Halalkorv, störtlopp och frostbitna kinder. Flamman är med när ett gäng ungdomar från Göteborgs förorter testar slalom för första gången i livet.
Det som ligger och fräser på den kommunala betonggrillen ser ut som korv och hamburgare. Men vi i gruppen vet att menyn är betydligt mer mångsidig: kycklingkorv, halalkycklingkorv, vegokorv, vegoburgare och halalburgare. Något för alla.
Det är lunchpaus på Alebackens skidanläggning för 30 ungdomar i högstadieåldern. Alla bär gula signalvästar och nu står de i klungor runt ledarna Melissa, Suad, Sven och Mohammed som delar ut maten. Amerikansk dressing, senap, ketchup och den rostade löken som sprätter åt alla håll och till slut blöts upp i snögropen vi sitter i.
– Får vi ta liften till högsta backen nu? frågar några tjejer Henrik Vestman, skidlärare från Friluftsfrämjandet.
Det blir ett nej. För trots att de lärt sig ”pizzaslice” (gå uppför backen med skidorna på – det som annars ofta används om att ploga) och ”plogen” (åka utför kontrollerat) på förmiddagen, så bedömer Henrik att det är en bit kvar till nästa nivå. Dessutom är det första dagen på sportlovet i Göteborg, och andra lediga har börjat inta backen.
Tjejerna får alltså vänta in dem som inte ens hunnit med sin första korv.
Några av barnen har ordentliga skidbyxor, halsduk och mössa, men de flesta har joggingkläder och jeans. En sak har de gemensamt: ingen har tidigare stått på ett par slalomskidor och alla är motiverade att lära sig. Trots den göteborgska snålblåsten och minusgrader syns bara röda kinder och glada tjut. Efter lunch kommer Henrik att få förstärkning av fler skidlärare från Friluftsfrämjandet och de kan dela upp gänget i ännu mer anpassade grupper. Alla ska med.
Det är halvtid för ungdomarna från Hisingen, Nordost och Tynnered. De tillhör alla en grupp som ingått i det fyraåriga projektet Friluftsliv för framtidens förebilder som är ett samarbete mellan Friluftsfrämjandet, Scouterna och Mentor Sverige.
Verksamhetsledaren Melissa Vedinlic, som suttit bredvid mig i den specialchartrade bussen, har i uppgift att hålla ordning på den livliga gruppen i dag, och hon håller hårt i sina papper med barnens namn och föräldrars telefonnummer. Med på resan är också kollegorna Mohammed al Karawi och Suad Jama. Alla jobbar till vardags på Mentor Sverige.
Mohammed ser proffsig ut med sina funktionskläder medan Suad är inbäddad i svart hellång dunkappa. Melissa räknar in så att ingen halkar efter eller försvinner. Redan på mötesplatsen i Göteborgs centralstation uppstår en oklarhet.
Tänk att få göra detta för ungdomar helt gratis! Det här ska inte vara en klassfråga eller pengar.
Precis innan vi ska lämna stationen ringer en mamma in och sjukanmäler sin son. Han har fått influensa, säger hon. Melissa har dock just prickat av honom och han sitter längst bak i bussen med sina kompisar. Tydligen hade han frisknat till. Mamman ger efter.
– Tur att vi har skidledare så att vi överlever den här dagen, skrattar Melissa hjärtligt.
– Tänk att få göra detta för ungdomar helt gratis!
Det ska vara tillgängligt för alla.
Jo, precis. En sportlovsresa till Åre kan kosta en barnfamilj runt 50 000 kronor. Inget för en vanlig familj, och ännu mer avlägset för ungdomar med föräldrar som vare sig har ekonomin för att hyra fjällstuga och skidor eller som själva i sina liv knäppt på sig ett par pjäxor.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Alebacken är en kulle som byggts på med utgrävningsgruset som blev över när man byggde ut E45:an för 15 år sedan. Men det ligger nära stan och här finns all utrustning att hyra för några hundralappar, men de som är med i dag går helt gratis.
Däremot är det en liten procedur när 30 ungdomar ska prova ut utrustningen. Först ska 30 fötter mätas för rätt pjäxa. En ung kille från uthyrningen står tålmodigt och stirrar på golvet på mätstickan för varje fot.
