2014 beskrivs som supervalåret. Riksdagsvalet sammanfaller med EU-parlamentsvalet. Det kommer med andra ord att diskuteras mycket politik i tv, tidningar och i sociala medier. ”Väljarna”, alltså de människor som politiken är till för, kommer just det här året vara viktiga nog för politikerna att rikta sig till och prata med. Förhoppningsvis kommer kritiken mot de stora vinstuttagen i vården och skolan att hålla i sig och kunna bli en viktig fråga i valrörelsen. Verkligheten har hunnit ikapp borgerlighetens utförsäljningar och den försämring av både vården och skolan som vi upplever nu är direkta konsekvenser av kortsiktig vinstmaximering till följd av privatiseringarna. Frågor som handlar om privatisering och vinstuttag i offentliga verksamheter är viktiga ideologiskt och sannolikt också en korrekt prioritering i valrörelsen. Men risken är att den politiska debatten återigen hamnar vid sidan om det som berör människors liv på riktigt. Den politiska debatten behöver också handla om mycket konkretare frågor och vänstern behöver ge svar på den desperation som många känner över utvecklingen i Sverige. Fattigdomen är riktig för många människor. Rädslan för våld likaså. I år får många pensionärer sänkt pension. Bostadsbristen gör att vuxna människor inte kan flytta hemifrån och runt om i landet är köerna långa på arbetsförmedlingarna. Det är konkreta problem som kräver politiska lösningar.
Det behövs pengar, men också konkreta förslag och visioner. Kommunerna behöver pengar för att kunna erbjuda bra barnomsorg och skola för alla. Skolor där det också finns lärare som har tid, kuratorer som kan stötta de barn som behöver det. Det behövs bra fritidsverksamheter där barn kan delta utan att behöva betala höga avgifter, ha föräldrar som ställer dem i kö flera år i förväg eller föräldrar som kan skjutsa i bil. Teaterföreningar, fotbollsklubbar, fritidsgårdar och musikskolor. Där barn som behöver det kan få göra någonting de tycker är roligt, träffa nya kompisar och få lära sig att bli bra på någonting. Dessutom får de träffa vuxna som kan vara viktiga för dem. Det behövs också en socialtjänst som inte bara ”släcker eldar” som socialsekreterarna i Rinkeby beskrev situationen. Socialtjänsten behöver en stor och fristående del som bygger på frivillighet istället för tvång och kontroll. Först då kan det sociala arbetet också handla om de strukturella sammanhangen.
Visst finns det några förslag, men planen för hur vi ska bryta fattigdomen och förändra socialpolitiken är långt ifrån klar. De kontrollerande, meningslösa och kränkande projekten för arbetslösa måste slopas. Men vad ska till istället för de människor som även med den bästa jobbstimulanspolitiken har ganska långt till ett arbete? Vilka är förslagen för att förbättra förutsättningarna för människor med psykisk ohälsa, placerade barn eller fattiga barnfamiljer som vräks och blir bostadslösa? Hur ett rättvisare Sverige ser ut i praktiken för de som har det allra svårast låter sig inte beskrivas på ett par rader i ett valmanifest. Men det är en fråga som vänstern är skyldig att ha ett svar på.
Det klagas ibland på att socialarbetare är så tysta i den socialpolitiska debatten. Kanske är det snarare så att vi har väldigt lite socialpolitisk debatt överhuvudtaget. Det finns nätverk med kritiska socialarbetare som försöker nå ut med beskrivningar av hur illa det faktiskt ser ut på många håll i landet. Det finns forskare, intresseorganisationer och brukarföreningar som försöker föra en diskussion om de allvarliga bristerna i välfärden de ser. Problemet är att så få politiker verkar lyssna. Ska vänstern göra mer än bara vinna valet, om de också ska förändra samhället på riktigt, är det hög tid att börja göra det.
