författare som ser tillbaka på sin uppväxt och förstår den annorlunda, gör också att minnesarbete och fiktion ytterligare tematiseras i den nya romanen. Hjorth går i dialog med 1800-talsfilosofen Søren Kiverkegaards idé att upprepning inte är möjlig, vilket enligt honom också skapar en möjlighet till förflyttning. Det perspektivet representeras här framför allt av den vuxna berättarens nya blick på händelser i det förflutna. Men upprepningen står också för det lagbundna och klaustrofobiska: formuleringar återkommer, scener är intill förväxling lika varandra. Vardagsrummen och ölen, träffarna med Finn, mamman som hysterisk står på trappen och väntar, pappan som ber henne att låta flickan vara. Några få ord upprepas och blir avgörande för ett helt liv. Det medelklassliv som berättas ekar också av snarlika skildringar, och även om det kan ses som trotsigt att välja att cirkulera kring sitt trauma i stället för att förnya sig, är det också i linje med en narcissistisk terapikultur.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 08 maj, 2025

Lobbyister kan hamna i register: ”Otillräckligt”

Göran Persson och Göran Hägglund, tidigare ledare för S respektive KD, arbetar båda i dag som lobbyister. Och de är inte ensamma om att han en bakgrund i politiken. Foto: Jessica Gow / TT.

Utredaren Mats Melin ”förvånades” över lobbyismens grepp om politiken – och vill se ett totalt förbud mot anonyma bidrag i politiken. Men lobbyistkritikern Max Andersson beskriver förslaget som otillräckligt.

– Externa aktörer, som företräder skilda intressen och mer informellt vill påverka politiskt beslutsfattande. Det kan vara public affairs-konsulter, företag, organisationer eller sammanslutningar, förklarar justitierådet Mats Melin.

– Vi upplever att sådan påverkan spelat en allt större roll de senaste åren.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Reportage 08 maj, 2025

Kom som du är

Foto: Pinky Promise/Rave Rat Media.

I syndens näste Berlin stänger aldrig klubbarna – förutom när de måste spolas av. Flamman beger sig ut i den tyska huvudstadens nattliv, och möter stenhårda vakter, strikta klädkoder – och en gemenskap där det finns något för alla.

Kön ringlar sig lång på den stillsamma bakgården i det gamla industrikomplexet i stadsdelen Kreuzberg i Berlin. Klockan är strax före midnatt och människor, mestadels svartklädda och uppradade två och två, står och väntar på att bli synade av Klub Verbotens välkända ansikte vid dörren – Hanny. Med platinablont hår, hård blick och spikrak hållning är det hon som dikterar vem som får komma in.

Även om du köpt biljett finns ingen garanti för att du inte får vända i dörren. Du förväntas, utöver att följa en strikt klädkod, även kunna berätta minst tre av klubbens regler. Det är viktigt att alla vet vad som gäller, och följer reglerna

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 07 maj, 2025

Censorer i alla länder, förena er!

En ny axel har bildats mellan känsliga liberaler och maktgalna despoter – impulsen att vilja tysta åsikter man inte tycker om.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En märklig ny axel håller på att ta form. Inte ”ondskans axelmakter” som påstods förena Västs fiender, och inte heller den som Donald Trump och Vladimir Putin tycks vara i färd med att skapa. Utan en bredare, mindre känd allians: ett internationellt förbund av censurivrare som samlar autokrater, demokrater och byråkrater.

Trump, som stängdes av från sociala medier i slutet av sin första mandatperiod, lovade att återupprätta yttrandefriheten i USA och eldade på sina anhängare, vars ofta provocerande åsikter bannlystes från progressiva universitet och sociala plattformar. Sex dagar in i sin andra mandatperiod försökte han stoppa det amerikanska flygvapnets utbildning om svarta flygares roll under andra världskriget. Tre dagar senare började ord som mångfald, exkludering, kön, socioekonomisk och underrepresenterad försvinna från myndigheternas webbplatser, samtidigt som en ny presidentorder riktades mot utländska studenter som uttrycker stöd för palestinier – nu stämplade som ”pro-jihadistiska demonstranter”. ”Vi kommer att hitta er och vi kommer att deportera er”, hotade Vita huset. Sedan dess har Columbia-studenten Mahmoud Khalil gripits och riskerar utvisning.

Munkavlen dras åt även i Europa. I Frankrike har 200 framstående medlemmar av den liberala borgarklassen – däribland en före detta president, två tidigare premiärministrar samt en rad borgmästare och parlamentsledamöter från högern och Socialistpartiet – krävt ”skydd för judar genom att lagstifta om att antisemitism också innefattar antisionism” (Le Monde, 22 mars 2025). Med andra ord vill de kriminalisera en åsikt som delas av både vänsteraktivister och ultraortodoxa judar.

Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater.

Kriget i Ukraina, omformulerat som en civilisationskamp mellan Europa och Ryssland, har också använts för att motivera censur. 2022 förbjöd Europeiska unionen de ryska kanalerna RT och Sputnik för att skydda ”grundläggande rättigheter och friheter” – ett drag som applåderades av Emmanuel Macron, som inte heller hade några invändningar när Israels parlament i maj 2024 förbjöd den qatariska kanalen Al Jazeera. I Rumänien fick en presidentkandidat som ansågs för Kreml-vänlig sin överlägsna ledning i första valomgången ogiltigförklarad av författningsdomstolen, som uteslöt honom från att ställa upp igen med hänvisning till påstått ryskt valfusk via sociala medier. ”Vårt informationsutrymme är inget mindre än ett geopolitiskt slagfält där vi just nu håller på att förlora kriget”, sade EU:s högsta diplomat Kaja Kallas den 19 mars. Hon jämförde därefter spridningen av falska nyheter med brott mot territoriell integritet.

Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater. I Tyskland trädde en lag i kraft den 1 januari 2018 för att reglera sociala medier, och enligt Human Rights Watch ”sätter den ett farligt prejudikat för andra regeringar som vill inskränka yttrandefriheten på nätet genom att tvinga företag att censurera å statens vägnar”.

Läs mer

Nästan omedelbart hyllades lagen av tre oantastliga demokratier – Filippinerna, Singapore och Ryssland – som föredömlig. Känsliga diktatorer och upplysta liberaler, religiösa fanatiker och indignerade aktivister – alla dansar de nu efter censurens sax, drivna av det som Benjamin Constant en gång kallade ”den anmärkningsvärda tendensen att kasta bort allt som orsakar ens minsta obehag, utan att fråga sig om denna hastiga avsägelse inte kan leda till en mer bestående skada”.

För varje sidas seger föder den andras hämnd. Och resultatet av dessa strider har bara en given utgång: förlusten av frihet för oss alla.

Översättning: Leonidas Aretakis.

Inrikes 07 maj, 2025

Turkisk ”kromkung” dumpar miljoner ton giftslagg vid Vänern

Vargön Alloys AB omsätter närmare 3 miljarder kronor om året. Foto: Idun Nilsson.

Det turkiskägda verket i Vargön vid Vänern pumpar ut metall som aldrig förr. Men i slaggbergen döljer sig höga halter av giftiga tungmetaller. Bland ortsbor stiger oron för utsläpp – medan högarna med krom bara fortsätter att växa.

Vid Vänerns sydspets övergår sjön i Göta älv. Därifrån rinner vattnet 93 kilometer, ända ned genom Göteborg, innan det mynnar ut på öppet hav. På ena sidan Göta älvs inlopp ligger Vänersborg, med cirka 25 000 invånare. På andra sidan Vargön, med en femtedel.

Här heter pizzerian Viking, och frisören Connys. Bruksortsstatusen är inget att diskutera: här kom industrin först, sedan samhället. Nere vid kajen ligger tegelruinerna av urpappersbruket Wargöns Aktiebolag, strax bredvid den modernare, brummande och ångande jättefabriken Vargön Alloys. Här produceras sedan 1970-talet ferrokromlegeringar, blandningar av krom och järn som bland annat används för att behandla rostfritt stål.

Fabrikens elräkning ligger på minst 520 000 megawatt – en halv procent av Sveriges totala energiförbrukning – och dess överskottshetta värmer nästan hela Vänersborg, samt delar av Trollhättan. Förra årets utsläpp motsvarande 135 232 ton koldioxid, men man forskar på att minska dem i olika hållbarhetsprojekt, bland annat med biokol.

Över allt på industrin, samt på upplaget strax norr om fabriken som kallas Mjölkberget, tornar asfaltsgrå ”sanddyner” upp sig över grantopparna. Högarna av ferrokromslagg, resterna som blir kvar, är inget nytt inslag. Men lokalborna har noterat hur de på kort tid blivit högre och fler än någonsin.

Carola Sandström har bott i Vargön i 15 år, och bestämde sig förra året för att mejla Länsstyrelsen och fråga hur det egentligen stod till med slaggbergen.

– Det är de sista åren det verkligen har exploderat. Det är inte bara vi som har märkt att det blivit mycket mer avfall inne på och runt området, säger hon till Flamman.

Hon är lärare, och hennes sambo ingenjör. Högarna längs promenadstigen förbi Mjölkberget blev allt oftare ett samtalsämne hemma.

Uppströms. För att producera hundratusentals ton metall krävs el – över 500 000 megawatt om året. Foto: Idun Nilsson.

