Manliga unga författare jämför sig med Stig Dagerman. De flesta inser att tåget har gått för länge sedan. Kulturredaktör på Arbetaren och kompromisslös romandebut vid 22 år. Jag debuterade som 28-åring, då hade Dagerman i samma ålder redan avverkat hela sitt författarskap: fyra romaner, en novellsamling, det berömda reportaget Tysk höst. Lägg till pjäser, artiklar, essäer och tusentals satiriska dagsedlar. Han hade gift sig, skaffat barn, skilt sig. Rest. Allt han gjorde gick i raketfart.
Själv läste jag hellre Ivar Lo, det kändes friskare och var mer praktiskt för en ung författarwannabe. De Dagermanromaner jag försökt med var oläsliga. Det lilla jag visste var att han drabbats av en skrivkris som hade drivit honom att ta sitt liv vid 31 års ålder.
Min första roman kom år 1989 och ett utdrag publicerades i Dagens Nyheter där redaktören jämförde min prosastil med just Dagermans. Det smickrade mig. Jag minns att jag plöjde Olof Lagercrantz gripande biografi från 1958 om ”gåtan” Dagerman.
Vid 35 år och sex böcker senare kom min första skrivkris. Tiden gick men jag fick inget gjort. Allt blev svårt och trögt, jag kunde inte samla mig till något större. Detta tillstånd skulle vara i fem, sex år. Jag hade så höga krav på mig själv att jag inte förmådde uppnå dem. Jag väntade på att bli den person som skulle kunna skriva det jag ville. Det var nu mitt intresse för Dagerman tog fart. Jag läste allt, hela hans verk, och all referenslitteratur.
Jag upptäckte att Dagerman var bra, men inte den författare jag trott. Han var en ju en arbetarförfattare, uppvuxen hos enkla bönder och arbetare. Men den borgerliga litterära världen hade gjort honom till sin, hade geniförklarat honom, vilket på sikt kom att låsa och blända honom. En orsak till skrivkrisen var att han strypte de källor som gjort honom till författare: sin klasserfarenhet, sin politiska tro, litteraturen som medel till ett bättre samhälle. Han blev ”klasslös” som Ivar Lo kallar det, nästa steg i karriären för en ”riktig” kommersiell författare med en borgerlig publik som måste tillfredsställas.
Det fungerande inte. De sista fyra åren av sitt liv var han improduktiv. Förväntningarna skyhöga. Självkritiken sylvass. Jag fann viss tröst i Dagermans misslyckanden. Lärde mig att det inte går att lämna sitt ämne, sin kärna, eller skynda på kreativitet. Ibland måste man vänta länge på att hitta sig själv. När jag äntligen skrev på en ny roman som bar, hade Dagermans förtvivlan hjälpt mig mogna.