Det pågår en diskussion om upprustning och militarisering, och jag är medveten om att många på vänsterkanten inte delar min ståndpunkt. Men innan vi ens börjar prata om försvar måste vi ställa oss en grundläggande fråga: Finns det ett verkligt hot mot oss? Och för att svara på det måste vi definiera vad vi menar med ”oss”.

På nationell nivå finns det för de flesta länder i Central- och Västeuropa faktiskt ingen risk för en direkt militär invasion. Och många populister på både vänster- och högerkanten talar bara i dessa nationella termer: ”Det finns inget militärt hot mot vår nation, så varför skulle vi lägga pengar på försvar?”

Men denna ståndpunkt är kontraproduktiv. Genom att vädja till isolationistiska känslor vattnar vänstern extremhögerns trädgård. Den är mer konsekvent och främjar egoism på alla områden, så vänstern förlorar alltid i detta spel.

Om vi i stället ser det ur ett europeiskt perspektiv måste vi erkänna: Ja, Europa som helhet är hotat. Men formen för detta hot varierar beroende på plats.

Om vi inkluderar Ukraina i vår uppfattning om Europa, så är kriget redan här – och det är enormt.

Samtidigt är den europeiska vapenproduktionen långt ifrån tillräcklig för att täcka ens Ukrainas omedelbara behov. Det innebär att produktionen måste ökas – och att vapen måste skickas dit de behövs.

Slagord om att avskaffa krig är inte längre politik. Det är mycket närmare religion – oberoende av verklighetens krav.

För länderna väster om Ukraina är faran inte stridsvagnar som rusar fram mot Berlin. Ett troligare scenario är en provokation i Baltikum, avsedd att testa trovärdigheten i Europas avskräckning. Vad som räknas som en invasion och vad som inte gör det är alltid en tolkningsfråga. Kom ihåg – ryska stridsflygplan kränker redan andra länders luftrum. Steg för steg testar de hur långt de kan gå.

Ur Putins perspektiv är detta frestande. Han tror nämligen att Västeuropa inte kommer att kämpa för några miljoner estländare, litauer och moldaver. Och han har goda skäl att tro det. Om de stora staterna beslutar att det inte är värt det så kollapsar avskräckningen.

I årtionden har européerna förlitat sig på amerikansk militärmakt. Men denna säkerhetsmekanism håller på att rasa samman.

De strategiska sektorer som är nödvändiga för att de europeiska arméerna ska fungera är nästan helt beroende av USA: lufttransporter, satellitunderrättelser, ballistiska missiler, luftförsvar och så vidare. Om USA drar sig tillbaka kommer de europeiska ländernas försvarssystem att bli obrukbara. Verkligheten i dag är att de europeiska ländernas existens är beroende av Trumps högerextrema regim, som sannolikt inte kommer att reagera i händelse av en invasion. De är också sårbara för Putins högerextrema regim, som rustar upp, mobiliserar och aktivt söker konfrontation.

Därför måste Baltikum, Polen och Finland återuppbygga sina lager och förstärka sin infrastruktur. När din granne är världens näst största militärmakt, som dagligen bombar städer, lägger en tredjedel av sin budget på krig och kallar ditt land för ett ”historiskt misstag”, handlar förmågan att försvara sig inte om kapprustning. Det är en fråga om överlevnad. Men denna överlevnad är endast möjlig med hjälp av de västeuropeiska allierade, eftersom inget östeuropeiskt land kan producera de nödvändiga vapnen och konfrontera den ryska armén på egen hand.

I Västeuropa är hotet ett annat. Det handlar mindre om invasion och mer om extremhögerns framväxt. För Putin, Trump och J. D. Vance är drömscenariot tydligt: Östeuropa under rysk dominans, Västeuropa lett av extremhögerregeringar som accepterar deras vision av en värld uppdelad i auktoritära inflytandesfärer.

Här betyder försvar något annat: att motverka desinformation, skydda infrastruktur, blockera utländska pengar i politiken, försvara sig mot cyberattacker, sabotage och energipåtryckningar. Och att hjälpa dem som omedelbart behöver vapen för sin överlevnad.

I årtionden har européerna förlitat sig på amerikansk militärmakt. Men denna säkerhetsmekanism håller på att rasa samman.

Kort sagt: vi måste anpassa verktygen efter hoten. Och framför allt måste vi sluta tänka enbart i snäva nationella termer. För det var just den nationella logiken som under århundraden drev fram krig, förstörelse och splittring på den europeiska kontinenten.

