Det var hösten 2020 som jag kom i kontakt med filmaren och fotografen Nils Petter Löfstedt. Han hade börjat följa mig på Instagram och gillat ett inlägg som var taggat #Gbg2001, med ett gammalt foto från Hvitfeldtska gymnasiets skolgård som var taget dagen innan EU- toppmötet i Göteborg började den 14 juni 2001. George W. Bush skulle då snart landa på Landvetter. Det var första gången i världshistorien som en amerikansk statschef var på officiell visit i Sverige och gräsrotsaktivister i tiotusental från hela världen var på plats för att markera mot krigspresidenten och mot konsolideringen av ett europasamarbete byggt på hänsyn till företagsintressen framför människoliv. Vi som var där drevs av en gemensam vilja att delta i arbetet med att fördjupa och vidareutveckla demokratin och, förstås, en allmänmänsklig längtan efter att få komma samman med varandra och ha det bra och kul. Många var inkvarterade på gymnasieskolorna Hvitfeldtska och Schillerska, som staden ställt till förfogande för övernattning, seminarieverksamhet och husering av presscenter.
Jag och Nils Petter började chatta med varandra. Det visade sig att han låg i startgroparna med ett filmprojekt som skulle utgå ifrån bilder han tagit just inne på Hvitfeldtska som ung aspirerande fotograf. Han var där i sällskap med en kompis i hopp om att knäppa några bra bilder på demonstrationerna, festerna och de andra inplanerade aktiviteterna. Men i stället blev han jämte övriga cirka 500 boende på skolan instängd av polisen, som utan förvarning slog en mur av containrar runt byggnaden – ingen in, ingen ut! Nu ville han spåra människorna på fotona han tagit den dagen och prata med dem om det som hände då, och hur det gick för dem sedan. Kunde jag tänka mig att ta en titt på några av bilderna? Ja, såklart.
Vi träffades, han hade med sig en låda papperskopior. Flera av fotona porträtterade Pär Plüschke, som på den tiden var en bekant som jag då och då stötte på i olika politiska sammanhang. Pär med megafon i handen som mötesunderlättare under stormötet vi hade på Hvitfeldtskas skolgård, då vi under den där junieftermiddagen 2001 fattade ett gemensamt beslut om att försöka lämna skolan tillsammans (en för alla, alla för en!). Jag och hundratals andra mötesdeltagare sittande och stående i en stökig cirkel på asfalten intill husbilarna vi byggt av gamla Mercedes- och Volkswagenbusskarosser och som vi kört i karavan till Göteborg från Stockholm dagen innan. Pär i slänten bredvid folksamlingen när vi långsamt rörde oss ned mot polisavspärrningen, strax innan polisen gick in med hästar, hundar och dragna batonger och grep oss. Ett drygt år senare skulle han komma att bli pappa till mitt barn. Ja, på Nils Petters foton fanns, visade det sig, hela det skeende dokumenterat som blev upprinnelsen till min familj.
Polisen ansåg att vårt försök att lämna skolan var att betrakta som våldsamt upplopp. Pär bedömdes vara anstiftaren och anföraren av upploppet och hamnade i isoleringscell i Göteborgshäktet i 43 dagar, åklagaren yrkade på ett flerårigt fängelsestraff. Medan han satt inne skrev vi som blivit släppta brev och vykort till honom. Det är ett vanligt sätt att sköta solidaritetsarbete som allt från Amnesty till fångkampsnätverket ABC ägnar sig åt för att hjälpa den som blivit fånge att känna att den inte är ensam och bortglömd, att det finns folk på utsidan som tänker på den och kämpar för dens frihet.
Jag skrev ingenting särskilt, det var ett helt ordinärt brev till en fängslad kamrat, ”håll ut, när du blir fri kan vi gå på Gröna Lund”, någonting i den stilen. Men mitt kuvert var det enda som tog sig in till cellen utan att först bli sprättat och granskat av Kriminalvården, och blev därför speciellt för Pär. När han kom ut sökte han upp mig. Vi hade en kort historia då som kanske var kärlek, kanske tröst – det var svårt att veta, vi försökte alla bara finnas där för varandra så gott vi kunde, under den tunga tiden efteråt av rättsprocesser och långsam läkning. När vi upptäckte att jag blivit gravid visste vi redan att vi inte skulle komma att leva tillsammans i vad som brukar kallas en kärleksrelation. Men vi bestämde att barnet som börjat växa i magen skulle få komma och att vi skulle ta hand om det tillsammans. Och i och med vår sons födelse bildades så vår kamratfamilj.
Pär blev frikänd på alla åtalspunkter och kunde vara den närvarande och kärleksfulla pappa han hoppades få bli till vår son, som i dag är 20 år gammal. Vår familjs historia är en av de många livsberättelser som skildras i Nils Petter Löfstedts film. Den visar, tycker jag, att också när vi misslyckas med att realisera målet för vår strävan – en rättvis och hållbar ordning, fri från exploatering och förtryck – är kampen aldrig meningslös. För medan vi demonstrerar och gör folkkök, arrangerar seminarier och stödfester, skriver brev till varandra och gör barn med varandra, blir vi varandras livslånga vänner, kamrater och älsklingar. Och i de gemenskaperna, i det vi gör tillsammans, finns redan den värld vi bär i våra hjärtan.
