Vänsterns och arbetarrörelsens kulturpolitik har i allt väsentligt utgått från att den goda kulturen ska spridas till folket. Denna kulturpolitik har jag själv försökt tillämpa under många år som kulturpolitiker. Men jag måste ändå konstatera att trots alla goda ambitioner så består den kulturella segregationen. Den arbetarklass, som via skatten finansierar det offentligt stödda kulturlivet, deltar i liten grad i detta kulturliv.

Vi kan alltså inte vara nöjda. Vi måste försöka tänka nytt. Jag påstår inte att jag har någon färdig lösning, men den radikalism som består i att vi vill öka kulturanslagen räcker inte. Vi måste också våga tala om kulturens innehåll och vi måste problematisera detta med kommersialismen. Jag säger inte att vi okritiskt ska bejaka kommersialism och jag förnekar inte att kulturarbetarna är viktiga, men utgångspunkten för kulturpolitiken måste vara medborgarna. Den fråga jag velat diskutera är således vad det skulle innebära om kulturpolitikens fokus försköts från kulturarbetarna, kulturprodukterna och kulturinstitutionerna till medborgarna. Hur skulle den kulturpolitik se ut, som i mindre grad utgick från ett distributionsperspektiv och i högre grad såg alla medborgare som skapare av både kultur och kulturpolitik?