Journalister ska ifrågasätta makten. Det är en odiskutabel princip. Och det vet de pressansvariga inom näringslivet som med alla medel, ibland tvivelaktiga, ”lobbar” för att det egna företaget ska behandlas med silkesvantar i media. Chiquita är ett sådant företag, men det har nu uppenbara svårigheter i umgänget med massmedia. I mars avslöjades företaget ha gjort 100 betalningar mellan 1997-2004 på 1,7 miljoner dollar till de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia. Argumentet var att ”skydda sina medarbetare”.
Men företaget är inte ensamt om att ha gjort utbetalningar till de blodbesudlade mördarna i AUC. ”Alla bananbolag betalade oss. Alla! Ett avtal slöts (1997) med Chiquita Brands Inc., Dole, Banacol, Uniban, Proban och Del Monte. De betalade oss 1 cent (dollar) för varje bananlåda som gick på export. Dole utsågs (på mötet) att samla in pengarna och avsluta varje operation”, berättade Salvatore Mancuso, högste ledare för AUC, till den colombianska journalisten Natalie Springer innan han berättade samma historia i mitten av maj för åklagarna.
En rak kort notis i förra veckans Flamman beskrev hur en av de personer som fängslades i en av de största vapensmugglingarna via Chiquitas hamn i norra Colombia 2001, mördades för några veckor sedan efter att han hade lämnat fängelset. Chiquita hade samma år bötfällts med 100 000 dollar av det amerikanska justitiedepartementet för att ha betalat mutor till colombianska statstjänstemän. Målet var att få koncession över hamnen i Turbo där vapensmugglingen till de paramilitära dödsskvadronerna hade ägt rum samma år. Sammanlagt lossades 3000 AK-47:or och fem miljoner skott till dessa vapen. Men att publicera en sådan nyhet faller inte i god jord hos Chiquita.
”Först och främst ifrågasätter jag bildvalet å det starkaste”! inleddes brevet från Max Stenbäck, Sverigechef för Chiquita, när han den 16 juli återigen skrev till Flammans chefredaktör Aron Etzler. Och fortsatte: ”Vi tycker själva tonen (sic!) i artikeln beskriver Chiquita orättvist”!

Här har vi en högt uppsatt chef på ett av världens största multinationella företag som har detaljerade synpunkter på hur denna tidnings reportrar bör skriva och redigera. Många gånger har vi under Flammans 100-åriga historia kritiserats för artiklar men få gånger har vi fått så många pekpinnar och det utan försök att ens dölja det bakom diplomatiska ordval. Chiquitadirektörerna är nervösa.
Patrik Svensson på Sydsvenska Dagbladets kulturredaktion skrev en krönika i maj på temat Chiquita och dödsskvadronerna under rubriken: ”Bananer i uniform”. Det tog inte många dagar förrän han fick ett brev från Martin Ågren på pr-byrån Hill & Knowlton som på uppdrag av Chiquita inte heller var förtjust över publiceringen. Svensson kontaktade andra svenska tidningar, bland dem Flamman, men även privata bloggare som hade skrivit om Chiquita. ALLA hade blivit uppringda eller fått brev från Hill & Knowlton eller lokala representanter för Chiquita. Svenssons slutsats i sin andra krönika den 27 juni 2007 var:
”Strategin kan bara tolkas på ett sätt: Chiquita och Hill & Knowlton vill helst inte att det ska skrivas mer om saken överhuvudtaget. Varje artikel om Chiquitas affärer i Colombia är en pr-förlust, oavsett vem som skriver den och varför. Varje utebliven en vinst.”

173 anhöriga till de hundratals bananarbetare som har mördats på de bananplantager som tillhörde det multinationella bolaget i Colombia har nu med hjälp av International Labor Rights Fund i USA anmält Chiquita inför den federala domstolen i Washington. De avvisar Stenbäck & Chiquitas argument om att företaget betalade paramilitären för att ”skydda sina medarbetare”. Terry Collingsworth, de anhörigas advokat, sågar brutalt argumentet:
– Ett antal företag under Nazityskland framförde liknande argument och de förklarades skyldiga vid Nürnbergrättegångarna (för krigsbrott).
Chiquita tjänade 45 miljoner dollar i Colombia under de sju år de betalade paramilitären och ska därför böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten, inte till de anhöriga som såg sin man, pappa eller bror mördas av paramilitärernas motorsågar eller machetes.
Är det dessa sanningar som inte tål uppmärksamhetens ljus och orsaken till varför Stenbäck och pr-byrån Hill & Knowlton ringer och skriver till medierna?