Essä 08 augusti, 2024

Without the Weird, the Left is Lost

Selected sculptures by Joakim Ojanen. Photo: Joakim Ojanen.

When the right is portrayed as strange, it is not without reason. The surreal, visionary social criticism that marked the left of the last decade has been taken over by reactionary theorists. For the left to provide compelling alternatives, it needs to get weird again.

Den här artikeln finns även på svenska. Klicka här för att läsa den.

The right is truly weird. It is strange, almost surreal. Especially Donald Trump and his running mate JD Vance.

At least that’s the message in the flood of memes that followed the launch of Kamala Harris as the new Democratic presidential candidate, after Joe Biden withdrew his candidacy.

It’s a telling shift in tone and rhetoric – from portraying Trump as a extremist threat to democracy, to a nutcase at odds with reality. Trump’s antics must be answered with a single word: weird. Judging by the harsh reactions from the right, the campaign seems to be effective.

In the context of today’s right wing, Trump is far from alone in being weird. In the shadow of a flood of memes about JD Vance’s dolphin and couch fetishes – and reports of his connections to obscure philosophical currents – a series of chat logs between feminist philosopher Nina Power and far-right editor Daniel ”DC” Miller was made public in July.

Power and Miller had sued British-Jewish artist Luke Turner for defamation after he called them fascists, anti-Semites and transphobes on social media. He responded with a countersuit, and the legal process dragged on for years.

She joked that racism was a plot to hide that there were races of aliens and fairies living among us

In November 2023, the Supreme Court dismissed both parties’ lawsuits, but ordered Power and Miller to pay the bulk of the legal costs. This drove Nina Power into bankruptcy. To add insult to injury, Turner made public material from the preliminary investigation, material which showed why the judge had ruled that she was the driving force behind the harassment against Turner and should bear the costs.

The documents proved Turner correct in his description of the two writers. The logs proved Powers and Miller’s close cooperation with far-right websites and actors, whom they tried to enlist in a drive against Turner. Power also admitted that she was behind an anonymous troll account on X that was active in the campaign. In the internal chats, Power suggested they study Adolf Hitler’s Mein Kampf, and expressed concern that they would agree with the book’s message. She joked that racism was a plot to hide that there were races of aliens and fairies living among us. ”I’m definitely a Nazi now lol,” she wrote, after ironically suggesting they start a publishing house that didn’t publish ”no fatties, no women, no homo etc”.

”They’re jokey conversations” between two people with a ”dark sense of humor”, Nina Power explained afterwards. In a blog post, she defended herself, saying that bankruptcy was not that bad, as she got to keep her books. After this she attached a picture of her Italian Fascist books on the shelf, in another trolling provocation, balancing on the edge with an ironic grin.

Nina Power began her career as a brilliant feminist philosopher and left-wing activist. She was the queen and the philosopher Mark Fisher was the king of the young student movement that in 2010 filled the streets of Britain’s cities and occupied their universities in protest against sharp increases in tuition fees.

Both came from the experimental humanities departments at the University of Warwick, where the controversial philosopher Nick Land ran the infamous Cybernetic Culture Research Unit (CCRU), which straddled the border between French continental philosophy and popular culture. Lectures there were a mixture of poststructural theory and science fiction literature, acid trips and rave parties all in one. 

Mark Fisher brought that experimental spirit into the publisher Zero Books, which he founded in 2009 with Tariq Goddard, to ”counteract the anti-intellectualism of contemporary culture”. The young publishing house quickly picked up on trends and released the work of new thinkers in books of less than a hundred pages that intervened in the contemporary discussion. They picked up exciting new currents which traditional left-wing publishers such as  Verso easily missed. 

Real capitalism has settled like a wet blanket over the world, making it impossible to either fantasize or dream about anything else

Fisher and Power moved between music criticism, activism, teaching, philosophy and writing. They wrote columns in The Wire and The Guardian, but above all on their cult blogs, Fisher’s ”k-punk” and Power’s ”Infinite Thought”. Zero Books had an unexpected bestseller with Mark Fisher’s book Capitalist Realism (2009), but Nina Power’s The One-Dimensional Woman (2009) also had a significant impact. It was hard to get any closer to theoretical rock stars than that.

In the blockbuster Capitalist Realism, Mark Fisher takes as his starting point the claim, made by Marxist theorist Fredric Jameson, that it is easier to imagine the end of the world than the end of capitalism. Fisher sought to trace how neoliberal late capitalism has become so hegemonic that we can no longer imagine alternative ways of organizing society outside of the market. Real capitalism has settled like a wet blanket over the world, making it impossible to either fantasize or dream about anything else. In doing so, it has robbed the left of the future, the political will to create an alternative. It has made the left melancholic and backward-looking, nostaligic for the welfare edifice they lost. Power described how this one-dimensional view also overlaid the notion of the sexes and limited feminism to being about consumption and lifestyle.

Two women, one of them dressed up like the cartoon frog Pepe, protest in front of the Capitolium.

Fisher and Power were not alone in thinking along these lines. Out of the student protests had sprung a whole new scene of theoretical left-wing blogs that tackled the questions that would stimulate a new belief in the future. Were there new combinations of technology and society that could move beyond capitalism? Could contradictions within production be accelerated in the direction of post-capitalism? Why not go for what Aaron Bastani called fully automated luxury communism, mining asteroids for precious metals?

The discussion was provocative, visionary and wild. Alex Williams and Nick Srnicek summarized their thoughts in The Accelerationist Manifesto (2015), which became of great importance for the development of a British left-wing populism and renewed, radical social democracy. The left dared to dream about the future again. The odd and strange had become a source of strength.

The left’s innovation was completely in line with Mark Fisher’s vision, where imagination and desire would be freed from the shackles of capitalist realism. In order for the left to be able to develop an alternative, it needs to practice a ”surrealist” thinking that is opposed to the ”realism” of capitalism. Fisher’s contribution to the discussion was to explore the countercultures of the 60s, consciousness-raising through grassroots groups and psychedelic drugs, and a Communism on acid. From the initiator of Dadaism, Hugo Ball, to Trotsky’s association with the surrealists, the left has always been close to the strange. 

In his book The Weird and the Eerie (Repeater 2017), Fisher took a different approach to finding something outside of real capitalism. He turned to gothic horror novels, ghost stories and kiosk literature about the encounter with the unknown and inexplicable. The weird, was an aesthetic form to ”denaturalize all worlds, by exploring their instability, their openness to an outside”. Fisher brought it back to the wonder of our everyday lives in capitalism: the feeling of unreality in a crush, a concert experience, when learning something new or having to pay a bill. Little cracks where capitalist realism breaks and we get glimpses of other ways of living our lives.

Then something happened — something weird. After years of financial crisis and austerity policies, the neoliberal hegemony began to falter. A fissure opened in capitalist realism. It came to be challenged by a surrealism — not from the left, but from the right. The culture war swept in from the US and took Britain by storm. There, Brexit was voted through in the summer of 2016, and in the United States, reality show celebrity and upstart Donald Trump won the presidential election that fall. Trump was brought to the fore by a strange movement of cyberwarriors who used memes, trolling, provocations and conspiracy theories to short-circuit the public conversation.

