Effekten av klimat­politikens fokus på nya miljövänliga fordon gör att de välbärgade kan grönmåla sin miljöskadliga konsumtion och att arbetarklassen, framför allt landsbygdens, vänder sig mot hela klimatpolitiken. Något som Sverigedemokraterna och andra klimatförnekare inte har varit sena att utnyttja, till exempel genom vissa lokala förslag till stöd åt motorgårdar för bilburen ungdom och krav på bensinskattesänkningar.

Om vi verkligen vill göra något för klimatet och samtidigt slå undan benen för Sverigedemokraternas frammarsch på landsbygden måste vi formulera ett alternativ till den nuvarande liberala miljöpolitiken. Vi behöver en ekosocialistisk bilpolitik som är både inkomstutjämnande och klimateffektiv. Debatten har hittills fokuserat på bilarnas utsläpp under drift. Däremot har deras livscykel i stort sett ignorerats i den offentliga debatten.

Här har vi vår chans att utveckla en effektiv klimatpolitik.

En bil orsakar klimatutsläpp under tre faser av sitt liv: tillverkning, drift och skrotning. Enligt den kinesiska tillverkaren Polestar, som redovisar utsläppen från tillverkning, så blir deras elbilar mindre skadliga än deras bensinbilar först efter 7 800 mil. Med en genomsnittlig körsträcka på 1 500 mil om året tar det mellan fem och sex år innan bilen egentligen kan ses som klimatsmart.  Detta beror på att utsläppen från tillverkningen av eliblar är ungefär dubbelt så stor som utsläppen från bensinbilstillverkningen.

Polestar redovisar dessutom bara materialets och batteriets klimatpåverkan men inte fabrikernas klimat­utsläpp. Det finns med andra ord viss risk att den totala utsläppsnivån är ännu högre.

Poängen är att tillverkningen av bilar är en stor miljöbov. En politik som utgår från att den bil vi redan har är det klimatsmartaste alternativet bör vara vår politik. Vi räddar klimatet genom att vårda det vi redan har – en strategi som står i tydlig motsättning till den liberala fantasin att vi kan rädda världen genom att konsumera mer. En klassmedveten klimatpolitik som tar fasta på detta lätt­begripliga faktum skulle ge vänstern stora möjligheter att stärka sitt stöd på landsbygden bland arbetare och låginkomsttagare som behöver bilen i sitt dagliga liv.

Jag föreslår dessa konkreta åtgärder:

1. Skrota Bonus malus-systemet och inför ett Malus bonus-system. Hög skatt på nya bilar och stegvis avtrappning av skatten när bilen åldras.
2. Inför ett reperationsavdrag för äldre bilar, ”REP”.
3. Gratis besiktning för bilar som är äldre än tio år.
4. Begränsa möjligheterna till att plocka ut nya tjänstebilar. Man måste behålla dem i till exempel minst sju år innan man kan få en ny. (Möjligen med undantag om man byter arbetsgivare).
5. Stegvis höjning av garantitiden i syfte att tvinga tillverkarna att göra hållbarare bilar.

En politik som bygger på att vi ska vårda det vi har är bra för miljön och privatekonomin. Vår politik borde vara att tuta när vi möter en gammal Volvo 245 på motorvägen: för där kör en klimathjälte.