Vänsterpartiet har presenterat sitt förslag till nytt partiprogram. Det avspeglar partiets utveckling de senaste åren väl.
I det nu gällande programmet förekommer ordet socialism 44 gånger, i förslaget fem. Visst kan man hävda att etiketter inte spelar roll – ett program måste ju kunna moderniseras också språkligt. Men här avlövas begreppet socialism allt konkret innehåll.
”Att slå in på en socialistisk väg framåt handlar om att organisera arbetet på bättre sätt, för att bygga ett samhälle där vi kan leva friare liv”, heter det. Och längre på den vägen än till intet förpliktande formuleringar, som ökat statligt ägande inom finanssektorn, är man inte beredd att gå. Nooshi Dadgostar ska hädanefter slippa svara på besvärliga frågor om banksocialisering.
Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.
Vänstern är i dag mer tillbakapressad än någonsin, samhällsklyftorna vidare, kapitalet mäktigare och de nuvarande maktstrukturerna oförmögna att lösa klimatkatastrofen. Är då inte hoppet om en utveckling mot att i grunden ”omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse” – som det länge hette i det socialdemokratiska programmet – viktigare än någonsin?
Det är uppenbart att ett syfte med programmet är att försöka fylla det tomrum som socialdemokraterna skapat på sin färd högerut.
Ja, Vänsterpartiet vill gärna framställa sig som den svenska modellens främsta försvarare. Man blickar gärna tillbaka till 1970-talet, när en reformvänlig socialdemokrati under trycket av en djup samhällsradikalisering skapade en välfärdsstat, unik i sin omfattning och till stora delar befriad från marknadskrafterna.
Men det som saknas är förståelsen för den avgörande roll det socialistiska perspektivet spelade för denna utveckling.
Socialism blev plötsligt något mer än bara ett ord i högtidstal – också för socialdemokratin. SSU antog ett program för socialistisk ekonomi, där makt och ägande skulle överföras från privatkapitalet till folkvalda organ, fackföreningar och kooperationen. Kvinnoförbundet krävde att bostadsproduktionen skulle socialiseras. Broderskapsrörelsen förespråkade en ekologisk socialism som krossade kapitalismen.
Och som kronan på verket ställde sig LO, under klang och jubel, bakom kravet på löntagarfonder, med det uttalade syftet att överföra makten över företagsägare till fackföreningarna.
Ett uttalat socialistiskt perspektiv var sannerligen inget hinder för att bygga världens starkaste välfärdsstat – det var en förutsättning.
Det finns ännu en symbolmättad förändring i programförslaget. I det gamla nämns ”kamp” 44 gånger, i förslaget en. Ord som strejk, demonstrationer eller civil olydnad är helt strukna.
1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år
I stället introduceras ett helt nytt ord, ”förhandlingsstyrka”. Det förekommer 20 gånger, gärna kopplat till elliptiska formuleringar som ”ju tryggare och friare vi är, desto mer förhandlingsstyrka har vi.” Det är ett uppenbart försök att knyta an till den svenska modellens tradition av att lösa samhällsmotsättningar med fredliga förhandlingar
Men 1970-talets reformvåg möjliggjordes i själva verket av ett brott med den svenska modell som härskat i 30 år. Den långa perioden av arbetsfred bröts genom en våg av vilda strejker. Demonstrationer var legio, civil olydnad ett hedersord. De politiska kvinnoförbunden, nöjde sig inte längre med att lobba med tröga män, eller förhandla i slutna utskottsrum, utan förenade sig med Grupp 8 i mäktiga demonstrationer för daghemsutbyggnad och kvinnofrid.
LO lämnade förhandlingsbordet och fordrade lagstiftning för att avskaffa arbetsgivarnas oinskränkta makt att leda och fördela arbetet, drev igenom LAS och en ny arbetsmiljölag och krävde att regeringen genomförde löntagarfonder.
Om det framlagda förslaget antas kommer vi för första gången sedan arbetarrörelsens barndom sakna ett parti som öppet verkar för att ersätta kapitalismens makt med ett socialistiskt samhälle byggt på de arbetandes självorganisering.
Är det verkligen vad svensk vänster behöver i dag?
