En arbetarförfattare som skriver kontrakt med Warner Brothers om filmrättigheter med Greta Garbo som tilltänkt huvudrollsinnehavare, som vägrar kompromissa när det gäller det konstnärliga utförandet och dessutom har modet att tacka nej till ett femårigt kontrakt på 1 000 dollar i veckan kan inte undgå att väcka intresse. Det hela utspelar sig i mitten av 1940-talet när Gösta Larsson, en arbetargrabb som föddes 1898 i Malmö och bosatt sig ”over there”, publicerar sin femte bok, Ships in the river. I år för första gången utgiven på svenska, trots författarens uttryckliga  vilja  att aldrig mer bli översatt till sitt hemspråk. Vi får vara tacksamma att så ändå har skett tack vare  författaren Fredrik Ekelund och Arbetarrörelsens Kulturhistoriska sällskap. De utsåg Kajerna vid Hudson River som är den svenska titeln, till sin årsbok. Jan Ristarp står för översättningen. Enda anmärkningen är den dåliga korrekturläsningen som skulle ha fått perfektionisten Gösta Larsson att gråta.
 
Gösta Larsson får ett översvallande beröm för debuten Livets nödtorft och uppföljaren Mitt land farväl, ändå är hans författarskap  praktiskt taget bortglömt, vilket  möjligen kan  bero på att hans skrev sina böcker på engelska.  Recensenter anser att Larsson har åstadkommit ett socialt dokument av nationell betydelse, han får beröm för sina personskildringar och kunnighet i fackföreningsförhållanden och jämförs med Ivar Lo Johansson.  
I Kajerna vid Hudson River får vi följa huvudpersonen, möjligen författarens alter ego, till New York. Det är depression och 1930-tal och människorna försöker överleva för dagen. En komplicerad kärlekshistoria gör historien mångfacetterad. Genom en bekant till en gåtfull moster får han ett jobb i hamnen, där redarnas och stuveribossarnas järnhårda lagar regerar och ett människoliv väger lätt. Gösta Larsson känner väl handgreppen vid lastning och lossning. Likväl som jargongen.
”Och upp ur Manahawskins lastrum hävde sig nu, i änden på en spänd stålwire, en omgång gummibalar. På tecken från signalmannen hejdades balarna på sin uppåtstigande färd, svängde ut över fartygets sida och föll med ett brak ner på lastpallen av trä där två karlar  kastade sig över dem och drog loss nätet. Med en skicklig manöver med sina lastkrokar lastade de så över balarna på de väntande kärrorna. En kontrollant satte sitt märke på balarna och så kördes de iväg för att staplas upp i olika rader i magasinet.”

Författaren ansåg att ”all verklig konst måste, tror jag, åtminstone till en del, vara självbiografisk.”
Gösta Larsson hade tidigt lärt sig att tjäna sitt uppehälle, han går  till sjöss men det tuffa arbetet i eldrummet på en kollämpare knäcker hans hälsa och han återvänder hem för en tid på sjukhus. Därpå får han ett jobb på Kockums varv. Hela tiden studerar han på kvällar och lediga stunder. Med en avlagd ingenjörsexamen driver hans hälsa honom  till Sydafrika och efter en hård tid i gruvdistrikten går han åter till sjöss med USA i sikte. Han håller skrivandet före en trygg ekonomi, tackar nej till ett ingenjörsjobb och hankar sig fram med diverse påhugg, bland annat som skådespelare, för att få tid att skriva. Gösta Larsson arbetar idogt på manus efter manus och den ständiga refusen driver honom till intensiva språkstudier i engelska. Äntligen blir han antagen. The Vanguard Press erbjuder honom ett kontrakt på Our Daily Bread vilken skildrar Amaltheadådet sett genom en arbetarfamiljs ögon. Familjen bor vid Möllevångstorget i Malmö, där författaren själv är född.  
Gösta Larsson återvänder inte så vitt man vet till Sverige utan slår sig ned i en liten stad i Connecticut. Vad som sker i hans liv under åren 1946-1955 vet vi nästan ingenting om.

Men med tanke på Gösta Larssons socialistiska samhälls­åskådning ligger det nära till hands att spekulera i att han blir indragen i de omfattande trakasserier och förhör av vänstermänniskor som senator Mc Carthy drar igång i USA.  Efter noggranna förberedelser i  Dagermansk anda gasar Gösta Larsson ihjäl sig i sitt garage vintern 1955.
Han hade nyligen fått två romaner refuserade. Hans målsättning ”att göra den svenska arbetarrörelsen känd i hela världen” uppfylldes aldrig fullt ut.