The radical British left was knocked flat. ”This was the left’s first major loss of the new culture war. A new right, native to the internet, seized upon a sort of Gramscian model of political action that began dreaming a new future — a Trumpian future — through myth-functions that the left had long presumed belonged to it alone,” writes Mark Fisher’s student Matt Colquhoun on the blog ”Xenogothic”.

A surrealist right had taken over not only the methods of the radical left, but also its ability to dream

A surrealist right had taken over not only the methods of the radical left, but also its ability to dream. Faced with this old capitalist realism and new capitalist surrealism, the British radical left fragmented, notes Colquhoun. Instead, it turned inward and became quarrelsome. When the momentum created by the student movement began to crumble, left-wing winds weakened and work assignments began to disappear, it was necessary to shout louder and make increasingly daring moves to get continued attention, says Colquhoun. 

Mark Fisher and Tariq Goddard had already left Zero Books in 2014 after conflicts with the parent publisher and instead formed Repeater books. What was left of the accelerationist milieu enlisted in the campaign to get Jeremy Corbyn elected Labor leader and helped create what the papers called Corbymania. Acid communism became acid Corbynism, accelerationism became left-wing populism. When Corbyn spoke at Glastonbury Festival in 2017, the entire audience chanted ”Oh Jeremy Corbyn”.

For Mark Fisher, on the other hand, who suffered from depression, the development of events in the world was devastating. On January 13, 2017, he took his own life. The week after, his book The Weird and the Eerie was published, and at the same time Donald Trump was sworn in as president of the United States. Now it was the right’s turn to be weird.

In Great Britain, Zero Books became a gathering-place for the so-called post-left, a left that took the problem formulations of the culture war right for granted. The marketing was based on provocation; new book releases would upset people on the same side, push boundaries and ”talk about what you are not allowed to talk about on the left”. The left-wing surrealist fantasy against real capitalism was replaced by a restored real socialism, an ”anti-woke” traditional left, with writers from groups like Spiked and Platypus, in an odd borderland between right-wing conservatism and Marxism-Leninism. Zero Books’ new bestseller was Angela Nagle’s Kill All Normies (2017), which described the American alt-right on online forums like 4chan and its fight against the ”toxic identity politics left” on the Tumblr blogs. The book that was supposed to be a warning became a manual.

Nick Land, Fisher’s old mentor and colleague from the University of Warwick who had fled the public eye in the 1990s, returned with an extreme right-wing version of accelerationism, neo-reactionary theory, which gained ideological influence on the American alt-right. Accelerationism began to be filled with a new political content and, after being used in the manifesto for the mosque massacre in Christchurch, New Zealand, it became a term for far-right terrorism. The online warriors of the left met those of the right, in ironic and provocative conversations about neo-fascism and radical conservatism. 

The online warriors of the left met those of the right, in ironic and provocative conversations about neo-fascism and radical conservatism

It was this journey Nina Power made, with increasingly provocative outings shutting herself out of her earlier venues and circles with her increasingly provocative positions. In connection with the 2018 changes to the British Gender Act, Power became radicalized. Her participation in a right-wing live broadcast on YouTube the following year, which also featured Daniel ”DC” Miller, caused large parts of the left, academia and the art world to break with her.

When one door closed, another one opened. The newly launched American right-wing magazine Compact hired her as a columnist and editor. In her columns, Nina Power has developed her critique of social constructivist feminism and the theories of gender and socially embedded sex. Instead, she has made herself a mouthpiece for what has come to be called gender criticism, a biologically essentialist view that has historically been called specialism feminism. She claims that there is a gender ideology, an ”internet-driven cult”, which manipulates children into becoming trans. She describes how she herself, as a young person, was seen as a tomboy, and claims that today there is a ”trans war” being wages against people like her, against lesbians and tomboys, which pressures them to identify as the opposite sex. In her article ”Welcome to Terf Island”, she introduces the British gender-critical movement, whose members are accused of being ”trans-exclusionary radical feminists” (‘Terfs’), with famous names such as Kathleen Stock and JK Rowling.

In her review in Flamman of Nina Power’s What Do Men Want (2023), Rojin Pertow highlights how she portrays ”woke” as the reason for increasing gender power gaps and concludes that the cancel culture is the great threat of our time. After Power’s chat logs were made public, Compact announced the end of their collaboration. The magazine that was supposed to fight against cancel culture itself chose to bring out the scissors of censorship.

Now, Nina Power stands alone again. Her provocations have become a self-harming behavior that even the extreme right does not want to engage in. Being weird costs a lot for the conservative right, whose ultimate goal is to represent the normal.

Therefore, it is not strange that the left has now started to compete in who can be the most normal. If the right can’t protect tradition, biological essentialism, the nuclear family and the homeland, maybe the left can make it their hallmark? 

That is the road the post-left wants to take. It wants to defeat the right on its own turf, change the game and portray the right as the strange ones. Instead of a real alternative, they offer a market-friendly social democracy, a contemporary Blue Labor which does not challenge actually existing capitalism. Perhaps it is only a matter of time before the American fundraising campaign ”White Men for Kamala Harris” gets its offshoot in a ”White men for Magda” [Magdalena Andersson, leader of Sweden’s Social Democrats].

But maybe the left needs to get weird again. Mark Fisher’s companions continue to resonate for a left that dares to dream, that can think outside of capitalist realism. Fisher’s student Matt Colquhoun has published a solid compilation of Fisher’s lectures and blog texts on Repeater books. On the old student Corbynists’ media channel Novara Media, the Acid Communist FM (ACFM) podcast is broadcast — calling itself the ”home of the weird left”, it attempts not to drown in realpolitik and create a space where the vision can live on. 

Without strange new perspectives that shake our realism – and make us think outside the politics of ”there is no alternative” – we will not be able to find the space where the future can take shape. That means the victory of capitalism. Weird or not.

Kommentar 24 januari, 2025

Elon Musks handgest klyver det marknadsliberala lägret. Foto: Ios/Ropi/Zuma/TT.

Genom att heila tar Elon Musk den nyliberala rörelsen tillbaka till sina fascistiska rötter.

Det är inte bara Elon Musk som inleder året med en triumferande segerhälsning.

”Vallen har rämnat och det finns ingen återvändo. 2025 är den nya högerns år”, skriver Göteborgspostens liberala ledarskribent Adam Cwejman segervisst (12/1).

En efter en faller ledarna för den nyliberala mitten. David Cameron, Fredrik Reinfeldt, Angela Merkel och nu också Justin Trudeau. Även arvet efter mer progressiva nyliberaler som Barack Obama, Göran Persson och Tony Blair är på väg bort. Bara Emmanuel Macron sitter ännu kvar, medan socialdemokratin är på väg i konservativ riktning.

Den nya högern har lärt sig av föregångarnas misstag och fått städa upp efter dem, skriver Cwejman. I Javier Milei och Giorgia Meloni ser han ett nytt hopp. 

