Vi är alla Charlie, förutom de av oss som tycker att Charlie Hebdo är en rasistisk, misogyn tidning. Vi står alla upp för pressfriheten, förutom de av oss som tycker att den plötsliga samstämmigheten är en liberal tvångströja. Vi är alla chockade över dådet i Paris, förutom de av oss som tycker att vi borde vara än mer chockerade över Boko Harams massaker i Nigeria.
Vi sugs alla in i en debatt om hur attacken mot satirtidningen ska förstås. Charlie Hebdo är vänster! Charlie Hebdo är inte vänster! Satir ska bryta tabun! Satir ska häckla makten, inte maktlösa! Terrorismen är ett uttryck för kapitalismens kris! Terrorismen är ett patriarkalt problem! Religion är farligt! Religionen måste tolereras! Det finns hundratals tvärsäkra åsikter.

Debatten, eller snarare åsiktutropen, följer samma mönster som Sverigedemokraternas framgångar visat. Tangentborden går varma, spaltmeter läggs till spaltmeter, internet kokar över. Verkligheten bleknar bort.
Frankrike är ett chauvinistiskt, misogynt och rasistisk samhälle med stora klyftor. Det lämnar sunkiga avtryck i en satirtidning. Det skapar grogrund för dödligt våld. Men kommentariatet tar debatten om det mest ytliga, det mest klickade och den franska ojämlika verkligheten, roten till det onda, bleknar bort.
Det anstår en kulturredaktör att skriva vad hen tycker om attacken på Charlie Hebdo. Stå upp för. Ta avstånd från. Men jag vill inte delta. Jag vill odla min avsky mot den samhälleliga otrygghet som kapitalism, patriarkat och rasism göder. Jag vill skriva om det, nagla fast verkligheten och göra den föränderlig – och inte som här: ta debatten om debatten.