Plötsligt stannar kön upp. En av pojkarna vägrar att ta av sig sina gympaskor, och uthyrningskillen ser sammanbiten ut. Det är viktigt att pjäxan passar och han måste göra sitt jobb. Efter en stund låter han pojken ta av sig skon lite avsides. Kanske skäms han för ett hål i strumpan. Det löser sig i alla fall.
Alla pjäxor är på. Yasmine, Hanin och Awa tjuter av skratt när de provar sitt livs första pjäxklampande. Skidor, hjälm, inga stavar för nybörjare. Då är det dags! Det är nu skidlärare Henrik Vestman kommer in.
Vi ställer oss i en ring och han visar oss hur pjäxan klickar i bindningarna. Några ramlar omedelbart. Det gör inget. Henrik visar hur man tar sig upp genom att hålla skidorna parallellt och krama om ett knä och ta spjärn. Sedan är det dags för pizzatricket: alla får testa att få kontroll över skidan genom att hålla dem i ett V och ta sig upp för den flacka backen. Vi bildar ett lag av frustande kroppar. Alla glider bakåt och det hörs ett lågt jämmer.
– Det går för långsamt! klagar Yasmine som med sina långa ben redan ligger i täten.
Det går att ana att det är hon kommer att lära sig snabbast av oss. Hon berättar att hon kommer från Gambia.
Sedan tycker jag att det är ännu viktigare att få dela det med folk som kanske inte alltid har möjlighet.
Skidläraren Henrik kan själv inte minnas när han först stod på ett par skidor. Att lära andra att åka har känts naturligt för honom, berättar han. Att hans mamma är lärare på en skola har gjort att han har läraryrket i sig. Även hans mormor och morfar var vana skidåkare.
– Jag får lära ut något som jag älskar. Men sedan tycker jag att det är ännu viktigare att få dela det med folk som kanske inte alltid har möjlighet.
Henrik rör sig smidigt i backen och nere på platten. Långt innan någon far iväg i alldeles för hög fart i störtlopp är han framme och hugger tag i jackryggen och fångar upp innan turen slutar rakt in i liftkön. Han talar lågt uppmuntrande när han vänder sig till ett enskilt barn. Intuitivt uppfattar han vilka som snappat upp rörelsen så den sitter i kroppen och vilka som kommer att behöva traggla en stund till med pizzatricket. Mohammed, som tänkt att det skulle vara enkelt har fått tänka om. Han sällar sig till den senare gruppen.
– Ungar är så otroligt mycket smartare än vad man tror, säger Henrik. Bara man kan ta sig framåt så kommer resten. Sedan ska man lära sig att åka lift och att svänga.
Att alla kommer att kunna åka slalom efter den här dagen är han övertygad om.
– Det är alltid planen. Man måste tro på ungarna.
Friluftsfrämjandet grundades redan 1892 som en av de första folkrörelserna. Syftet var att uppmuntra och aktivera unga till en positiv och lustfylld relation till naturen och de sporter den erbjuder. På 1950-talet startades Operation Vildmark, som riktade sig till Stockholms ”svåraste ungdomar”.
På Alebacken finns två knappliftar och en ankarlift. När det är min tur att ta tag i tratten som ska in mellan låren är kameran i vägen och jag får dra mig upp till toppen. Det som såg ut som en svag höjning nerifrån, framstår som brantare från den här utsikten. De som var tuffa först ser lite mer tveksamma ut. Andra ger sig iväg och skriker njutningsfullt av farten. Det de just lärt som om plogen är som bortblåst.
Efter lunchen kommer förstärkning med fler skidlärare från Friluftsfrämjandet och det bildas ännu mindre grupper så att barnen får fler ögon på sig och kan komma med goda råd och tips. Suad, Melissa och Mohammed står för tryggheten. Barnen känner dem sedan tidigare utflykter och de är hela tiden i närheten för att fråga om allt är okej, hjälpa dem upp från marken, springa efter en skida på vift eller möta upp inne i värmestugan med varm choklad.
Det är därinne jag träffar 13-årige Andrij. Jag har börjat frysa efter att ha behövt ta av mig vantarna för fotograferingen för många gånger. Dessutom har jag kommit åt något reglage på kameran som ställt in den på självutlösning, vilket resulterat i en serie oanvändbara bilder. Jag slår mig ned bredvid Andrij, som berättar att han kom till Sverige från Ukraina med sina föräldrar och sin lillebror för ett par år sedan.
