Socialdemokratins kris i Sverige och Europa är nära kopplad till dess marknadsliberala 90-talssväng. I dess spår växer högerextremismen. Till EU-valet nästa år måste den europeiska vänstern samla sig för att lyckas med något bättre än att för stunden avvärja en katastrof, skriver Stellan Hermansson.
Denna märkliga lättnad för att Sverigedemokraterna ”bara” blev tredje största parti. Samma märkliga ”lättnad” man kände efter valen i Frankrike, Nederländerna och andra EU-länder. För ”det kunde varit värre”.
Samtidigt att inse; högerextremister marscherar framåt i stora delar av EU. Och den traditionella högern stärks på socialdemokratins bekostnad. I flera länder går den socialistiska vänstern framåt, men täcker inte socialdemokratins förluster. Läget är hotfullt.
I Sverige klarar sig ändå Socialdemokraterna hyfsat jämfört med i många andra EU-länder. Men så hade man också ett högre väljarstöd att utgå ifrån än andra socialdemokratiska partier i EU.
Alla betalar de nu priset för ”den tredje vägens politik”, som var socialdemokraternas marknadsliberala val på 1990-talet. Därmed undergrävde de välfärdsstatens funktion i EU:s medlemsländer. Socialdemokraterna accepterade en skattepolitik som ökade klassklyftorna i samhället. Skiljelinjen mellan höger och vänster blev oklar. När den politiska grundkonflikten blev så otydlig gavs också högerextremisterna utrymme. De som vinner röster med att skapa en ny ”konflikt” genom att peka ut syndabockar: Invandrare och flyktingar.
Vänstern i Europa har ett stort ansvar för att vända denna farliga utveckling. Därför var det så betydelsefullt när sex vänsterpartier i EU i somras samlades i Bryssel för att presentera gemensamma lösningar på vår tids stora utmaningar.
Det handlar om franska La France Insoumise, spanska Podemos, portugisiska Bloco de Esquerda, finska Vänsterförbundet, danska Enhedslisten och svenska Vänsterpartiet. Här råder politisk enighet om att bekämpa klassklyftorna. Till exempel genom att peka ut de flyktingar som verkligen bär ansvar: skatteflyktingarna. De superrika personer och storbolag i EU som gömmer undan hundratals miljarder kronor varje år.
Vänsterpartiernas gemensamma manifest, som heter ”Det är folkets tur nu”, handlar också om kampen för arbetsrätten, mot otrygga anställningar. För jämställdhet, mot kvinnoförtryck. För förnybar energi och gröna jobb. För flyktingars rättigheter, mot rasismen. För fred, mot EU:s militarisering.
Det intressanta är hur EU:s utveckling påverkat de olika partiernas politik, och medfört att man närmat sig varandra i gemensam analys.
Å ena sidan har den sydeuropeiska vänstern i dag ett mer EU-kritiskt perspektiv. Man har länge sett EU-medlemskapet som garantin mot fasciststatens återkomst i sina länder. Unionen har också varit viktig för utveckling av nationell infrastruktur. Men euro-krisen och åtstramningspolitiken gör att dessa partier nu är mer kritiska till EU, dess fördrag och den överstatliga marknadsliberala politiken.
Å andra sidan har den nordiska vänstern också insett det förändrade politiska landskapet. Högerextrema regimer i Polen och Ungern avvecklar demokratin. Brexit präglas av inskränkt nationalism och främlingsfientlighet. Det är nu rasistpartier som driver krav på folkomröstningar om EU-medlemskapet i olika länder. I detta blå/bruna landskap gör vänstern i norr också klokt i att se över den egna EU-politikens programkrav, samtidigt som man fortsätta bygga det konstruktiva samarbetet med Sydeuropas vänster.
”Det är folkets tur nu” är ett manifest som med tiden kommer att vinna ännu fler vänsterpartier i EU.
Det nya samarbetet skapar ett positivt utgångsläge inför valen till EU-parlamentet om åtta månader.
För det vore ju så viktigt om det valet ger oss anledning att inte bara känna ”lättnad” för att rasisterna hålls tillbaka, utan också sann glädje för en rejäl europeisk vänsterframgång.