(mer …)
Inrikes 24 januari, 2025

Först utbildning – sedan kloster

Intagna hindras fortfarande från att studera. Foto: Radek Petrasek/CTK/Scanpix/TT.

4 300 kronor om dagen. Så mycket kostar det att hålla en brottsling inlåst. Samtidigt nekas han utbildning. Det är inget annat än samhälleligt självskadebeteende.

Visst är det absurt? De enda intagna som ens kan ställa sig i kö för att läsa upp betyg under fängelsetiden är de utan fullständig gymnasieexamen. De som inte kan svenska får köa till SFI. Men kan du svenska och har fullständiga gymansiebetyg – hur dåliga de än är – får du varken plugga upp dem eller läsa en yrkesutbildning. Och studier på högskolenivå är helt bannlysta från Kriminalvårdens anstalter.

Nu vill Kristdemokraterna bygga kloster på Kumlaanstalten för att ge kriminella ”möjlighet till moralisk och andlig utveckling”. Långa fängelsestraff, menar KD, är slöseri om de inte förbereder den intagne för ett laglydigt liv. Så långt är vi helt överens. ”För detta krävs ett aktivt arbete med fokus på rätt och fel”, skriver de sedan. Det är inget fel på förslaget i sig – det är klart att värdegrundsbygge är en viktig del i rehabilitering. Men vad hjälper en god moral om det är allt den intagne har?

Föreställ dig en nymuckad kille. Sist han var fri var han tonåring. Han blev vuxen i fängelset. Han står där, utanför säkerhetsklass ett-anstaltens taggtrådsstängsel, med en Icakasse, ett brottsregister och skulder upp över öronen. Han ska uträtta mirakel. Utan bostad, laglydiga kontakter eller utbildning ska han vända blad och börja ett hederligt liv. Killen kanske har gått i kloster varje dag. Men som dramatikern Bertholt Brecht sade: Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral. Först kommer maten, sedan moralen. I nuläget ger vi honom inget av det.

I takt med att brottsligheten ökat och straffen skärpts sätts allt fler i fängelse, och under allt längre tid. Men det tar tid att bygga fängelser. Därför skapar Kriminalvården nu 700 nya platser på häkten och anstalter genom att göra om enkelrum till dubbelrum. På sin hemsida skriver de att: ”Vårt viktigaste mål är att minska återfall i brott – att bryta den onda cirkeln”. Om det verkligen är målet verkar Kriminalvården sikta med förbundna ögon. För verkligheten är att nästan hälften av de som suttit i fängelse återfaller i brott inom ett år efter muck.

Läs mer

Rehabilitering är ingen enkel uppgift. Men en början vore kanske att ge den där killen som står utanför stängslet med sin Icakasse en utbildning att luta sig mot. Någon färdighet som ger honom möjlighet att tjäna vita pengar och bygga upp en framtid.

Det är inte synd om kriminella. Och Kriminalvården ska inte sätta intagnas behov före samhällets. De har ju satt sig själva i den sits de är i. Så visst sticker det till i magen vid tanken på att vi ska curla kriminella till utbildningar. Men politik är inte magen. Politik är att välja samhällets bästa. Även när det känns orättvist. Och när en intagen kostar 4 300 kronor om dagen har vi inte råd att inte låta honom studera.

Utbildning först, sedan kloster.

Ledare 24 januari, 2025

Sverige borde importera danska pekpinnar

Amaryllis August under inspelningen av en scen ur Thomas Vinterbergs serie ”En familj som vår” i Lidköping. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Sigge Eklunds nedbrända hus i Los Angeles är en påminnelse om att klimathotet drabbar alla.

Om Lars von Trier är den mörka stjärnan i dansk film, skildrare av det vridna, våldsamma och övernaturliga, är Thomas Vinterberg något annat. En konventionell berättare som kompetent guidar danskarna genom medelklassens familjeneuroser, som i Festen och genom dess livskriser som i En runda till. När nyheten kom om att Vinterberg planerade En familj som vår höjde många på ögonbrynen; teveserien skildrar inget mindre dramatiskt än nedläggningen av hela Danmark mot bakgrund av klimatförändringarna.

Där von Trier förmodligen skulle ha brett på med barocka undergångsscener beskriver Vinterberg en realistisk och byråkratiskt välorganiserad avveckling av ett land innan några katastrofer hunnit inträffa: i serien har Holland nyligen gått i konkurs efter dyra räddningsförsök medelst dränering, och danska regeringen bedömer att det är ekonomiskt orimligt att försvara landet mot det stigande havet. I stället sjösätts ett allomfattande utvandringsprojekt, varefter landet ska förvandlas till världens största vindkraftspark.

Det är hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket.

I centrum står Laura, en gymnasist ur högborgerligheten som under normala omständigheter nästan ansträngningslöst skulle ha gått en ljus och trygg framtid till mötes. Ingenting har förberett henne på något annat. När så utvandringsmaskineriet startar blir det uppenbart att inte alla danskar sitter i samma båt; hennes pappa, en välkänd arkitekt i smakfull sekelskiftesvilla, lyckas nyttja kontakter och tränga sig in i den smala kvot som migrerar till Frankrike. Hennes mamma, däremot, är sjukskriven frilansjournalist och får nöja sig med vad det allmänna kan erbjuda, en kommunalka i en förort till Bukarest.

Seriens mest brännande punkt är den desperation som uppstår när den välmående medelklassen upptäcker att den har hela sin förmögenhet bunden till dyra fastigheter som i ett slag blir värdelösa, och hur präktiga samhällsbärare utan ett ögonblicks tvekan försöker sko sig på insiderinformation av olika slag. Familjen splittras och Laura gör några fatala misstag som slungar ut henne i en flyktingodyssé genom ett fientligt Europa.

Resten av filmen är en utkavling av det gamla narrativa tricket ”ombytta roller”, och ett förfasat ”Tänk att det kan hända oss”. Det märkliga är att detta förfasande på ett psykologiskt plan – om än inte på ett konstnärligt – räcker långt. Mer sofistikerade än så är vi kanske inte. Att därtill se serien interpunkterad av TV4:s reklam, som på kornet fångar skitdrömmarna om husrenoveringar och ”genuina reseupplevelser i fjärran Östern” för bara 40 papp, förstärker den kognitiva dissonans som präglar klimatkrisen.

Trist nog behövs kanske tusen repetitioner av ”Tänk att det kan hända oss”, något omvärlden är full av. Bränderna i Los Angeles, och i synnerhet författaren Sigge Eklunds nedbrunna fuck-Sverige-kåk, var en sådan händelse. (Och jo, det är okej om man kände en snabb ilning av poetisk rättvisa, med tanke på att Eklund måste vara en av landets mest sorglösa lyxkonsumenter och flabbande guldkortsflygare).

Läs mer

Jag vill dock påstå att Danmark inte behöver lika många trista repetitioner som Sverige, och inte heller är lika förlamat av dissonans. Det är snarare hög tid att justera Danmarksbilden; i november blev landet först i världen att anta en koldioxidskatt för jordbruket och beslutade dessutom om att återförvilda tio procent av odlingsmarken till år 2045. Rubrikerna i Sverige blev få, kanske för att Sverigedemokraterna så framgångsrikt argumenterat för att klimatomställning i lilla Sverige inte spelar någon roll, att det blir ohanterligt när ett ännu mindre grannland kavlar upp ärmarna.

