Ana Rubin skriver i Flamman 44-2010 i en analys av Vänsterpartiets nederlag att ”vi måste fram med våra framtidsvisioner, om vart vi ska. Konkreta visioner som appellerar till vår vardag: gratis förskola, fri tandvård, höjda löner /…/, sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Helt enkelt plånboksfrågor.” Jag är överens med Rubin i behovet av visioner men tror att fokus på ”plånboksfrågor” riskerar att missa den huvudsakliga utmaningen som Vänsterpartiet står inför idag: skapandet av en kollektiv identitet och berättelse om oss själva.

Drew Westen, som Hanna Löfqvist skrev uppskattande om i Flamman för en vecka sedan, hävdar att vänstern har en ”irrationell tro på rationalitet”. Med det menar han synen på människan som en rationell och nyttomaximerande individ och idén om att ”hittar vi bara krav som en majoritet ’tjänar’ på [”plånboksfrågor”] så kommer rösterna att trilla in”. Kritiken av detta bygger inte på att människan är irrationell utan snarare på att en analys som bygger på att ”plånboksfrågorna” missar flera centrala dimensioner. Människor röstar och organiserar sig huvudsakligen utifrån identifikation, inte utifrån ett snävt egenintresse.
Vänsterpartiets huvudsakliga problem är inte att de krav partiet ställer är för modesta. Frågorna som Rubin lyfter fram är inte dåliga (tvärtom) men de är i sig fullkomligt otillräckliga. Det är oväsentligt om vi kräver 5, 6 eller 7 timmars arbetsdag eller 80, 90 eller 100 procent a-kassa om vi inte kan sätta in dem i en större berättelse. Vad är sambandet mellan ”gratis förskola, fri tandvård, höjda löner och sex timmars arbetsdag” – förutom att de är ”bra”? Alla vänsterpartister har tankar om sin och om Vänsterpartiets identitet – problemet är att du får olika svar av alla du frågar.
Vänsterpartiets situation idag liknar faktiskt den som Moderaterna satt i början av 2000-talet. Vad som förändrades under Fredrik Reinfeldts ledarskap var att Moderaterna på ett mycket effektivt sätt förändrade sin identitet. Man omdefinierade sin egen roll och skapade en berättelse om varför Sverige behöver Moderaterna.

Men Vänsterpartiet är inte Moderaterna och kan inte gå tillväga på samma sätt, vi måste hitta vårt sätt att bygga vår gemensamma berättelse. Ett gott försök gjordes i och med dörrknackningskampanjen som var ett tydligt och uppriktigt försök till just detta. Kampanjen var ett försöka att bygga en identitet på vissa antaganden om oss själva: ”vi är de som lyssnar”, ”vi gräver där vi står” och ”vi är de som tar kampen”. Nu några år senare kan vi se att detta identitetsbyggande projekt misslyckades. Det föll dock inte på att ambitionen eller på idén var felaktig (tvärtom) utan på att partiet helt enkelt var för svagt för att genomföra det. Vi bör lära av det misstaget men inte ge upp ambitionen.
För att vara relevanta och för att få genomslag behöver vi en gemensam, kollektiv identitet som talar om för oss själva och alla andra varför vi behövs, vad vi kommer ifrån och vart vi är på väg.