– Just nu är det öppna sår som blöder.
Lena Sandlin är politisk chefredaktör på Västerbottens Folkblad och en av dem som tydligast stöttat Juholt både före och efter hans avgång. Hon beskriver ett splittrat Socialdemokraterna och betonar vikten av att vem som än blir vald till ny ordförande, måste det vara någon som visar stor ödmjukhet mot båda falanger inom S. I läget som Juholt hamnade i, tror hon inte det fanns något annat val än att avgå. Samtidigt är hon djupt kritisk till en del partikamraters agerande.
– Håkan Juholt har inte kunnat lita på tjänstemän och partikamrater. Det har hela tiden varit hemliga källor och interna läckor. Jämför man de här historierna med Fredrik Reinfeldts svarta barnflicka är det ingenting. Skillnaden var att partiet slöt upp kring Reinfeldt.

Personligt

Paul Ronge, PR-konsult tycker att mediedrevet mot Juholt gått betydligt längre än de flesta liknande händelser. Han var med som reporter under Mona Sahlins så kallade Tobleroneaffärer.
– Det som främst slagit mig är att det varit så personligt mot Juholt. Det var inte människan Sahlin vi var ute efter, utan den ekonomiskt slarviga Sahlin. Den bild jag får framför mig nu är en slags tjurfäktning där välriktade stick från olika håll färgar tjurens rygg röd och utgången är given.
Paul Ronge tror det finns en klassaspekt i turerna kring Juholt. Han beskriver hur en lantis med illasittande kostym och konstig mustasch möter blaserade Stockholmsjournalister med en latte i handen.
Lena Sandlin håller med.
– Håkan har sagt det själv, att han har känt ett klassförakt. Ända från början har det drivits med Juholt, om hans mustasch, hur han pratar, skojar eller hur han plirar med ögonen.
Blir det inte problematiskt..?
– Att man inte kan välja en partiordförande från landet, där det också är som rödast? Jo, det är det. Det blir en absurd situation.

Vänstersväng med Juholt

Abe Bergegårdh, skribent på anarkistiska Yelah, vill däremot tona ner betydelsen av Juholts klassbakgrund och lantisstämpel.
– Det är klart att det kan ligga något i det, men det jag tror egentligen hände var att politiken började spela roll med Juholt.
Han menar att Socialdemokraterna satt sig i en situation där man de senaste årtiondena har accepterat avregleringar och marknadslösningar, samtidigt som man under 90-talet lät de försämringar som skedde under Bildts regering vara kvar.
– Sedan kommer Juholt och säger ”men vänta nu, det gick lite fel”. Plötsligt bryter man den borgerliga hegemonins tankar. Juholt riktade sig till arbetarklassen och stödet han fick kom framför allt ifrån landsbygden.
Han påpekar att Håkan Juholt faktiskt lyfte Socialdemokraternas väljarsiffror.
Kunde då Håkan Juholt ha gjort något annorlunda?
– Jag tror att Joakim Hilton satte fingret på något när han undrade om Håkan Juholt var retorikmissbrukare. Han blir så uppfylld av sin egen retoriska förmåga att det lätt springer iväg. Kör du en bil som du lätt kan få upp i 200 måste du vara extra noggrann på 30-sträckor. Har du lätt för att snacka på, måste du ha ett gäng omkring dig som granskar att det blir rätt, säger Paul Ronge.
Abe Bergegårdh tror däremot inte att den avgående S-ledarens tillkortakommanden egentligen spelade så stor roll i drevet mot honom.
– Det finns det säkert saker han hade kunnat göra annorlunda. Men det var faktiskt inte det som var problemet, tidigare har arbetarrörelsen kunnat försvara påhopp genom egen media, genom att finnas på varje arbetsplats och i varje bostadsområde. S har i det närmaste avvecklat sig själva.

Bygg underifrån

Frågan är vad som händer nu. Abe Bergegårdh ser, trots allt, ljust på framtiden.
– S får återgå till att bygga underifrån, där ligger deras styrka historiskt. Jag tror absolut det finns förutsättningar.
I skrivande stund spekuleras om olika kandidater som efterträdare. Alla tackar nej, som brukligt. Flera av namnen som nämns är personer som utpekas tillhöra samma falanger som velat ha bort Håkan Juholt, som Thomas Östros, Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg. Men Lena Sandlin tror inte att någon av dem är den partiledare som skulle kunna ena partiet.
– Håkan Juholt visade att han sätter partiet före sin egen person. Sätter de partiet före sig, avstår de från att kandidera.
Istället vill hon hellre se Lena Sommestad eller Pär Nuder som ny partiledare.
– Nuder tror jag skulle kunna vara en person som kunde ena partiet.
Paul Ronge pekar på risken att man efter den retoriskt yviga Juholt väljer en försiktig partiledare som inte begår samma misstag. Det finns flera liknande exempel historiskt sett.
– Jag var till exempel med som reporter när Hasse Ericson [ordförande i Transport under 70-talet, reds anm] avsattes, men jag minns inte ens vem som blev hans efterträdare. Det är sannolikt att man väljer en person som får vara så tråkig att klockorna stannar, bara den inte gör fel.
Samtidigt påpekar han att det är mycket jämnt mellan blocken. I synnerhet om KD skulle åka ur riksdagen. Det kan öka benägenheten för att politiker blir fegare.
– Det riskerar att leda till mer politikerförakt. Folk överlag är inte dumma.