Inrikes/Nyheter 23 januari, 2025

Spritindränkt taskspel i Alingsås kommun: ”Extremt allvarligt”

Från Alingsås rådhus har nakenbilder skickats inom det ”Gingäng” som har försökt styra lokalpolitiken i hemlighet. Foto: Adam Ihse/TT.

Alingsås skakas av en penibel skandal med hemliga chattar, sexbilder från det laxrosa rådhuset, och ett tvärpolitiskt ”Gingäng” som styr kommunpolitiken i hemlighet. Deras främsta måltavla: vänsterpartisten Marcus Wallin.

”Toppolitikernas maktspel – sex, mobbning och hållhakar”. ”Kommunalrådet tog nakenbilder i kommunhuset”.

Rubrikerna från den charmiga kullerstensstaden nordost om Göteborg har varit kryddiga på senaste. I tisdags kunde Göteborgs-Posten avslöja att tre politiska toppnamn under ett drygt års tid haft en hemlig chatt kallad ”Gingänget”, varifrån de har diskuterat hur de ska styra kommunpolitiken i sin riktning.

– Det är en korruptionsskandal av sällan skådat slag. Det är extremt allvarligt för kommunen, säger Marcus Wallin (bilden), ordförande i Vänsterpartiet Alingsås, till Flamman.

Han var en av de personer som hamnade i skottlinjen för gruppen, som bestod av kommunstyrelsens ordförande, moderaten Daniel Filipsson, kommunstyrelsens vice ordförande, socialdemokraten Simon Waern – samt Vänsterpartiets tidigare gruppledare, en kvinna som inte namnges i texten.

”Dränk honom i ån?” skriver V-toppen om Marcus Wallin vid ett tillfälle, medan Simon Waern skriver: ”Det här är fan personligt. Du ska fan ingenstans. Han ska inte vinna.”

Läs mer
(mer …)
Dikt 23 januari, 2025

Årets fattigaste dag

Foto: Adobe Stock.

Det är årets fattigaste dag och det har precis börjat snöa. Det är årets fattigaste dag och du har aldrig varit vackrare. Det är årets fattigaste dag och jag lämnar på förskolan. Det är årets fattigaste dag och jag går hem och borstar tänderna i tre timmar. Det är årets fattigaste dag och jag blöder i munnen. Det är årets fattigaste dag och jag börjar skriva. Det är årets fattigaste dag och jag slutar skriva och börjar surfa. Det är årets fattigaste dag och jag twittrar att alla av oss ligger i rännstenen, men några av oss tittar på Stjärnorna på slottet. Det är årets fattigaste dag och Maria Montazami bestämmer sig, nu får det vara nog – hon ska bli rik. Det är årets fattigaste dag och Mikey Madison berättar om det svåra med att spela strippa. Det är årets fattigaste dag och Dagens Nyheter skriver att du kan dra ned på dina utgifter, kanske kontakta de bolag du är skyldig pengar och göra upp en avbetalningsplan? Det är årets fattigaste dag och jag tackar nej till att medverka med nyskriven poesi i Ekonomibyrån eftersom Ekonomibyrån inte kan erbjuda något arvode för nyskriven poesi. Det är årets fattigaste dag och min bank, Nordea, bjuder in mig till ett webbinarium där en privatekonom pratar om omvärlden och tron. Det är årets fattigaste dag och samma privatekonom mailar tips på roliga och utbildande aktiviteter för barn i olika åldrar. Så pratar du pengar med barn på årets fattigaste dag, vilka barn som helst! Det är årets fattigaste dag och jag äter upp mitt exemplar av Knut Hamsuns Svält. Det är årets fattigaste dag och jag gör det som en grej. Det är årets fattigaste dag och jag läser en essä av Aris Fioretos som fyller mig med thinspo på grund av omvänd psykologi. Det är årets fattigaste dag och jag stoppar fingrarna i halsen och kräks upp Knut Hamsuns Svält. Det är årets fattigaste dag och jag måste borsta tänderna igen. Det är årets fattigaste dag och jag börjar skriva fanfiction. Det är årets fattigaste dag och Solvej Balle går och lägger sig, Solvej Balle sover i ett dygn och när Solvej Balle vaknar är det fortfarande årets fattigaste dag, för alla utom Solvej Balle, eftersom Solvej Balle typ är rik, jag vet inte. Det är årets fattigaste dag och jag mailar min fanfiction till Svenska Akademien. Det är årets fattigaste dag och jag somnar på soffan och jag drömmer. Det är årets fattigaste dag och jag sätter upp Lång dags färd mot natt tillsammans med alla barn som jag någonsin pratat pengar med. Det är årets fattigaste dag och vi, jag och barnen, frågar hur folk i Borlänge klarar sig och de svarar att man får använda det man har i sina gömmor. Det är årets fattigaste dag och vi kontaktar bolagen vi är skyldiga pengar. Det är årets fattigaste dag och vi hotar bolagen med våld. Det är årets fattigaste dag och vi är äntligen skuldfria. Det är årets fattigaste dag och jag vaknar på soffan med blodigt dregel över halva kinden. Det är årets fattigaste dag och jag sätter på Stjärnorna på slottet. Det är årets fattigaste dag och jag messar dig, skriver att du aldrig varit vackrare, jag kan hämta på förskolan, kan du swisha 500 kronor? Och handla mat?

Ledare/Opinion 23 januari, 2025

I Alingsås dränktes demokratin i gin och nakenbilder

I Alingsås rådhus togs inte bara komprometterande nakenbilder – här styrde också ett hemligt ”gingäng” lokalpolitiken. Foto: Adam Ihse/TT.

Sexmobbing, våldsfantasier och smutsigt maktspel. Är det vad vi kan vänta oss när S och M ”tar ansvar” och bildar kartell i kommunpolitiken?

Det sägs ibland att kommunpolitik ofta handlar mer om personkemi än ideologi. Att det påståendet stämmer – och kan leda till giftiga konsekvenser – visar de chockerande avslöjanden som Göteborgs-Posten häromdagen gjorde kring kommunpolitiken i Alingsås.

I en privat chattgrupp kallad ”Gingänget” har de båda kommunalråden från S och M tillsammans med Vänsterpartiets dåvarande gruppledare ägnat sig åt hån, våldsfantasier och sexism. De har slutit hemliga politiska uppgörelser, hånat andra politiker som ”röstboskap” och uttalade sig kränkande om kommunens tjänstemän. 

Trions gemensamma fiende är Vänsterpartiets fullmäktigeledamot Marcus Wallin – numera ordförande för partiföreningen – som aktivt utmanat samförståndsandan i kommunen. I chatten diskuteras hur Wallins politiska karriär ska saboteras för att bana väg för ett minoritetsstyre med S och M med stöd av Vänsterpartiet.