– Vi tänkte att det måste finnas någonting i slaggen som gör att de inte kan bli av med den, som bly, krom eller andra tungmetaller.

I ett annat mejl undrar en Magnus från orten över samma sak, och beskriver hur Vargön ”successivt håller på att bli företagets privata soptipp”. ”Flera gånger om dygnet, året runt” bolmar en jättelik ”grå-röd rökplym” av stoft ut från fabriken, och tonvis av slaggen menar han ligger på jord som inte är hård nog.

”Det pågår konstant en miljöförstörande verksamhet som någon på Länsstyrelsen vet om”, menar han.

– Många tycker nog mest att det ser fult ut med högarna. Frågan är om farliga ämnen påverkar människor, växter och djur, kanske till och med grundvattnet. Då är det riktigt allvarligt, säger Carola Sandström.


”Under perioden 2019–2024 har det byggts upp ett mycket stort lager av slagg”, bekräftar en rapport beställd av bolaget, som uppskattar totalmängden till omkring en miljon ton. Tidigare har slaggen använts till bland annat asfalt, men ett beslut från länsstyrelsen 2014 bedömde att det inte gick att säkerställa att slagg från Vargön Alloys skulle användas på ett sätt som var ”hälso- och miljömässigt godtagbart”.

– Sedan slaggen blev avfallsklassad har vi haft svårare att avyttra den, förklarar Alloys hållbarhetschef Anneli Papadopoulos (bilden).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 07 maj, 2025

Hjärtat i skrevet

Lynne Tillmans är också konstkritiker och professor i kreativt skrivande på University of Albany i New York. Foto: Weyler.

”Weird fucks” rotar i utmarkerna mellan sex och kärlek. Katja Palo har läst historien som kom till världen på sjuttiotalet, men som översatts till svenska först nu.

Jag minns Kristen Roupenians Cat person, publicerad i New Yorker 2017. Novellen blev viral. Det är knappt man tror att man ska läsa ”novell” och ”viral” i samma mening, men den handlade om en ung kvinna som gick på dejt med en man och att de hade dåligt sex. Tydligen kände många unga kvinnor igen sig.

I Lynne Tillmans Weird fucks (Weyler, 2025) pendlar sexakterna, som titeln åsyftar, på en skala från oengagerade till dåliga. Till skillnad från Roupenians novell fick denna långt mer intressanta kortroman inte mycket uppmärksamhet. På sjuttiotalet refuserades fröet till den av en experimentell sextidning, på åttiotalet publicerades en version i en punktidskrift och först på 90-talet kom den i bokform. 2015 nådde Weird fucks en större publik. Nu finns den äntligen på svenska i översättning av Helena Fagertun.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 06 maj, 2025

Kändisparti skakas av våldtäktshärva

Medborgerlig samling storsatsade på bussreklam under riksdagsvalet 2018. Kandidaten på bussannonsen har inget med det aktuella fallet att göra. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT.

Två toppkandidater för småpartiet Medborgerlig samling, båda läkare till yrket, har blivit föremål för utredningar. Den ena utreds för att utgöra en patientfara – och den andra för våldtäkt av en utsatt 18-åring.

Hösten 2022 var de två läkarna med på vallistan till en av Sveriges större regioner för det lilla högerpartiet Medborgerlig samling. Nu har den ena åtalats för att ha drogat och våldtagit en utsatt 18-åring med självskadebeteende – medan den andra utreds för att ha skrivit ut narkotika till honom.

I sms-konversationer mellan de två läkarna diskuteras dosering av olika rusmedel, och i flera fall skriver den äldre läkaren ut olika preparat till sin yngre kollega. I ett fall skriver den sistnämnda även ut testosteron till sin äldre kollega.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 06 maj, 2025

Daniel Riazat lämnar Vänsterpartiets styrelse

Daniel Riazat vid en manifestation mot det svenska inträdet i Nato. Foto: Maja Suslin/TT.

Riksdagsledamoten Daniel Riazat lämnar sitt uppdrag som suppleant i Vänsterpartiets styrelse. I en tråd på Facebook får han stöd av flera partiprofiler. ”Du kommer sitta i PS igen i framtiden”, skriver en av dem.

”Jag kan inte svara på alla frågor nu, allt har sin tid, men jag kan säga att jag har valt att lämna partistyrelsen”, skriver Daniel Riazat, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, på Facebook.

Avhoppet meddelas bara dagar efter att partistyrelsen röstade för att uppmana Lorena Delgado Varas att lämna sina uppdrag i partistyrelsen och riksdagen. Beslutet ska ha skett ”i stor samstämmighet” enligt partisekreterare Maria Forsberg, vilket bekräftats av källor med insyn som Flamman varit i kontakt med. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr