Lars Ohly ger en av sina sista intervjuer som partiledare. Han var den partiledare som fick ena partiet under stridigheterna i början på 2000-talet. Nu ser han med glädje på den öppna partiledarprocessen.
– Jag är så jävla stolt.
Orden är Lars Ohlys. Vi träffas för en intervju på hans riksdagsrum strax innan jul och han får en fråga processen kring partiledarvalet i Vänsterpartiet.
– Det visar att det här är ett parti som är moget och seriöst och vågar släppa fram olika kandidater.
– Jämför man med Socialdemokraterna så är deras process väldigt sluten, när valberedningen har sagt sitt så är det klart. Den blå röken stiger i skorstenen när påven är utsedd.
För något drygt halvår sedan var det inte självklart att Lars Ohly skulle avgå och att fyra kandidater skulle konkurrera om att bli hans efterträdare. Tre av dem hade hunnit deklarera att de ville bli partiledare innan Ohly gick ut med att han inte tänkte sitta kvar. Inga bittra känslor?
– Jag tror det var Claes Andersson som sade ”det finns andra njutningar i livet än att vara förorättad”. Jag tror han hade rätt. Det var en resa fram till att jag hade fattat beslutet, men när jag väl fattat det var det en lättnad.
Ett annat parti idag
Det var ett annorlunda parti som Lars Ohly blev ledare för 2004. Slitningarna var större och konflikten kring Vägval vänster höll på att splittra partiet. Ohly själv beskriver det som ”antagonistiska motsättningar”.
När han ska nämna något som han är nöjd med under de gångna åtta åren är det just att ha lyckas ena partiet från det utgångsläget.
– Det var en svårhanterlig situation. Man kunde hantera den på olika sätt, antingen genom att tillåta alla att göra som de ville eller att ta fram storsläggan. Inget av dem hade varit ett bra sätt.
Istället försökte partiledningen att hålla sig till en kompromissväg.
– Vi sa att alla fick tycka som de ville, men Vänsterpartiet måste vara ett parti som vågade stå för en vänsterpolitik.
Finns det något som ni hade kunnat gjort annorlunda?
– Det finns det säkert. Kanske framför allt i Uddevalla där man bildade ett nytt parti. Där tror jag att det hade funnits dem som kunnat vara kvar i partiet om vi hade varit där lite oftare och pratat och lyssnat.
Många tycker som V
Vänsterpartiet är mer enat än 2004, men om man ställer frågan hur samhället utvecklats under de här åren är bilden inte lika ljus.
– Då blir det genast jobbigare.
Lars Ohly talar snabbt och engagerat om hur samhället förändrats. Något som han menar tog sin början redan på 1980-talet, även om den negativa utvecklingen har accelererat de senaste åren med en borgerlig regering.
– När jag började jobba fackligt hade vi ett annat självförtroende. Det gav oss tryggheten att våga förändra. Det var fasta anställningar och vi visste att arbetsgivaren inte kunde bete sig hur som helst. Ungdomar i dag upplever den totala otryggheten med timanställningar och arbetsgivare som beter sig lite hur som helst.
Samtidigt pekar han på de styrkor som vänstern ändå har.
– Från 1980-talet och framåt finns gedigen statistik i Sverige som visar att de flesta människor tycker det är lika viktigt att var och en solidariskt betalar skatt idag som då. Det är vänsterns styrka.
Men finns det inte ett stort glapp där. Människor vill betala skatt, men röstar höger?
– Det är vårt stora misslyckande. Av de två stora valrörelser jag har lett Vänsterpartiet i var egentligen överraskningen större 2006. Vi hade alla trumf på handen och ändå förlorade vi.
I efterhand pekar Lars Ohly på flera olika faktorer; en skickligare borgerlig motståndare än vad man var van att möta, en trött socialdemokrati med en impopulär ledare som inte kunde ge något annat budskap än att jobben kommer. Där tycker han att Vänsterpartiet har en viktig roll i att bygga allianser.
– Jag hade hellre sett att vi som regeringsalternativ hade gått framåt och att Vänsterpartiet förlorat lite i det senaste valet.
”Jag finns där”
Lars Ohly planerar att sitta kvar i riksdagen och fortsätta att arbeta politiskt under de närmaste åren.
– Ju mer jag har tänkt på det, desto nyfiknare har jag blivit på vad som döljer sig runt nästa hörn. Jag skulle tycka det var roligt att koncentrera mig på ett specifikt område inom politiken.
Något särskilt område?
– Ja, men det säger jag inte.
Till sist, vilket råd vill du ge till din efterträdare?
– Jag har haft ett jättestöd av att prata med mina företrädare, Ulla Hoffmann, Lars Werner och CH Hermansson. Jag kommer inte att hänga över axeln på någon och tala om vad som är rätt och fel, men jag finns där.
