Det är svårt att välja ut ett citat ur den tungomålsröriga, djupt antisemitiska texten skriven av den misstänkte Visby-mördaren Theodor Engström i den till Nordiska motståndsrörelsen (NMR) närstående hemsida Nordfront. Poängen är ändå övertydlig i den över tjugotusen tecken långa rappakaljan från juni 2015: judar ljuger om Förintelsen och personer som Emerich Roth, överlevaren som ägnat återstoden av sitt liv åt att vittna om nazisternas brott mot Europas judar, refereras genomgående till som ”hatare”. Enligt Engström är han en konspiratör vars syfte är att överta finansvärldens, akademins och demokratins nätverk och institutioner. I en annan artikel kallas Roth för en ”ökänd förintelsemytolog”.
Bilden av gärningsmannen som skissas fram under de nästkommande dygnen följer ett välbekant mönster. De lättgooglade kopplingarna till högerextrem miljö skyms i rapporteringen snabbt av polis, åklagare och delar av media om en vilsen, ensam och psykiskt instabil person som agerat individuellt. Beviset är kritik mot psykvården han framfört i egna kanaler, och att hans offer, den 64-åriga Ing-Marie Wieselgren, hade en nyckelposition inom psykiatrin och därför blivit en symbol för en dysfunktionell vårdapparat. Ett skifte i motiv som är lika chockerande varje gång. Borta är de politiska implikationerna och valrörelsen kan fortsätta som vanligt. Eller?
I Engströms egna kanaler framgår visserligen att han sökt hjälp för psykisk ohälsa. Men även här finner hans antisemitism en väg genom att peka ut psykoanalysens portalfigur Sigmund Freud – för oss luttrade en gammal goding bland judehatiska troper, framgrävd ur samma låda som Soros och Rothschild. En knapp vecka efter mordet kommer ändå nyheten att åklagaren valt att klassa dådet som ett misstänkt terrorbrott. Den som lever får se.
2022 är samtidigt ett rekordår för mord på kvinnor i Sverige. Bara fram till nu har ett femtontal mist livet på grund av våld i nära relationer, vilket är fler än en i månaden och på endast ett halvår lika många som under hela förra året. Kvinnohatet återfinns som basingrediens inom modern konservatism och nationalism, tänk Steve Bannon, Anders Breivik, liksom att misshandelsdomar mot den egna partnern eller före detta partnern är en karakteristik som återkommer i högeraktivisters profiler.
Det är bra att åklagaren nu tar upp fallet som ett eventuellt terrorbrott. Men det är också dags för säkerhets- och brottsmyndigheter att identifiera strukturella samband mellan högerextremism och kvinnomord. I reaktionära kretsar har kvinnors arbete inom socialtjänst och psykiatri alltid utgjort en måltavla för hån och hot. En idévärld som i bruna hjärnor för all del gärna sammanblandas med judisk manipulation och onaturlig femininitet.
Wieselgren mördas på SD:s dag i Almedalen och bara en bit därifrån lanserar Anna-Lena Lodenius sin bok Svart på vitt om Sverigedemokraterna, skriven som ett svar på partiets löfte om en vitbok över sin historia. Lodenius, född samma år som den dödade, har följt partiet sedan Bevara Sverige svenskt-tiden och även granskat dem som journalist på Expo. I sin bok följer hon tålmodigt trådarna mellan NMR, Svenskarnas parti, Alternativ för Sverige, Nationaldemokraterna med flera. Det blir tydligt hur hoptrasslade och i princip oskiljaktiga de är. Ett år innan Jimmie Åkesson blir medlem i partiet, 1993 under en 1 maj-demonstration, hittar polisen en skarpladdad granat i en väska som kunde kopplas till Niklas Irberger i SD:s partistyrelse och SDU:s ordförande Robert Vesterlund. Målet var Vänsterpartiets dåvarande ledare Gudrun Schyman. Den gången dömdes de för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och olaga vapeninnehav. Inget om terrorism då.
Nu får vi se vad den nya rubriceringen leder till i mordet på Wieselgren. Förhoppningsvis innebär det att sambanden mellan kvinnohat och högerextremism börjar tas på allvar.