– Man kan åka slalom i Ukraina också, berättar han för mig, och ser omedelbart sorgsen och lite trött ut.
Han signalerar att vi har pratat färdigt om hemlandet. I stället pratar vi om själva skidåkningen. Det är kul, säger han. Sedan hjälper han mig att återställa kameran så att jag kan ta fler bilder.
Nu har tjejgänget tagit en eftermiddagspaus också och sitter runt ett eget bord intill vårt. Självklart är mobilen med även på skidutflykten och de har tagit bilder på varandra och lagt upp filmklipp på Tiktok. Alla kompisar måste få se framgångarna.
De visar sina klipp för varandra och dunkar varandra i ryggen. ”Queen!”
När klockan är två har alla lärt sig åka knapplift, ta sig till den högsta backen – som i slalomsammanhang inte är en hög backe, men som måste räknas till en seger efter dagens intensivkurs – ploga sig ned för backen eller till och med börjat göra lite snygga svängar. Det är dags att börja packa ihop och lämna tillbaka utrustningen.
– Det var jättelätt att lära sig åka skidor, säger Saniya.
Hon ser käck ut i sina långa flätor, lite som Pippi Långstrump. Jag får en känsla av att hon är den som entusiasmerat sina kompisar. Alla åker från Alebacken med en ny kunskap att ta med för resten av livet.
På bussen hem förklarar Mohammed al-Karawi hur själva ”rekryteringen” till projektet har gått till. Informationskampanjen är väl genomtänkt – det är inte bara att sätta upp lappar i skolkorridoren och hoppas på det bästa. I stället har han och hans kollegor haft kontakt med skolrektorer som upplåtit tid från lektionerna så att de kan presentera sig direkt för eleverna.
Men inte bara det: efter att de delat ut blanketterna för intresseanmälan stannar de också kvar och hjälper till att fylla i information, så att det enda som sedan behövs är föräldrarnas signaturer.
En annan utmaning är att de anställda på Mentor Sverige inte räcker till. Som tur är finns det även personer som ställer upp helt ideellt. En av dem är lärarstuderande Alexander Sikström. Till dagens utflykt kom han klädd i ”kanadensisk frack”: jeans och jeansjacka.
Inte heller han hade stått på några skidor förrän i dag. Efter att han ramlat ett par gånger halar han äntligen fram ett par handskar. På de rödfrusna händerna anas en runtatuering som han visar för mig.
– GÖTEBORG står det, förklarar han.
Han är född här, älskar staden och säger skämtsamt att han hatar Stockholm, även om han inte hade besökt huvudstaden förrän i somras. Mamma är svensk och pappa är från Iran.
Han säger att hans drivkraft sedan ungdomen varit att ge barn förutsättningar för det bästa livet. Att inte hamna snett. Först hade han tänkt prova på polisyrket, men det blev lärare i stället.
– När jag fyllde 18 förändrades min syn på ondska och godhet. Jag tror inte att någon väljer att göra onda saker. De flesta människor försöker att vara så goda de kan. Som lärare kanske man stoppar fler brott på ett annat sätt än vad en polis gör, säger han och tillägger:
– Inte för att poliser inte behövs och inte gör ett bra jobb.
Själv var han inte med på sådana här projekt i skolan där han växte upp i Biskopsgården. Han var inte medveten om att de fanns. Han säger att han tror att orsaken till att han inte drogs med i något gäng beror på att han helt enkelt undvek att ha kompisar. Han såg andra i sin klass hamna snett.
– Jag var väldigt osocial som barn.
Vad betyder det för deltagarna att följa med på en sådan här skidresa?
– Jag tror att vi vuxna har en tendens att försöka göra saker viktiga när det är precis tvärtom: det är viktigt att det är oviktigt för ungdomarna. De ska inte tänka på något annat än en kul skidresa.
Vi är framme vid Centralstationen igen. Det är bara eftermiddag, men det har varit en lång dag. Barnen tar adjö av varandra, trötta och möra, och Suad ser till att var och en tar sig hem så som föräldrarna önskat. Melissa ser glad ut:
– Det här var tio av tio!
