Med trasiga ord skriver Imri Sandström fram ett Västerbotten i ökensnö. Men stundtals låter hon naturens rytmer överröstas av teoretiska resonemang. Lejla Cato har läst diktsamlingen Hela tiden.
Poesi är mycket, men sedan man började dikta har den framför allt varit förknippad med mönster och rytm, något som även finns i naturen. Det är en analogi som flera ekopoeter har arbetat med. Genom att använda olika system, exempelvis Fibonaccis talserie i den numera ekopoetiska klassikern Alfabet, har den danska poeten Inger Christensen blivit en portalfigur för hur man kan närma sig ett ekologiskt, eller om man så vill, mindre antropocentriskt skrivande.
Den frågan upptar även Imri Sandströms diktdebut Hela tiden. Men, för att citera Erik Erlansons avhandling om Christensen från 2017, är frågan egentligen inte om poesin lyckas överskrida det mänskliga, ”utan vad som händer när man låtsas göra det”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Imri Sandström är forskare, konstnär och författare uppvuxen i norra Sverige, vilket även är skådeplatsen för diktsamlingen. Hela tiden utspelar sig i ett avskogat Västerbotten där ”ökensnö”, arbetslöshet, barnlöshet och gruvdriftens våld råder. Med knappa 125 sidor aktualiserar Sandström många av de existentiella kriser vi idag genomlever.
Och liksom i Ida Börjels apokalyptiska diktbok Ma, som skildrar antropocen, har grammatik betydelse. I Ma har Alfabets ”finns” blivit ”fanns” – så artikulerar Börjel att katastrofen redan skett. På liknande vis arbetar Sandström. Hela tiden berättas av ett kollektivt ”vi” som rymmer både det mänskliga och det som traditionellt inte har betecknats som levande subjekt, såsom is, häll och hundtassar. Att låta det mesta av en värld som var komma till tals är ett Sandströms försök att skriva mindre människocentrerat.
Angrepssättet i Hela tiden är queert i dess bokstavliga betydelse: att gå på tvären mot normer, att vara skev istället för strömlinjeformad. Men också det som kritiserar samhällets sätt att ordna behöver struktur. På sida 22 presenterar Sandström ett slags språkmaterialism, där ordens skymda beståndsdelar synliggörs genom att de trasas sönder: ”ordet ök / en / ordet fruktan / svärd”.
Sönderdelandet är lekfullt associativt, och när det lyckas skapar det en mångfald av möjliga läsningar av en och samma dikt. Sättet Sandström decentraliserar textens utsaga, där ett sätt att läsa inte överordnas ett annat, utmanar språkets, och i förlängningen människans, ordning. I stället närmar sig Sandström en ekologisk realitet, där allt står i relation till allt annat i ett icke-hierarkiskt system. Det är en ekologins och diktsamlingens grundtanke.
Men att boken hela tiden får mig att tänka på ekokritik är också dess största hinder. Inte för att det i sig är ett problem – tvärtom är ämnet relevant och intresserar mig. Snarare är det när det teoretiska tänkandet får övertaget. Dikten blir liksom baktung. Det är här jag föreställer mig att den inte lika intresserade läsaren utestängs. Visst, alla verk behöver inte vara för alla, men Hela tiden vill – och kan – vara det.
Det syns exempelvis när Sandström använder repetition för att mycket suggererande expandera dikt-viet:
”vi som var riktningen vi som var åran / som styrde oss som var ekan / vi som var halvdant byggda tog in / det vatten som skopades ut”
Här behövs inga förkunskaper om ekokritiska teorier för att känna alltings samtidiga förbundenhet och enskildhet. Innebörden blir en läsarerfarenhet.
När en dikt uppnår det förstår man varför många menar att poesi alltid är subversiv. Det som kan kondensera ett helt vetenskapligt fält eller skärskåda en samhällsstruktur i några få rader, kanske till och med ord, kan inte vara annat än omstörtande. Vid några tillfällen visar Hela tiden just den potentialen. Jag hoppas att Imri Sandström ska hitta till mer av det uttrycket i framtiden.
