– Vi får mat och dryck, säger en av killarna i ljusblå tröjor till Flamman.

De är kommunalanställda lärare, vilket gör att de förväntas stödja Maduros regim, trots att lärarlönerna på femton år sänkts från 3 000 kronor till 30 kronor i månaden. Bakom lärarna kommer en grupp kvinnor som bussats in från hamnstaden Puerto Cabello, tjugo mil väster om huvudstaden.

– Vi är här för att visa vårt stöd för Maduro, säger Andrea Salles, en 45-årig förtidspensionerad polis.

Hur kan hon stödja Maduro under den största flyktingvågen i Latinamerikas historia? Över åtta miljoner, en fjärdedel av Venezuelas befolkning, har lämnat oljelandet sedan presidenten tillträdde för snart tolv år sedan.

– Det ekonomiska kriget mot regimen tvingar folk att fly, säger hon.

Jag vänder mig mot en av de yngre tjejerna i hennes grupp. Tror hon också på regeringens förklaring att anledningen till att ekonomin krympt med 75 procent beror på USA:s sanktioner? Tjejen går åt sidan och viskar.

– Självklart inte. 

Men varför är du här?

Hon tittar sig över axeln.

– För att jag måste. Jag jobbar på ett kommunalt dagis.

När revolutionsledaren Hugo Chávez höll sina populära sammankomster på Avenida Bolívar var den draperad i rött. Nu syns inte ens banderoller med socialistpartiet PSUV:s logga. Regimen vet att missnöjet är så utbrett att partiet i stället börjat använda den venezuelanska flaggans färger – gult, blått, rött.

I utkanten av paradavenyn träffar jag 32-åriga Natalia som arbetar på statens statistikverk. Sedan Hugo Chávez gick bort 2013 har staten slutat att föra statistik över sådant som inte gynnar regimen. Att spädbarnsdödligheten år 2016 hade ökat med 40 procent sedan 2008, enligt en studie publicerad i den ansedda tidskriften Lancet, är inget regeringen skryter med.

– Vi sitter mest av tiden, säger Natalia.

Hennes dröm är att lämna landet, men hon är ensamstående och har en son att ta hand om.

– Här har jag min mamma och syskon som kan hjälpa till. Emigrerar jag vet jag inte vem som ska ta hand om min son när jag jobbar.

Hon tänker rösta på oppositionens kandidat Edmundo González, trots att hon är statligt anställd. 

Är du inte rädd att bli uppsagd?

– Visst, men jag står inte ut en dag till med Maduro.

Några dagar före presidentvalet, när Maduro hotade att Venezuela skulle ”förvandlas till ett blodbad” om han inte vann, var Brasiliens vänsterpresident Lula da Silva tydlig.

– Maduro måste lära sig att när du vinner, då stannar du. När du förlorar, då lämnar du, sade han till Reuters.

När Maduro nåddes av uttalandet ironiserade han. 

– Har Lula glömt att ta sitt kamomillte?

När den regimstyrda valmyndigheten presenterade Maduro som vinnare var det brasilianska arbetarpartiet PT, Latinamerikas största politiska parti, en av de första att gratulera Maduro till segern. PT, som Lula da Silva var med om att grunda, kritiserade honom. Det hjälpte. Dagen efter backade Lula da Silva och sade: ”Jag ser inget konstigt med resultatet.”

Lula da Silvas vacklande väcker frågan: kommer södra halvklotets största land att sälla sig till Kina, Ryssland och Iran som erkänt Maduro som president? Det kommer i så fall att göra sprickan djupare mellan vänsterregeringarna i regionen.

Chiles president, den 38-årige före detta studentledaren Gabriel Boric, har redan råkat i luven på Lula da Silva efter att Brasiliens president uppmanat Ukraina att ge upp Krim i utbyte mot fred. 

Den 78-årige Lula da Silva svarade på kritiken genom att säga att Boric ”har mycket att lära”. Nu har Boric återigen visat sig vara en modernare vänsterledare och vägrat erkänna regimens valresultat som hävdar att Maduro fick 51 procent av rösterna och Edmundo González fick 44 procent.

Även Colombias vänsterpresident, Gustavo Petro, som är betydligt mer marxistisk än socialdemokraten Lula da Silva, har varnat vad Maduroregimens valfusk kan leda till. ”De allvarliga tvivel som uppstått kring den venezuelanska valprocessen kan leda till en våldsam polarisering, med allvarliga konsekvenser av permanent splittring”, skriver Petro på X.