Så var står vi då?

Jag tror att vi måste skilja mellan militarism och försvar.

Militarism är krig som en affärsmöjlighet, driven av kapitalistisk vinst. Det är också att sätta kriget i centrum och underordna hela samhället det. Försvar är samhällets förmåga att skydda sig från aggression. Och i dag, när de tre största militärmakterna öppet hotar med invasioner – Kina mot Taiwan, USA talar till och med om Grönland och Ryssland redan för krig i Ukraina – kan man inte längre låtsas att försvarsproblemet inte existerar.

Problemet är inte produktionen i sig. Problemet är att låta marknaden bestämma vad som ska produceras, för vem och enligt vilka regler. Det är det verkliga slagfältet. Vem bestämmer? För vilket syfte? Under vilka villkor?

Och här har vänstern en avgörande roll att spela: införa strikta exportregler, öppna avtal, demokratisk kontroll.

Nu hör jag även inom min egen organisation: ”Vi har inte kapacitet att införa sådana regler.” Och jag frågar: har vi större kapacitet att avskaffa krig och vapen på hela planeten?

I det läget måste vi vara ärliga. Slagord om att avskaffa krig är inte längre politik. Det är mycket närmare religion – oberoende av verklighetens krav. När vi ställer påstått radikala krav utan några medel för att uppnå dem och utan någon massorganisation i sikte, är det praktiska resultatet enkelt: vi överlämnar fältet till dem som redan sitter vid makten. De kommer då att organisera försvaret helt enligt sina egna regler och intressen. Och vi kommer att få precis den militarism som vi påstår oss bekämpa.

Vi kan naturligtvis hävda att man genom att framföra maximalistiska krav kommer att skärpa motsättningarna, fördjupa de sociala klyftorna och påskynda den borgerliga statens kollaps. Och att denna kollaps kommer att leda till revolution, den slutliga kampen. Även om den radikala högern är stark. Även med en militariserad diktatur granne. För vi hoppas på att när vår stat kollapsar kommer folket i den angränsande militariserade diktaturen att resa sig – och i vårt land kommer det att vara vi, inte extremhögern, som tar makten.

I en värld som domineras av okontrollerad stormaktspolitik kommer progressiva organisationer och deras värderingar alltid att utplånas, först politiskt, sedan fysiskt.

Okej. Men låt oss vara allvarliga ett ögonblick. Hur stor är sannolikheten att människor kommer att göra uppror i militariserade, högerextrema, illiberala stater med massövervakning? Och i en värld av öppet våld, där makten avgörs med vapenmakt, vilka chanser har dagens vänster egentligen mot extremhögern?

Politik handlar inte om fantasi. Det handlar om att analysera den verkliga maktbalansen och att främja sina mål inom den.

Så frågan för oss är enkel: vad är den realistiska positionen för den europeiska vänstern under nuvarande förhållanden?

Enligt mig måste den utgå från två krav samtidigt:

• För det första att säkerställa att det demokratiska utrymmets strukturer överlever.
• För det andra måste vi kämpa inifrån detta utrymme för att omdefiniera dess politiska och sociala innehåll.

Det innebär att kämpa dubbelt så hårt mot nyliberala politiska åtgärder – men utan att ge upp den demokratiska arena inom vilken denna kamp fortfarande är möjlig.

Det europeiska projektet – den liberala demokratin i allmänhet – innebär i själva verket en paradox. Det skyddar mot godtyckligt utövad politisk makt, men lämnar människor försvarslösa gentemot kapitalets godtycke. I de så kallade socialistiska staterna var det för övrigt tvärtom: ett visst skydd mot ekonomiskt godtycke, inget skydd mot politisk makt.

Men de som i dag har kapacitet och uttalad vilja att avveckla detta projekt är de regimer där medborgarna varken skyddas mot politiskt eller ekonomiskt förtryck.

Kom ihåg, vi började med frågan om vad vi menar med ”oss”. Ur ett vänsterperspektiv är det naturligtvis inte en nationalstat eller en europeisk gemenskap, utan en global arbetarklass. Jag tror att vi bör ha i åtanke att varken människoliv, arbetstagares rättigheter eller miljön kan skyddas i en stat som faller inom ”inflytandesfären” för autokratiska imperialistiska makter baserade på råvaruexploatering som Putins Ryssland, Trumps USA eller Kina. I en värld som domineras av okontrollerad stormaktspolitik kommer progressiva organisationer och deras värderingar alltid att utplånas, först politiskt, sedan fysiskt.

Den liberala demokratin är full av motsättningar. Men det är motsättningar som vi kan ta kamp mot inifrån. Friheten att organisera fackföreningar, kvinnors rättigheter, socialpolitik, internationell solidaritet – allt detta är inte abstraktioner utan materiell infrastruktur som är beroende av vår förmåga att upprätthålla det lilla utrymme för frihet som en gång öppnades upp under stora uppoffringar.

Först publicerad på Facebook under titeln Rearmanent, militarisation and defence den 22 augusti.

Rapporterna från Kuba blir allt mörkare. I september släcktes hela ön ned ännu en gång i ett av de återkommande elavbrott som lamslår vardagen. I Havanna slog människor kastruller i protest och krävde mat, el och frihet. Samtidigt rasar landets en gång stolta sockersektor: årets skörd väntas bli den sämsta på över ett sekel och romindustrin hotas av kollaps. Kombinationen av hunger, strömavbrott och ekonomiskt förfall driver fram små men växande demonstrationer – tecken på att ett samhälle som länge uthärdat alltmer börjar säga ifrån.

Krisen märks på alla plan. Kuba är bankrutt, med ett enormt underskott i betalningsbalansen och utan tillgång till internationella krediter. Det finns väldigt lite att exportera. Tidigare huvudinkomster var turism, vårdpersonal och lärare. Alla dessa sektorer är i kris. Turismen har inte återhämtat sig efter pandemin, och många länder anser att avtalsvillkoren för vårdpersonal är oacceptabla. Jordbruket står stilla och landet producerar bara en liten del av den mat det konsumerar.

Mat är en bristvara, även för dem som har pengar. Människor strövar omkring i staden och letar efter mat. Detta orsakar ett massivt problem med frånvaro från jobbet. Detta tolereras eftersom det drabbar alla lika. Hungern är påtaglig i provinserna men finns även i Havanna. Basvaror som kläder och toalettartiklar är svåra att få tag på. En parallell, underjordisk ekonomi har skapats som ersätter remitteringar. Utanför Kuba finns det stora företag som tar emot beställningar på olika varor för leverans på Kuba, ofta triangulerade genom ett tredje land, särskilt Mexiko och Panama. Denna tjänst är oreglerad, dyr och opålitlig. I minst ett fall förekom en offentlig protest i Florida mot ett av dessa företag.

Bristen på bränsle är akut. Endast en liten del av fossila bränslen produceras på Kuba. Detta påverkar inte bara privata transporter utan även kollektivtrafiken. Många produktiva verksamheter är förlamade eller drivs med endast en bråkdel av sin installerade kapacitet på grund av transportsvårigheter.

Det är långa strömavbrott, praktiskt taget varje dag, ofta över hela ön. Genereringen fallerar, liksom distributionsnätet. Elektricitet på Kuba genereras av värmekraftverk, beroende på tillgången på fossila bränslen. Det finns inga större vattenkraftverk eller kärnkraftverk. Vind- och solkraftverk är bara en dröm på grund av bristen på investeringar. Utrustningen för produktions- och distributionsnätet är i grunden sovjetisk utrustning, dåligt underhållen och ofta föremål för improviserade reparationer. Allt detta påverkar allvarligt den produktiva aktiviteten.

Ett exempel är att sockerskörden 2024–2025 inte kommer att nå 150 000 ton. Detta är mindre än hälften av den föregående skörden. Det är faktiskt det sämsta resultatet på över ett sekel, och långt ifrån den bästa skörden: 8 miljoner ton. Kubas sockerproduktion kan inte möta efterfrågan och måste importera. Romindustrin är i fara på grund av bristen på denna kritiska insatsvara.

Många väljer att fly. Möjligen 300 000 människor har emigrerat till USA under 2023-2024. Kuba har förlorat mer än 10 procent av sin befolkning under det senaste decenniet. Det uppskattas att befolkningen var 11,2 miljoner år 2020 och bara skulle vara drygt 9,5 miljoner år 2024. Dessa siffror är osäkra, men det är tydligt att det sker en allvarlig befolkningsminskning på ön. De flesta som flyttar är unga, utbildade människor. Detta påverkar arbetskraftens storlek och produktivitet. Den kubanska befolkningen åldras redan märkbart, och emigrationsvågen väcker allvarliga frågor om den framtida finansieringen av pensioner.

