Det låter inte särskilt bra att ha gemensamma ekonomiska problem med Spanien, Portugal och Grekland. Men det har Sverige. Nämligen deflation, och nu på nivåer som börjar bli besvärande (minus 0,6 procent i mars). Med deflation blir skulder dyrare för varje dag, och beslut om investeringar och konsumtion kan börja skjutas upp i väntan på ännu lägre priser. Deflationen är därför i sig ett hot mot tillväxten.
Det som skapat denna situation med 20-talsvibbar är förstås en alltför stram ekonomisk politik. Sverige tas nu upp som problemexempel, bland annat i brittiska The Telegraph (17/4). Nobelpris-ekonomen Paul Krugman hånar oss också: ”Sverige, som först stod emot krisen relativt bra […] har helt opåkallat satt sig i själva i deflationsfällan” (New York Times 18/4, min översättning). Han följer upp i en läsvärd krönika den 20/4 om de svenska ”sadomonetaristerna”.
Man kan försvara Sverige med att ekonomin ändå växer hyggligt. Men problemet är att vi försitter chanser till ännu högre tillväxt, något som vore möjligt om inte räntepolitiken missgynnade de svenska exportföretagen som den gör idag. Högre tillväxt skulle kunna pressa ned arbetslösheten utan risk för inflationsproblem.
Ett reellt problem är däremot passiva företag. Räntan är tillräckligt hög för att stärka kronan på ett problematiskt sätt – men den är också med god marginal tillräckligt låg för att det ska vara en bra affär att investera. Det gör ändå alltför få. I det läget borde de offentliga investeringarna få växa istället. Det saknas inte behov av bostäder, infrastruktur och offentliga tjänster. Att skuldsätta Sverige mer – som med LO:s jobbpaket på 70 miljarder från förra året – har aldrig varit klokare. Men Magdalena Andersson vågar inte bygga lägre ”skyddsvallar” än Anders Borg. Finanspolitiken är död, och det gör problemet med penningpoltiken allvarligare.
När Sverige nu blivit internationell driftkucku för sin självförvållade deflation, går det möjligen att få en diskussion om hur bra det är med en självständig riksbank? Hade penningpolitiken de senaste åren avgjorts av valda ombud, hade den med stor sannolikhet tagit större intryck av den nya internationella kritiken mot åtstramningspolitiken. Priset för expertväldet är tiotusentals förlorade jobb.
Men valet står inte bara mellan två ytterligheter. Redan idag skulle riksdagen kunna utöva större inflytande över Riksbanken. Riksbanksfullmäktige har rätt att vara med på direktionens sammanträden med yttranderätt. Det finns alltså politiker att ställa till svars för att de inte utnyttjat den rätten eller för att de utnyttjat den för dåligt. Det görs nu sällan, och Riksbanksfullmäktiges ledamöter är anonyma på ett sätt som är helt absurt med tanke på hur förödande den förda penningpolitiken varit. Ordföranden är moderaten Johan Gernandt. Jag dömer ingen som undrar vem i helskotta det är. Och det enda parti som gått i takt med internationell ekonomisk debatt de senaste åren, Vänsterpartiet, är inte ens representerat.
Gamla ekonomiska sanningar faller en efter en. Plötsligt pratar alla ekonomer om att jämlikhet är bra. För oss som plågades genom 90-talet är vindkantringen omtumlande. Men den självständiga riksbanken (en uppfinning just från 90-talet) bygger fortfarande på en nyliberal idé: att politiker måste bakbinda sig själva för att inte festa upp pengarna. Även detta fort måste snart falla.