Det intressanta med Chiles och Colombias positionering är att deras ställningstaganden stärker högern i Venezuela. Oppositionens ledare är inte presidentkandidaten Edmundo González utan den konservativa högerpolitikern María Corina Machado, som uttryckt beundran för Argentinas ultraliberala president Javier Milei.

Hon tillhör den vita överklassen som chavismen skapades för att bekämpa, och hennes pappa var en av Venezuelas mest framgångsrika affärsmän inom stålindustrin. När Hugo Chávez exproprierade hans stålverk gick hans dotter in i politiken.

Under massprotesterna 2014 träffade jag henne i Caracas efter att regimens säkerhetstjänst dödat 43 studenter. María Corina Machado menade att beslutet att slå ned protesterna med våld kom från Kuba som i utbyte mot olja hjälper den venezuelanska regimen att hålla sig kvar vid makten.

– Ordern om det brutala förtrycket kom från Havanna, sade hon till mig. 

Sedan dess har hon varit en nagel i ögat på regimen. 

María Corina Machado är inte bara allierade med anarkokapitalisten Milei. Hon får också stöd av Brasiliens tidigare president Jair Bolsonaro. Hennes närmaste allierade i Europa är spanska Vox som sände tio politiker till att övervaka presidentvalet den 28 juli. De greps direkt på flygplatsen i Caracas och skickades tillbaka med vändande plan.

Vad som också gör det omöjligt för vänstern i Latinamerika att stödja María Corina Machado är att en av hennes främsta supporters i USA är mångmiljardären Elon Musk. När oppositionen sade sig ha avslöjat valfusket genom att offentliggöra resultatet från 81 procent av valdistrikten gjorde Musk över femtio inlägg på sin plattform X där han stämplade Maduro som diktator. Presidenten svarade att Musk försöker ta över Venezuela.

– Musk är en del av den globala extremhögeralliansen med fascister, droghandlare och USA:s imperialistiska regering, sade Maduro och utmanade honom att slåss med nävarna.

Musk accepterade utmaningen mot följande villkor.

– Om jag vinner, avgår han som diktator i Venezuela. Om han vinner, bjuder jag på en gratisresa till Mars.

Frågan är bara var slagsmålet ska äga rum. Amerikanska justitiedepartementet utlovar 150 miljoner kronor till den som kan ge information som leder till att Maduro grips. USA:s rättsväsende anser att Maduro hjälper colombianska karteller att använda venezuelanska hamnar till att smuggla kokain till USA.

Även Internationella brottsmålsdomstolen i Haag är intresserad av Maduro. Den anklagar den auktoritära ledaren för människorättsbrott i samband med att 43 personer dödades av regimens säkerhetsstyrkor under protesterna för tio år sedan. 

Om bataljen blir av lär den få hållas i Venezuela.

De enda länderna i Latinamerika som accepterat valmyndighetens resultat är Bolivia, Honduras, Kuba och Nicaragua. När Argentina, Chile, Costa Rica, Dominikanska republiken, Panama, Peru och Uruguay vägrade erkänna valresultatet utvisades deras ambassadörer. Venezuelas utrikesminister Yván Gil menade att länderna var underordnade Washington.

”Vi kommer motverka alla åtgärder som hotar den fred och samlevnad som det venezuelanska folket kämpat så hårt för”, skrev han i ett uttalande.

Det märkliga med utvecklingen i Venezuela är att det numera är arbetarklassen som stödjer María Corina Machado och hennes ställföreträdare Edmundo González. När oppositionen sade sig ha avslöjat valfusket var det Caracas fattiga befolkning som rusade ned från kullarna för att protestera mot regimen.

I kåkstaden Petare, som alltid varit chavismens starkaste fäste, visade röstningsprotokollen att merparten av invånarna vill att Edmundo González tar över som president.

När jag lämnar Maduros avslutande kampanjmöte tar jag den subventionerade tunnelbanan till stadsdelen Las Mercedes där oppositionen har sin kampanjavslutning. Ingen bär koordinerade kepsar och tröjor och går i grupp. Var och en verkar vara här av fri vilja. Det är par, vänner, familjer och hundratals budkillar på motorcyklar som varvar sina motorer som om de försökte skrämma regimen med ljudet.

– Vi måste förändra landet. Vi har inte råd att emigrera, sade en av killarna till mig.

Han vågade inte uppge sitt namn av rädsla för regimens repressalier.

– Maduro har förstört vårt land. Han måste bort.

Budkillen har också en annan anledning till att protestera. Efter livsmedelskrisen 2016, då venezuelanerna i genomsnitt tappade elva kilo i vikt, emigrerade hans mamma till Chile.

– Jag har inte sett henne sedan dess. Jag vill så gärna att hon kommer tillbaka.