Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.
Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.
Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.
Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?
Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”
Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.
Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?
Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.
Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.
Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.
Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.
Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.
Cecilia Verdinelli svarar direkt:
Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.
Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.
Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.