Genom att dela pinsamma uppgifter som sig själva skapar de tre konspiratörerna en ”terrorbalans”, som ska hindra att någon läcker innehållet i chatten till medierna.

Läs mer

Skandalen i Alingsås har tillräckligt med snaskiga detaljer för spaltkilometer av sensationsjournalistik. Men bortom unken kvinnosyn, dickpics från rådhuset och hån av politikerkollegors kroppar blottar den också en allvarlig sjuka i den kommunala demokratin.

När Moderaternas kommunalråd Daniel Filipsson i chatten beskriver politik som teater och skryter med att han i praktiken inte bart styrt Moderaterna utan även samarbetspartierna i Kd och L i tio år så är det en cynisk men förmodligen sanningsenlig bild av den maktposition många kommunalråd de facto har idag. Den råa tonen i chatten förklarar han när han konfronteras av GP med att rollen som gruppledare i ett parti är utsatt och att man ofta har mer kontakt med andra gruppledare än sina partikamrater – vilket så klart är extra sant för de högavlönade heltidspolitiker som umgås dagligen i kommunhuset.

Men bortom unken kvinnosyn, dickpics från rådhuset och hån av politikerkollegors kroppar blottar den också en allvarlig sjuka i den kommunala demokratin.

En bidragande orsak är partiernas allmänna försvagning, där gräsrötter och medlemsdemokrati väger allt lättare i förhållande till heltidspolitiker. Men det handlar också om att den kommunala demokratins funktion länge vilat på praxis snarare än formella regelverk, vilket bland annat SNS Demokratiråd lyft fram i en läsvärd rapport från 2022.

Till skillnad från rikspolitiken där det är tydligt vem som regerar utgår kommunallagen fortfarande från en föråldrad princip om kollektivt ansvar. Rollen som ”oppositionsråd” och andra former av garanterad representation för oppositionen i presidier och utskott regleras inte i någon lagtext, utan av normer som växt fram under årtionden präglade av blockpolitik och maktbalans. En balans som snabbt sätts ur spel när de största partierna agerar i samförstånd, vilket sker i allt fler svenska kommuner i dag.

Alingsås ger prov på hur märkligt det kan bli. Socialdemokraterna är formellt i opposition och innehar en av de två kommunalrådsposterna, samtidigt som de slutit en politisk uppgörelse med det moderatledda minoritetsstyret om politikens innehåll. En kartellbildning som effektivt utesluter den egentliga oppositionen från verklig insyn.

Läs mer

I Gnesta finns sedan 2018 en liknande modell där S och M styr i minoritet med stöd av Centerpartiet som innehar oppositionsrådsposten. När Centerpartiets Håkan Ekstrand valdes till oppositionsråd bröt flera ledamöter från Moderaterna mot praxis att lägga ner sina röster, för att i stället stödja ”sin” kandidat till ”ledare för oppositionen”. Ett agerande som kritiserades både av andra partier i kommunen och Gissur Ó Erlingsson, professor i statsvetenskap och en av författarna till Demokratirådets rapport från 2022. 

Förutom att partier som faktiskt befinner sig i opposition stängs ute från insyn leder den utsuddade gränsen mellan styre och opposition till att ansvarsutkrävande försvåras. Ytterst är risken att förtroendet för demokratin urholkas ytterligare – eftersom det ändå inte tycks spela någon roll vem väljarna röstar på. 

Det är lätt att se att detta kan leda till en negativ spiral där allt färre engagerar sig i politiken, och där devisen att personkemi är viktigare än ideologi legitimerar hemliga uppgörelser, smutsigt maktspel och mobbing – i syfte att bevara den speciella kemi som bara kan uppstå i en hemlig chattgrupp eller under sena kvällar i rådhusets korridorer.

Ledare 23 januari, 2025

Kycklingnuggets är en mänsklig rättighet

Fattiga får ofta rådet att spara in på snabbmaten. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Som så ofta i fattiga januari kallas sparekonomer fram för att tipsa om matlådor och busspendling. Men det goda livet handlar också om att slösa.

På årets fattigaste dag 2010 inledde den tyska matkedjan Aldi en kampanj för att ”visa hur enkelt det är att ge din familj hälsosamma, varierade och prisvärda måltider”. De anlitade stilbloggaren Natalie Lee som lovade att sprida ”kreativ inspiration” med de matkassar hon fick hem.

Kampanjen avbröts dock snabbt efter att hennes följare påpekat det okänsliga i att lajva utsatt en vecka, med en antydan om att fattigdom beror på dåliga vanor.

Nu är det dags igen. Den 23 januari är här och medierna översvämmas av spartips. SEB:s privatekonom Américo Fernández säger till SVT att ledstjärnan borde vara ”många bäckar små”, ett sparande på allt från mat till kläder. Han får medhåll av Swedbanks privatekonom Arturo Arques, som nämner ”latten på väg till jobbet” och tipsar om medhavd lunchlåda.

Det socialistiska ryggradssvaret är att de skiftar fokus från de strukturella lösningar som behövs, och att de underskattar hur svårt livet är att få ihop som fattig.

Båda saker är sanna, men det andra argumentet är riskabelt. I stället för att acceptera sparhetsarnas premisser borde vi lyfta rätten att slösa.

Att även en fattig har rätt att unna sig. Att flottigt är flott.

Liberaler lyfter gärna fram att vi snart har övervunnit extrem fattigdom – och minskningen från
85 procent år 1800 till under 9 i dag är givetvis dramatisk. Men att människor har mat och vatten är det minsta vi kan kräva. Än sedan om alla i Sverige har råd med havregröt – livet handlar om så mycket mer än det.

Jag vågar påstå att det är slöseriet som definierar oss som människor. Eller ja, många antropologer och filosofer har redan sagt det. Om de förnumstiga sparekonomerna åkte tidsmaskin till stenåldern hade de säkert invänt att uppeldandet av verktyg, boskap och människor inte är privatekonomiskt sunt. De kan nämligen allt om hushållets ekonomi men ingenting om själens.

Men som den franska filosofen Georges Bataille har förklarat behöver vi slösa för att höja oss från djuren. Det är därför vi söker oss till allt från konst och lyxbilar till orgier och slagsmål. Och därför söker vi oss till McDonald’s. Visst är hälsosam mat en klassfråga, men den som påpekar att en kycklingnuggets-middag inte är hälsosam har inte förstått att det är poängen. Att även en fattig har rätt att unna sig. Att flottigt är flott.

Fråga bara eliten. I början av januari förklarade Mark Zuckerberg sina Trumpvänliga ändringar i Meta i ett armbandsur värd nästan 10 miljoner kronor. Och medan världens rikaste män smälter samman med statsmakten för att montera ned landets redan skrala välfärd och arbetsrätt, erbjuds de fattiga att åka med genom att köpa både deras kryptovalutor och deras karnevaliska hat mot minoriteter, liberaler och socialister.

Läs mer

Med detta ständiga memskådespel hoppas de att vi glömmer våra materiella behov, medan västvärldens vänsterrörelser omvänt har allt svårare att tilltala väljarnas passioner. Vilket inte är konstigt när socialdemokratin ständigt hyllar de strama statsfinanser som tvingar befolkningen att belåna sig.

