Med sin alltid förföriska retorik ger sig Andres Lokko på överklassens kultur (SvD 150205) och hans avsky mot entreprenörsporren i Draknästet är skön läsning. Textens kärna återfinns i det citat han återger: ”Art by the ruling class will change nothing”. Det låter sympatiskt, bortsett från att det är lika okunnigt som sekteristiskt.
Frida Kahlo, Peter Weiss och den svenska arbetarrörelsens största skildrare, Albin Amelin, kom knappast från knapra förhållanden. Visst, de var inte musiker, men väl radikala konstnärer som trots annan bakgrund tog ställning för socialismen och arbetarklassen. Lokkos idol Jan Myrdal kvalar också in.
Man kan inbilla sig att Lokko tror på klassers inneboende egenskaper, likt någon som tror att svarta har rytmen i blodet, när han skriver: ”Jag vill alltid ta reda på vad konstnärer har för bakgrund, vad deras föräldrar gjorde eller gör, vilka skolor de har gått i och exakt vad de erhöll i veckopeng”. Men när Lokko skriver principprogram är arbetarklassen bara arbetarklass om den skapar eller lyssnar på den musik han finner lämplig. I krönikan ”Se upp för vita dansband på tv” (SvD 121710) sätter han likhetstecken mellan Dansbandskampen och ”nyväckt nationalism” och han ägnar spaltmeter åt att samla bourdieuskt klasskapital genom att kampanja mot Foo Fighters och annan ”svennig” musik.
Det är knappast att vara arbetarklassens vän, men i sektvänstern ryms som vi vet bara den revolutionära spjutspetsen. Om Andres Lokko var ett parti skulle det stå jämte Rebellrörelsen och lajva proletärt subjekt. Ett projekt lika irrelevant nu som då.