Data från Eurostat visar vad Sverigedemokrater sagt och svenska folket känt i maggropen rätt länge: det går åt pipan. Inget annat europeiskt land har så få sjuksängar per invånare som Sverige. Här har något verkligen blivit galet. Kan vi, en gång för alla, komma överens om vad det är? Är det invandringen? Är det gängkriminaliteten? Är det identitetspolitken? Är det fackföreningsrörelsen?

Det är förstås pengarna.

När V, M, KD och SD ”räddade välfärden” genom att tvinga fram 7,5 extra miljarder nyligen så var det förstås utmärkt. Mer pengar till samhällets svaga hjärta.  Inte en sekund för sent.

Att Vänsterpartiet fortsätter driva igenom sin politik, trots att regeringen lovat att det ska vara omöjligt är dessutom en seger i sig. Det hjälper till att ena partiet: många som tyckt att partiledningen aldrig borde släppt fram januariavtalsregeringen får återigen bekräftelse på att det ändå inte innebär att V planerar att vara S lydiga hund. Men det var, för att använda ännu en sjukvårdsmetafor, ett bamseplåster  i pannan på en cancerpatient.

I en debattartikel i Göteborgsposten skriver den socialdemokratiska idétidskriften Tidens chefredaktör Payam Moula att vänstern (här representerad, av någon anledning, av GP kulturs Björn Werner) tycks ha fastnat i symboler och värderingar, snarare än materiella frågor. Av alla materiella frågor man kan diskutera tycks den falang inom S som Moula företräder på något sätt alltid landa i frågan om vad invandringen kostar, visserligen.

Men han har en poäng. Den politiska kommunikationens kortsiktighet tycks vara ett faktum. 7,5 miljarder är förvisso inte småpotatis. Det är faktiskt nästan en hundradel av all potatis i statsbudgeten. Men ökningen är ändå närmast symbolisk. Regeringen säger själva att välfärden kommer att kräva 90 miljarder extra varje år framöver.

Så låt oss faktiskt prata om närhistoriens materiella förutsättningar. Låt oss ta, till exempel, jobbskatteavdragen. Som skulle ge mer pengar i plånboken till vanligt folk. Som visade sig framförallt gynna de som redan hade ganska feta plånböcker. Som blev sex stycken till sist och kostade 240 miljarder.

Det är var fjärde potatis, det.

Detta är alltså pengar som kunde gått rakt in i en välfärd som en gång var en av jordens bästa, och som nu är något helt annat. Ska vi prata materiella förutsättningar är det just detta vi ska prata om: Hur samhället i grunden har förändrats. Inte av digitaliseringen eller ens av den högerextrema vågen. Utan av liberaliseringen. När Moderaterna lurade hela det svenska folket att de var ”det nya arbetarpartiet” var det förstås ett utslag av att prata just värderingar snarare än pengar och makt.

M ville att arbetare skulle ha jobb – alltså var de ett arbetarparti.

Den materiella verkligheten var förstås en annan: pengar omfördelades till rika och till privata företag på det allmännas bekostnad. Sverige är i dag en mycket liberal ekonomi med självbilden av att vara ett välfärdsland. En del av de reformer som ligger till grund för det går kanske aldrig att ta tillbaka: att gå till val på att, till exempel, slopa jobbskatteavdragen låter minst sagt som en utmaning. ”Så här många färre hundralappar kommer du att få i plånboken med vår politik!”

Så låt oss för all del prata om de materiella förutsättningarna: men låt oss i så fall också prata om situationen sådan som den faktiskt är.

Det saknas pengar. Massor med pengar. Och en stat som ändå tycks vilja vara en stat med välfärd, snarare än ett hobbesianskt helvete, har bara en lösning att erbjuda. Höj skatten eller låna pengarna. Flammans förslag är att vi börjar med att höja skatten på de rika och samtidigt lånar för att finansiera långsiktiga satsningar på saker som infrastruktur och klimatomställning.