Men en socialist kan aldrig nöja sig med fattigdomsstrecket. Mot kristendomens syn på frosseriet som en dödssynd, bör vi snarare ställa lyxen som en mänsklig rättighet. En del av detta slöseri är till sin natur individuellt, men en del bör också kollektiviseras. Hemmet har tidigare varit en gemensam investering, varför Sverige länge hade världens högsta bostadsstandard, men har nu blivit ett lyxigt investeringsobjekt.

Så om vi inför en slöseriombudsman, bör den hjälpa människor till de roligaste sätten att förspilla tid och pengar, och ha en välfylld stödfond att backa upp tipsen med. ”Här får du 10 000 att bränna på Casino Cosmopol, glöm inte att redovisa hur kul du hade.”

Inrikes/Reportage 23 januari, 2025

Om du kliar min rygg

Frihett. På Solidarias väggar är ”Frihet eller död” ett av många radikala budskap. Foto: Liz Fällman.
Frihett. På Solidarias väggar är ”Frihet eller död” ett av många radikala budskap. Foto: Liz Fällman.

Vem finns där för oss när allt fler har allt mindre, och samhällets skyddsnät urholkas? Kan vi – eller måste vi – hjälpa varandra? Anarkist eller kristen, ”vänsterbliven” eller ”högerförförd” – i nödens rum är det mat, kläder, värme och gemenskap som räknas.

– Det finns skam i att visa sig behövande, i att inte få det att gå ihop. Man vill så gärna, in i det sista, försöka klara sig själv.

Jag slår mig ned mittemot Helen Lidman och bredvid en maffig basfiol, innanför de tunga träportarna till Templet. Kyrkan på Östermalmsgatan 69, mitt i ”Övfres” finkvarter, är Frälsningsarméns äldsta lokal i Stockholm, som sedan 1887 erbjudit ”soppa, tvål och frälsning”.

– Då var det här stans absolut fattigaste område, jag har hört det beskrivas som favela-artat.

I januari för två år sedan fick Helen Lidman anställning här, som ansvarig för det sociala arbetet. Hösten innan kom hon hit för att få äta sig mätt.

– Jag hade det själv tufft ekonomiskt, och tog emot både själsligt och materiellt stöd härifrån. Det var en stor lättnad att kunna lösa de där sista månaderna innan jag började jobba här, men att be om hjälp satt långt inne. Efter det väcktes en längtan hos mig att göra något tillbaka, inte ur skuld utan tacksamhet.

Varken Helen Lidmans hälsa, företag eller privatliv gick ihop mot slutet av 2022. Hon fick stöd från Försäkringskassan och barnbidrag, men ingen a-kassa. Hjälp från Socialtjänsten sökte hon knappt, då hon visste att hon troligen inte skulle få någon.

– Jag kan inte säga något annat än att det var Guds kall för mig att komma hit.

(mer …)
Inrikes 22 januari, 2025

De hackar hatet

My Vingrens arbete med att infiltrera extremhögern visas i dokumentären ”Hacking hate”. Foto: Iván Blanco.

Den globala extremhögern är på uppgång, efter Donald Trumps seger i USA. Nu bildas nya nätverk, från radikaliserade ungdomar till pengastinna projekt för rashygienens återkomst. Emot dem står ett par unga, svenska granskare.

– Jag blev besatt, säger My Vingren över en kopp svart kaffe på Gunnarssons konditori på Götgatan i Stockholm.

– Jag funkar så generellt. När det är något jag inte förstår så sätter jag gasen i botten och har svårt att släppa det.

Hon har huvudrollen i regissören Simon Kloses Hacking hate, som i somras vann pris för bästa dokumentär på den prestigefyllda filmfestivalen Tribeca i USA. I Sverige hade filmen premiär den 17 januari. På affischen löses My Vingrens ansikte upp i ett pixlat kaos.

Dokumentären följer hennes långvariga infiltration av en högerextrem chatt på samtalsappen Telegram. Bakom gruppen står en mystisk amerikan, bosatt i Norge, med aliaset Strength 38.

– Han presenterade sig som en radikal nationalsocialist i de här grupperna, berättar hon.

Ledaren visar sig senare vara i 30-årsåldern. De övriga medlemmarna i Telegramkanalen beskriver My Vingren som ”väldigt unga”, vissa i åldern 15–16. Och sammanhanget de deltog i överraskade henne.

Jag gjorde det dels för att ta mig in och tjuvlyssna på extrema miljöer, men också för att undersöka hur de agerade uppsökande.

– De var inte bara aktiva på nätet, utan arrangerade flera träffar i Norge och Sverige där de tränade och festade. Jag hade inte sett det tidigare utanför de etablerade högerextrema grupperna.

Själv halkade hon in i kanalen på ett digitalt bananskal. Eller snarare hennes karaktärer: en tränings- och historieintresserad man som kallade sig ”Mjölner” och hans ”trad-fru” med en fäbless för barnuppfostran och handarbete.

– Jag gjorde det dels för att ta mig in och tjuvlyssna på extrema miljöer, men också för att undersöka hur de agerade uppsökande. Kunde jag bli inbjuden till något utan att egentligen göra något aktivt för att bli det?

Båda hade konton på Instagram som följde de stora högerextrema influerarna. My Vingren poängterar att de aldrig själva lade upp nazistiskt eller rasistiskt innehåll, utan höll sig till intressen som uppskattas i de miljöerna. Men trots att ”Mjölner” mest postar inlägg om självhushållning och husrenoveringar bjuds han in till en gruppchatt på Instagram.

– Det är kanske 30 konton, som alla skriver halvrasistiska grejer och delar länkar. Jag tror att det var ett test för att se om man blir upprörd och väljer att gå ur, eller om man stannar kvar.

Det blev början på en jakt på Strength 38:s verkliga identitet. Hon har spårat mannen från barndomens USA, via tiden som nazistisk influerare, till en karriär som internationell rekryterare för ryska Wagnergruppen.

Varför mannen startade en nazistisk Telegramkanal för svenska ungdomar kan hon inte säga säkert, även om hon beskriver det som en ”påverkansoperation”. Men rent konkret har hon full koll på vad han ägnade sig åt:

– Han får in personer i gruppen och gör dem positivt inställda till våld, får dem att träna på våld, och uppmanar folk att begå terrorattentat på egen hand.

My Vingren (bilden) är inte den enda svenska journalist som tagit sig in i högerextrema kretsar under de senaste åren. Under våren 2024 publicerade Kalla fakta en prisbelönt granskning, där de under flera månaders tid hade en reporter på insidan av Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning.

Reportaget kunde visa att det fanns en tät relation mellan partiets öppna och dolda kommunikation, under ledning av kommunikationschefen Joakim Wallerstein. En senare granskning av tidningen Expo (15/5) visade att partiet spred allt från vit makt-budskap till glorifieringar av Unabombarens manifest.

Daniel Andersson tackar nej till att ställa upp på en intervju om att infiltrera högerextrema miljöer, med hänvisning till att Kalla faktas granskning ”inte handlar om politik och ideologi utan om dold opinionsbildning”.