Små protester och spontana demonstrationer förekommer ofta. Nyligen tvingade folkliga protester och fördömanden en minister att avgå. Ministern uppgav att det inte finns några tiggare på Kuba, utan snarare människor som klär ut sig i förklädnad för att tjäna extra pengar genom att gräva i soptunnor. Detta orsakade ett brett folkligt fördömande, och ministern avgick, trots att han hade officiellt stöd.

Brottsligheten ökar snabbt. Organiserade kriminella gäng har tydligen dykt upp. Detta är svårt att bedöma på grund av bristen på transparens inom polisen och det allmänna säkerhetssystemet. Det är dock tydligt att partiets sociala kontrollorgan (CDR) blir alltmer ineffektiva. Polisen är alltmer ineffektiv, och även de behöver tid för att hitta mat till sina familjer.

Så vad gör regeringen?

Varken den eller kommunistpartiet gör någonting och rättfärdigar sin passivitet som en konsekvens av den amerikanska blockaden. Vid de sällsynta tillfällen de inför åtgärder för att lösa den katastrofala situation som landet står inför, förtydligar de noggrant att detta är en tillfällig ”åtgärd” och inte på något sätt en permanent ”reform”.  Motivet bakom detta beteende är det orubbliga försvaret av den ideologiska renheten i den stalinistiska ekonomiska och politiska modell som infördes efter invasionen av Grisbukten.

Carlos Puebla lämnade oss en sång som tydligt återspeglar hur kubanerna ursprungligen såg på revolutionen. Dess refräng lyder:

Kuba har förlorat mer än 10 procent av sin befolkning under det senaste decenniet.

”Kommendanten anlände och beordrade att saker och ting skulle upphöra.”

På dagens Kuba har befälhavaren inte anlänt och beordrat att saker och ting skulle upphöra. Det finns inte ens längre någon befälhavare. Vad vi har är partibyråkrater, förankrade bakom ett monopol på politisk makt. De måste ständigt försvara status quo, annars kommer de att förlora sina magra privilegier. Deras enda substantiella aktivitet är diplomatiska och politisker insats för att söker donationer, och som inte är transparenta. Det finns också hopp om att hitta en ny sponsor, som Sovjetunionen och senare Venezuela under Hugo Chávez var.

I vilket fall ser landets framtid osäker ut.

En oroande möjlighet är att Kuba utvecklas till en ”misslyckad stat” (failed state). Det är en stat som endast kontrollerar små delar av huvudstaden eller större städer där viktiga offentliga byggnader, polis- eller militärkaserner och en internationell flygplats finns. Resten av landet kontrolleras av klaner, sekteristiska grupper och kriminella gäng. Vi har de uppenbara exemplen Somalia och Haiti. Detta förvärras av bristen på starka institutioner och demokratisk erfarenhet. Kuba har mycket svaga institutioner, med det troliga undantaget för armén och polisen, som har svårt att behålla kvalificerad personal, som antingen emigrerar eller flyttar till den privata sektorn.

Ett exempel är universitetets nedgång. Det sker en betydande förlust av lärarpersonal och även studenter. Unga människor vill inte studera. ”Jag behöver ingen ingenjörsexamen för att bädda sängar på hotell”, har vi fått höra. Ett alternativ för de smartaste ungdomarna är att emigrera och försöka studera i Florida eller vid ett latinamerikanskt universitet, där de troligtvis kommer att hitta en kubansk professor som kan hjälpa dem framåt.

En faktor som motverkar denna negativa utveckling mot en misslyckad stat är en utbildad och frisk befolkning. Vi måste dock komma ihåg att den kubanska befolkningen är allt mindre utbildad och frisk på grund av emigration och kollapsen av utbildnings- och hälsovårdssystemen.

Situationen fortsätter att förvärras, med ökande fattigdom och emigration. Befolkningen har redan har minskat från 11,2 till 9,5 miljoner. Levnadsstandarden fortsätter att försämras. Landet blir alltmer irrelevant, och resten av världen försöker glömma bort det eftersom regeringen inte gör något för att förändra situationen.

En annan möjlighet är en systemförändring. Det kan hända att en grupp tar makten och avslutar kommunistpartiets maktmonopol, att Centralplanen stängs och att marknaderna tillåts fungera fritt inom ett visst regelverk. Detta är vad som hände i Sovjetunionen och Östeuropa. Det finns ett par möjliga lösningar som är värda att undersöka.

