Larmet går vid halv fem för att vi ska hinna med att få i oss ostmackor innan vi slussas till förskola, skola och fotboll efter fritids. Spisplattan är på och hallen luktar redan spiskummin av mammas suugo suqar, den somaliska ragu som vi ska äta till middag. Så fort varje syskon får sin ryggsäck och sitt hår kammat, kommer det dröja många timmar tills vi ser henne igen.

När jag gick i skolan förstod jag aldrig hur mycket min mamma jobbade. Kvinnan som genom sitt hårda arbete gett oss en resa till ett bättre liv. När vi syskon fick feriejobb från kommunen och tjänade in våra första sedlar skrevs det livslånga kontraktet; att hjälpa till ekonomiskt hemma. Att inte bidra med en slant kändes otänkbart. Om vi offrade en femhundring kanske hon inte behöver ta på sig det där extra kvällspasset på äldreboendet, och kunde vara med oss i stället. Den fasta telefonen på avdelningen där hon jobbade var nästan alltid upptagen, för att vi syskon turades om att ringa till mamma. Det var så vi berättade om vår dag när hon inte kunde vara hemma.

Den tröstande rösten brukade säga: ”När ni blir äldre kan jag jobba mindre, då kan ni hjälpa mig i stället.”

Precis så blev det.

Att utrikesfödda pensionärer har lägre inkomster än inrikesfödda är ingen nyhet. De har lägre livsinkomster, svårare att komma in på arbetsmarknaden, och därmed ett sämre intjänande till pensionssystemet. Enligt en rapport från Pensionsmyndigheten som släpptes i fjol, resulterar det i en 13 procent lägre pension. Särskilt låg är pensionen för seniorer från Afrika och Asien. En förklaring är att för att få full garantipension krävs det att man har varit bosatt i Sverige i 40 år. Har du kommit hit senare i livet, får du vara beredd på att avsluta det i fattigdom.

För många unga är det en självklarhet att hjälpa sina föräldrar ekonomiskt. Den intjänade pensionen räcker inte alltid till. Populister och högertroll ropar att de invandrare som kommer hit får fullt bidrag och tar svenskarnas pensioner. Det stämmer självklart inte, men invandrade seniorer förväntas jobba ihjäl sig eller leva i fattigdom. Svenskar kanske ser min mamma som en dålig sparare, och kraven på mig att försörja henne som orättvis, men det är så här verkligheten ser ut. Denna plikt tilldelades oss när vi föddes – och ingen politiker vill se eller erkänna den roll som vi barn till invandrade föräldrar spelar för att välfärden ska fungera.

Har du kommit hit senare i livet, får du vara beredd på att avsluta det i fattigdom.

I min värld är vi många unga som är införstådda i vilken utsträckning vi behöver stå upp för våra föräldrar. Det är vi barn som täcker upp resten, när bostadstillägg och annat inte räcker till. Många fattar sina livsval på grund av det här, som att inte åka på semester med vänner, för att kunna bidra till föräldrarnas hyra eller att alltid finnas till hands.

Livet som fattigpensionär består av ett minutiöst planerande för att få vardagen att gå ihop. Det är ingen som vill ha en sådan tillvaro. Har man levt ett helt yrkesliv med att lösa ett livspussel med oregelbundna arbetstider, barn och minimal plånbok, behöver garantipensionen höjas för de allra mest utsatta. För de är just de som kom till Sverige i vuxen ålder som förmodligen kommer behöva vårt stöd allra mest i framtiden. Det borde inte ligga på barn eller anhöriga att täcka upp för välfärdens brister.

Ironiskt nog leder pensionssystemet dessutom till att stärka just de täta släktband som regeringen annars framställer som en farlig, parallell ekonomi.

Visst vill jag ge min mamma allt. Men allra mest önskar jag henne en trygg pension.