En som tagit sig in på insidan av USA:s ytterhöger är Patrik Hermansson. Under Trumps framgångsrika valkampanj 2016 wallraffade han inifrån den framväxande alternativhögern i USA, med täta band till Sverige.

– Man blir avtrubbad, säger han om tiden på insidan av extremhögern.

– Man börjar inte hålla med dem, man blir mer och mer arg på dem. Men samtidigt börjar saker man reagerade på innan att flyga över huvudet. Få saker gör en chockad.

Efter vit makt-marschen i Charlottesville 2017, då en nynazist mördade en motdemonstrant genom att köra in i en folkmassa med bil, hamnade rörelsen på nedgång.

– Jag trodde det skulle vara ännu större och ännu värre, berättar Patrik Hermansson.

– Jag deltog i olika chattgrupper kring det. De menade att det skulle dra 10 000, och det blev mycket mindre. Efteråt var de besvikna på sig själva, på grund av att inte så många kom som man hoppats på.

Även han själv bidrog till att luften gick ur rörelsen.

– Det var pinsamt att jag var där, och de lade ned. Samtidigt var det för många den sociala grejen som var attraktionen. När den biten försvann så hittade man det på andra ställen.

De driver rasbiologi som en elitistisk startup.

Men enligt Patrik Hermansson dog inte rörelsen – snarare bytte den skepnad. I en ny granskning har han assisterat en kollega, Harry Shukman, som infiltrerat högerkretsar.

Under två års tid arbetade de med att nysta upp ett nätverk med kopplingar till både it-miljardärer och personer inom nativitetsrörelsen, som kombinerar ett fokus på ökat barnafödande med rasideologiska föreställningar.

Läs mer

– Det är väldigt extrema idéer som har slagit rot i toppen av samhället, och man vågar vara mer explicit i att uttrycka det. I dag kan du få in mycket pengar och organisera dig på ett nytt sätt. Det finns företag, pengar, legala strukturer och anställningar.

– De driver rasbiologi som en elitistisk startup.

Under den senaste infiltrationen var han en av mycket få personer som kollegan Harry kunde prata med om sitt arbete.

– Man måste hela tiden tänka på säkerheten och hans mentala hälsa. Rent strategiskt måste man coacha någon att bli bra på att vara högerextremist.

Under hans egen infiltration var det bara två personer som kände till vad han arbetade med: hans närmaste chef och hans partner.

– Det blev ganska mycket, periodvis. Stressen över att bli upptäckt påverkar en hela tiden.

My Vingren berättar att hon inte påverkades nämnvärt av tiden i chattkanalerna.

– Jag är ganska bra på att gå in i ett rum och tänka att ”nu är det ett jobb”. Det är som att jag har en knapp jag trycker på. Och när jag slutar jobbet så trycker jag tillbaka och blir mig själv igen.

Det var en infiltration som var särskilt jobbig, men den befinner sig utanför filmens värld.

– I januari 2024 råkade jag komma med i en grupp där några svenska 13-åringar planerade våldsamma aktioner. Det var jobbigare eftersom det var en fara som låg väldigt nära i tid.

Läs mer

– Jag hade kollat på högerextremt material på Tiktok och blev inbjuden till Discord innan jag hamnade i den gruppen.

Där tvingades hon, i samråd med tidskriften Expo, till sist själv att ingripa. När ungdomarna bestämde sig för att utföra ett våldsdåd i södra Stockholm varnade hon Polisen för vad som höll på att hända, samtidigt som hon i chatten försökte få gärningspersonerna att stanna kvar på torget i Liljeholmen.

– De kunde hitta vilka det var genom att kolla på chatten vi haft, berättar hon för Flamman.

– Det är min mest aktiva wallraff. Det var väldigt dramatiskt.

Utrikes 22 januari, 2025

På andra sidan gränssnittet

Under de senaste 18 månaderna har palestinska studenter försökt upprätthålla sina studier på distans, trots en våldsam ockupation och bristande elförsörjning och internetuppkoppling. Foto: Hassan Jedi/Anadolu.

Under 18 månader av krig har internet möjliggjort arbete både i krigets Gaza och på den allt mer våldsamma Västbanken. Men för att få uppkoppling krävs uppfinningsrikedom.

Aahed Zarouks internet är snabbt som fan. Han är 35 år, UX-designer (user experience) och mjukvarutvecklare med utbildning från UCLA i Kalifornien och bor i Gaza stad.

– Det kanske inte är helt lagligt, säger han med ett leende.

Tillsammans med en vän lagar Aahed trasiga kablar när de slitits sönder av israeliska bomber. Upprepade gånger har de sett till att hela stadsdelen har internet. Före kriget hade alla sin egen uppkoppling. Nu använder 2 000 personer den som Aahed har ordnat.

Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.

– Genom Telegram- och Whatsapp-grupper delar människor information om militära order eller var bomber har fallit.

Men internet möjliggör också jobb och därmed försörjning. Gaza har en ung och högutbildad befolkning med framtiden för sig. Trots att Israel begränsat områdets uppkoppling till ett 2G-nät arbetar många inom techsektorn eller på olika sätt med webbutveckling och design. Kompetensen är hög och hungern att bygga upp landet är stor.

Motståndskraft. 2018 delades bärbara datorer ut till eleverna på palestinska Ziad Abu Ein-skolan i Ramallah på Västbanken. Foto: Majdi Mohammed/AP/TT.

Vi pratar på Zoom en snöig dag i januari just efter trettonhelgen. I min skärm är Aahed inramad av ett stort, ljust fönster och en rad gröna krukväxter. Hans hår är mörkt med en grå våg i luggen och han är klädd i en rutig polotröja i benvitt och salviagrönt. Han är påfallande tjusig.

Utanför fönstret ligger grannhuset i ruiner. Nej, inte ruiner. Det ligger i damm och aska. Bara två dagar tidigare bombades det till smulor. Smällen skadade solcellerna på Aaheds hus men han har redan reparerat dem och är tillbaka online.

– Jag vill berätta om motståndskraft och uthållighet.

Han använder det engelska ordet resilience som betyder ungefär kraft att komma tillbaka efter en skada, systemets möjlighet att återskapa sig självt i nya förutsättningar. Jag får känslan av att han förkroppsligar begreppet.

Aahed (bilden) och hans familj har evakuerat säkert tio gånger vid det här laget.

– Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.

Han har inte bara sig själv att tänka på. Han har tre bröder, alla med psykiska funktionsnedsättningar, som han tar hand om.

Han berättar att det bor människor i kvarteret igen efter att nästan alla försvunnit under våren och sommaren. Området ligger nära den så kallade Netzarimkorridoren.

– IDF går in i ett område och förstör allt. När de lämnat kvarteret kommer vi tillbaka och bygger upp allt igen. De kommer, vi försvinner. De försvinner, vi kommer tillbaka. Detta är cykeln vi lever i.

Internet är helt avgörande för säkerheten på en plats som Gaza, där döden varit ständigt närvarande sedan den 7 oktober 2023.