En systemförändring som sker från en civilsamhällesinstitution, som hände i Polen med Solidarnosc. Det är svårt att identifiera en institution som kan leda en förändring på Kuba. De enda institutioner som sticker ut är armén och de nationella revolutionära miliserna. De revolutionära väpnade styrkorna (FAR) är naturligtvis inte transparenta, och lite är känt om dem. Det finns dock två aspekter som måste övervägas noggrant.

Den kubanska befolkningen är allt mindre utbildad och frisk på grund av emigration och kollapsen av utbildnings- och hälsovårdssystemen.

Den ena är konsekvenserna av 35 år av enorma svårigheter med att återutrusta och underhålla den gamla sovjetiska utrustningen. Den pågående betalningsbalanskrisen gör resurser för att täcka militära utgifter särskilt knappa. Den andra aspekten att beakta är att FAR har börjat delta mycket aktivt i landets ekonomi, initialt med förevändningen att upprätthålla militära utgifter. I dag är FAR landets främsta researrangör och hotelloperatör. Detta innebär att många officerare har lämnat kasernerna för att ansluta sig till det ekonomiska livet. Antalet pensionerade officerare som innehar förtroendeposter i regeringen är mycket stort. Dessa officerare får annan information och ser situationen ur ett annat perspektiv än sina kollegor som fortfarande är i kasernerna.

Ett annat möjligt utfall är en drastisk förändring till följd av en konflikt inom själva partiet, som i Sovjetunionen. Partiet är ännu mer ogenomskinligt än FAR. Med jämna mellanrum finns det tecken på tvister och interna strider inom partiet. Vi ser dessa tecken när vi observerar vissa förändringar och justeringar i regeringen. De kända tecknen är snarare negativa. Vissa personer inom partiet, vagt identifierade som den ”ideologiska oppositionen”, tydligt engagerade i att försvara den nuvarande situationen, skulle kunna uppnå en viss grad av organisation, vilket skulle göra försvaret av ortodoxin ännu starkare.

Dissidenterna skulle sannolikt inte kunna leda en djupgående förändring på Kuba. Även om skaran växer snabbt är den starkt splittrad och infiltrerad av polisen. Regeringsoppositionen saknar ett minimum av organisation, och alla försök att uppnå det har snabbt och effektivt motarbetats av polisen.

Om det sker ett regimskifte uppstår flera möjliga scenarier. För det första kan den våldsamma minoriteten av exilkubaner i Florida, kopplade till resterna av Brigad 2506 (Grisbuktens invasion), organisera en invasion av Kuba. Dessa människor har tillräckligt med vapen och pengar för det. Denna minoritet är dock liten och skulle ha föga stöd, vare sig bland den kubanska befolkningen utomlands eller från amerikanska myndigheter. FAR skulle kunna konfrontera dem och dessutom de skulle möta stark folklig fientlighet. Det skulle bli en explosion av våld.

Dissidenterna skulle sannolikt inte kunna leda en djupgående förändring på Kuba.

Om det fanns en viss grad av liberalisering skulle många utbildade och rika kubaner återvända. Låt oss inte glömma att den kubanska migrationen och dess ättlingar är en av de ekonomiskt mest framgångsrika migrationsgrupper i USA. Det finns redan anekdotisk information från kubanska familjer och grupper i USA som försöker skapa en koppling och ett stöd på ön i väntan på eventuell förändring.

Om det fanns en marknadsliberalisering skulle landet kunna växa mycket snabbt efter en kaotisk period av anpassning. Det finns en utbildad och frisk befolkning. Det finns också betydande ledig installerad kapacitet som väntar på en möjlighet. Den kubanska diasporan kan vara en betydande investeringskälla. En oligarki skulle mycket sannolikt uppstå, vilket har hänt i många delar av Östeuropa. Tecken på detta kan redan ses när man observerar hur den privata sektorn utvecklas.

Ett allvarligt problem skulle vara avvecklingen av det omfattande exproprieringssystemet. Fastighetsregistrering, efter massiva expropriationer, kommer sannolikt att vara kaotisk eller obefintlig. Denna registrering är oerhört viktig för att återuppbygga kreditsystemet. Problemet skulle vara särskilt brådskande inom jordbruket, där krediter är avgörande för att sektorn ska återfå sin produktivitet. Dessutom är ett stort antal exproprierade markägare, eller deras ättlingar, nu amerikanska medborgare. Detta ger dem en rättslig ram för att kräva stöd från den amerikanska regeringen för sina ersättningskrav.

