Jag och min familj lever under existensminimum och jag vill berätta om hur det kan vara att leva i fattigdom i dagens samhälle. Jag syftar på den fattigdom som inte syns.
Min livssituation har inte alltid sett ut så här. Min resa mot fattigdom tog sin början hösten 2013 då jag i mitt yrke som förskollärare sjukskrevs på 100 procent för utmattningssyndrom och det stod snabbt klart för mig att med detta i åtanke stod min familj utan möjlighet att betala alla våra räkningar. Då min familjs utgifter helt plötsligt vida översteg våra inkomster ledde en sak till en annan. Till slut saknade vi betalningsförmåga helt och hållet. Det som är viktigt att ha i åtanke är att denna typ av fattigdom som drabbat mig kan drabba oss alla. Och snabbt går det. Varje liten tankegång snuddar vid ekonomiska frågor som ”har vi råd med vinterskor till alla fyra barn i år?”, bara för att nämna något.

Min personliga erfarenhet av att behöva uppsöka socialtjänsten för hjälp innebar att jag upplevde det som att hela mitt människovärde med ens devalverades, då jag från denna tidpunkt och framåt misstänkliggjordes och synades in i minsta söm. Detta är vare sig ett rättvist eller rättssäkert förfarande. Politikerna måste lyfta blicken och vilja kännas vid samt bekämpa den utbredda fattigdom som trots allt existerar i Sverige i dag. Våra socialförsäkringar och vår socialtjänst måste stärkas för att denna nedåtgående spiral ska vända uppåt igen.

Som jag ser på saken bör man stärka socialförsäkringarna bland annat genom att låta den sjukskrivne behålla sin sjukpenningsgrundande inkomst (SGI) genom hela sjukskrivningen – oberoende av tidsaspekten. I dag tvingas många sjuka söka försörjningsstöd då många inte beviljas sjukpenning vilket endast flyttar samhällets kostnader från socialförsäkringen till den kommunala budgeten.
Om du är sjuk och samtidigt fattig blir du garanterat inte friskare av myndigheternas missriktade rehabiliteringsinsatser. Det måste införas reformer som underlättar mer individuella bedömningar i stället för kollektiva bestraffningsprocedurer. Skulle förbättringar som denna beredas utrymme inom ramen av socialförsäkringen kunde jag och andra drabbade få en drägligare tillvaro och därigenom kanske bli friskare.
För till syvende och sist är det människors liv det handlar om och inte siffror i Försäkringskassans databas. Att bygga ut och förbättra vårt sociala skyddsnät hör till en av vår tids viktigaste ödesfrågor, för det finns ärligt talat ingen som räddar dig när du väl börjat falla.