Under krigets första dagar befann sig Aahed i södra Gaza. Huset han bodde i med sin familj bombades av IDF. Det var också den gången grannhuset som var den egentliga måltavlan. Tre kusiner dog och en bror skadades svårt av en sten i bakhuvudet. Aahed blev också skadad men överlevde. I flera månader kunde han inte röra sin vänstra sida alls och han hade fruktansvärda smärtor i tänderna.

Då var det fortfarande möjligt att röra sig mellan södra och norra Gaza och familjen tog sig tillbaka till norr. Det blir tyst en sekund. Aahed släpper ifrån sig det slags leende som tillsammans med ögonens flyktiga rörelse åt sidan rymmer en avgrund av minnen, vålnader för stora för att berätta om.

Internet möjliggör distansarbete också i andra delar av Palestina där det har blivit för farligt att röra sig mellan städerna.

I en liten stad utanför Tulkarem på norra Västbanken sitter Sara i sitt föräldrahem. Hon är kommunikatör och projektkoordinator. För Sara är internetuppkopplingen avgörande för att hon ska kunna försörja sig. Hon ringer mig på Whatsapp.

Det är onsdag förmiddag när vi pratar. I vanliga fall hade hon varit på kontoret i Ramallah i dag men hon åker inte längre dit. Inte heller till Nablus, trots att det bara är 20 minuter bort. Vägarna är helt enkelt för farliga. Under det senaste året har den israeliska militärens närvaro på Västbanken, kombinerat med bosättarnas mobilisering, spårat ur.

Högutbildade. En examensceremoni vid Gazas tekniska högskola sommaren 2021. Den palestinska befolkningen i Gaza är ung och högutbildad, men har svårt att hitta arbete i området. Foto: Ahmad Hasaballah/Zuma/TT.

– Före kriget såg man dem på gatan men nu beter de sig på ett sätt som är svårt att föreställa sig om man inte är här. Människor som vanligtvis rörde sig på gatorna har helt enkelt slutat. Det är för farligt.

Chattgrupper på Telegram och Whatsapp är också avgörande för att hon ska våga förflytta sig. Och när hon väl gör det sker det aldrig längre med egen bil. Tidigare var det en vedertagen sanning på Västbanken att egen bil var säkrare än kollektivtrafiken, eftersom de chaufförer som kör de gula minibussarna kors och tvärs mellan de palestinska städerna gärna trycker gasen i botten.

Inget område är säkert men vi gör vad vi kan för att inte bli dödade.

Nu utgör de i stället ett säkerhetsnät – särskilt förarnas interna kommunikation.

– De har egna chattar och vet var militären är och om gränsövergången är öppen eller stängd.

Sara arbetar med berättande åt organisationer och företag. Hon vill gestalta de mänskliga dimensionerna i det palestinska livet och konkret påverka i omvärlden. Flera av hennes vänner arbetar också på distans om de har möjlighet som ett resultat av den förvärrade situationen på Västbanken.

– Men det beror såklart på vilket slags jobb man har. Jag kan göra det nu, men alla kan inte det.

Tekniksektorn är kanske inte det första som dyker upp när Palestinas ekonomi kommer på tal. Men före kriget fanns flera hundra uppstartsbolag på Västbanken och i Gaza, och trots utmaningar var sektorn lovande. I Gaza fanns sedan en tid tillbaka projektet Gaza Sky Geeks, ett slags inkubator och accelerator för unga teknikbolag som finansierades av bland andra Google.

Israels högteknologiska sektor är en historia för sig. Sedan 1990-talet har den firats både som ekonomisk motor, nationellt etos och den gyllene vägen mot israeliskt-palestinskt samarbete. Högutbildade palestinier på Västbanken och i Gaza jobbade i israeliska uppstartsbolag och från statligt håll satsades pengar på palestinska grupper i Israel (som alltid kallas arabiska israeler i dessa sammanhang). Också kvinnor och ultraortodoxa judar fick öronmärkta medel för att utbilda sig och etablera sig inom den högteknologiska sektorn.

Lugn i stormen. Palestinier passerar marknaden i Jabalia i börja av november 2023. Foto: Abed Khaled/AP.

Men allt detta var före kriget.

Investerarna har dragit sig ur sektorn både i Israel och i Gaza.

Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts. Redan före det senaste kriget har de som kunnat lämna Gaza ofta valt att göra det för att skapa förutsättningar för liv på annan plats.

De kritiska röster som redan innan hade anklagat sektorn för att normalisera ockupationen och företagen för att utnyttja den billiga palestinska arbetskraften har knappast tystnat.

Det finns ett intimt band mellan den högteknologiska sektorn och den israeliska militären, IDF. Vapenföretaget Elbit har en egen inkubator för uppstartsbolag och flera av branschens kändaste profiler har fått sin basutbildning under tiden som soldat.

Det urskillningslösa dödandet i Gaza har inte bara lett till att flera centrala gestalter mist sitt liv utan också till att infrastruktur förstörts.

På sin egen hemsida lyfter IDF själva fram grundaren av den i Israel omåttligt populära navigationsappen Waze, Uri Levine, som ett exempel på hur kopplingen kan se ut, i en artikel från 2013 med rubriken ”Start-up soldiers” – uppstartssoldater. Titeln är en blinkning till den bästsäljande boken Start-up nation från 2009, där idén om Israel som världens främsta ”uppstartsnation” lanserades.

En delförklaring till Israels fokus på högteknologi är att man har velat underlätta för människor att flytta från städerna till ”periferierna”, alltså de mer avlägsna landsändarna – vilket inte har skett. Sektorn är fortsatt koncentrerad till det attraktiva kustområdet runt Tel Aviv.

I detta sammanhang hörs ibland det lätt cyniska begreppet Silicon Wadi, där wadi kommer från det arabiska ordet för dalgång. Lätt cyniskt, därför att ett syfte med att sprida tech-folket till periferierna är att dessa områden av staten uppfattas som ”för arabiska”. I Negev och Galliléen finns helt enkelt fler arabiska städer och byar kvar, och detta ses inte som något positivt.

Tillbaka till Gaza stad. Här, liksom överallt, är internet helt avgörande för techfolk. De som inte har internet hemma söker sig till områden där internet finns och samlas på gatan för att jobba. Det är livsfarligt. Också de som samlas i tillfälliga hubbar som satts upp på olika platser är utsatta för stor fara. Det räcker att en efterlyst person kommer dit för att hela platsen ska förvandlas till en måltavla.

Aahed säger att han är lyckligt lottad som har möjlighet att arbeta hemma. Sedan en tid tillbaka får han dessutom riktiga uppdrag igen. Och han tror på framtiden. När kriget är slut ska unga människor bygga upp landet igen. Ett helt nytt land.

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Han är stolt över sitt bidrag till Gazas techvärld. Han fungerar som mentor och vägledare åt unga yrkesverksamma och nyutexaminerade människor, för att rusta nästa generation med färdigheter för att lyckas internationellt.

Han talar med framtidstro och en orubblig tilltro till Gazabornas kompetens och uthållighet

– Det är bara kriget som måste ta slut. Sedan bygger vi upp landet igen.