För både omvärlden och medborgarna finns dock mycket lite att göra.

En möjlighet är att fortsätta stödja Kuba genom donationer av medicin, mat och bränsle. Tyvärr finns det inga icke-statliga organisationer (NGO) på ön med den storlek och erfarenhet som krävs för att hantera större donationer. Dessutom insisterar regeringen på att donationer ska levereras via staten, som samtidigt inte erbjuder garantier för korrekt användning och distribution.

Att häva det amerikanska embargot är irrelevant eftersom den potentiella kubanska exporten är extremt liten, och det finns inga resurser för att tillgodose en proportionellt mycket stor efterfrågan på import. Det finns många alternativa leverantörer som inte följer det amerikanska embargot men är inaktiva på grund av Kubas brist på resurser. Ön har helt enkelt inte de pengar eller resurser som skulle kunna användas i formella internationella finansiella kretsar om dessa skulle öppnas.

Vi måste vänta på en betydande förändring för att mobilisera politiskt stöd för att skydda ett land som kommer att befinna sig i en extremt sårbar situation. Inte minst behövs stöd för ansträngningarna att återuppbygga landets ekonomi.

År 2016 satt jag på ett kommunstyrelsemöte i Arvika. Det låter kanske inte så muntert, men den här gången var glädjen påtaglig både till höger och vänster efter ett extra tillskott från staten som plötsligt gjorde budgeten genomförbar. Men i handlingarna fick stödet inte kallas vid sitt rätta namn: ”välfärdsmiljarderna”.

Jag punkterade stämningen när jag frågade: ”Så… är det här Vänsterpartiets välfärdsmiljarder?” Det blev stelt. Alla ville ha pengarna – men ingen ville erkänna avsändaren. Motvilligt medgav man att skänken från ovan kom från vänsterhåll.

Samma logik såg vi 2021 när Socialdemokraterna behövde Vänsterpartiets röster för att Magdalena Andersson skulle bli statsminister. Bara veckor innan hade V fällt den S-ledda regeringen över frågan om marknadshyror. Socialdemokraterna mobiliserade till och med partister – och medlemmar i Pensionärernas riksorganisation – för att hacka på V:s krav om höjd garantipension. När dammet lagt sig stod de med minst i plånboken och Vänsterpartiet som vinnare. Plötsligt började S skryta om att de själva genomfört reformen.

Våra motståndare finansieras av krafter som ingen ensam kan tämja. I Vänsterpartiet har vi varandra.

Visst har Vänsterpartiet gjort misstag. Men när läget varit avgörande har vi röstat rätt.

I partiledardebatten i Sveriges Radio P1 den 17 september hettade det till en enda gång – när Ulf Kristersson (M) anklagade S för kopplingar till gängkriminella och Magdalena Andersson (S) svarade med samma mynt. I övrigt var samsynen kuslig, inte minst i ekonomisk politik och kriminalpolitik, där Socialdemokraterna i praktiken imiterar Moderaterna. Skillnaden är att M tydligt vill fortsätta regera med SD som underlag, medan Magdalena inte kunde säga något säkert om sin sida – särskilt inte om Vänsterpartiet.

Internt i V har det varit flera turer: hot om avhopp, beklagliga händelser och beslut som det går att ha skilda meningar om. Samtidigt har det på högersidan vuxit fram en ”fascistisk hydra”, där både liberaler och konservativa nu utgör huvuden. Rasistskandaler, korruptionsliknande kopplingar till näringslivet och jävsmässiga beslut passerar utan att Ulf säger ifrån. I det landskapet är Vänsterpartiet riksdagens viktigaste oppositionskraft. Politiken jag nämnt ovan hade aldrig blivit av utan partiets medlemmar – och utan er hjältar som sitter i genom långdragna möten i kommun- och regionfullmäktige samt i utskott.

Själv har jag periodvis låtit medlemskapet glida – mest av glömska, ibland på grund av rapporter om det interna livet som inte direkt gjort mig mer entusiastisk. Men: utan Vänsterpartiet hade vi haft marknadshyror, fler kommuner hade pressat sönder sin omsorgspersonal och pensionärerna hade gått miste om sin höjning. Det är ett axplock av vad vår organisation levererar – så länge vi står upp för den. Det är ett år kvar till valet. Våra motståndare finansieras av krafter som ingen ensam kan tämja. I Vänsterpartiet har vi varandra.