Döden har upphört, en ny stjärna lyser på himlen och en professor i astrofysik städar sin lägenhet. “Jag var länge död” kränger mellan vardagsrealism, drömteori och ett blodigt klimax. Love Frisell blir otålig, men vill ändå ha mer.
Som sjuksköterska förespråkade min ingifta moster i princip ättestupa för multisjuka 75-plussare. Iskall och praktisk. Men när hennes make gick bort, alltså min morbror, var hon övertygad om att något hade lämnat hans kropp och flugit iväg.
En någorlunda jordad person skulle invända att detta – själens odödlighet, livet efter döden – är rent önsketänkande. Dör man, förintas man. Poff. Borta.
Enligt Karl Ove Knausgård är döden en befrielse. Sedan en ny stjärna på himlen uppenbarats i början av Morgonstjärnan (2020) har de döende slutat att dö. Resultatet? Mardrömsbränsle. Högar med livlösa kroppar med hjärtan som vägrar sluta slå. Livet som ett race mot katatoni.
Efter två romaner som fördjupat hans universum med tillbakablickar spinner författaren till slut vidare på historien om den nya stjärnan. Jag var länge död (Albert Bonniers förlag, 2026) följer Joar Løyning, känd från Vargarna från evighetens skog (2021). Det är den släthjärnade Syverts udda lillebror som likt sin far kan förutse framtiden i sina drömmar. Som vuxen lever han asketiskt som professor i astrofysik vid universitetet i Oslo. Dagarna är fyllda med rutiner – arbete, matlagning, städning. Sysslor han prioriterar framför familj och vänner.
Denna högfungerande autist har också ett rikt inre liv som i mångt och mycket fylls av teorier från Pavel Florenskij, en rysk teolog och matematiker från förra århundradet, som är övertygad om att drömmar är porten till efterlivet (där tiden löper baklänges). Här finns också en pusselbit i mysteriet om den nya stjärnan: den kan vara ett fyrdimensionellt ting som brutit barriären mot vår tredimensionella, tidsbundna värld.
I knausgårdiansk anda filtreras allt detta genom vardagens förpliktelser. Joars alltmer dementa mor måste tas hand om – har hon förresten blivit pillermissbrukare? Varje vecka vill normisen Syvert komma på besök med sina barn vilket måste navigeras, det vill säga undvikas. Inte ens när Joar möter en vålnad och får en kort inblick i dödsriket får livet en paus. Frukost måste inhandlas, sedan: mer städning, matlagning, läkarbesök.
I jakten på drömmarnas betydelse råkar den sexuellt förträngda fysikern också inleda ett konstigt förhållande med sin läkare Wiktoria, en ensamstående mamma som längtar efter en närhet han inte kan ge henne. I det som kommer närmast en hoppfull scen är Joar på en andra dejt hos henne. Tidigare hade de firat jul ihop, då stannade han för sent och sov i gästrummet, en provisorisk städskrubb som Wiktoria till slut knackade på dörren till. Nu ska han inte göra om samma misstag. Han letar efter utvägar men något håller honom kvar och hjärnan går på högvarv: han ska inte utsätta sig för den förnedringen igen. Så han knackar på hennes dörr.
Hjärtskärande, stelt och spännande, men också en lite spretig pendling mellan medelklassrealism och essäistiska utläggningar om drömtid. Någonstans halvvägs in i romanen tar den också en vändning ut i science fiction och detektivarbete. Samtidigt som den nya stjärnan försvinner kommer ytterligare en person in i bilden: den försvunna matematikern Benjamin Goossens, en av Joars tonårsidoler. I tidningar publicerar han essäer som tangerar Florenskijs teorier och hävdar att jorden om sju dagar kommer att gå under. Alltså måste Joar hitta honom innan det är för sent.
Allt slutar i ett blodigt klimax, kanske det äckligaste författaren har skrivit, utan någon större upplösning i sikte.
Frågan måste ställas: vad håller norrbaggen på med?
När Arendal gavs ut förra året lät det på många kritiker som om romanerna skulle växa horisontellt; den enorma mängden ledtrådar och meningsbärande information var en teknik för att återförtrolla världen. Efter de intrigmässiga framstegen i Jag var länge död får åtminstone jag intrycket att Knausgård faktiskt letar efter en punkt att sätta. Han tycks vandra i cirklar kring en gnostisk tankegång: vår värld är falsk, den kristna guden – eller kanske, guden som de kristna tillber – är kanske satan, evigt liv är evigt helvete.
Det låter mörkt, men det är också skuggan av den småborgerliga livshållningen i Min kamp. Bara vardagen är verklig. Barn och rutiner. Till skillnad från sin alldagliga bror Syvert, som trots sina misstag fortsätter att förlåtas och belönas, kommer tyvärr Joar till den insikten för sent.
Jag har inte den blekaste aning hur Knausgård ska landa det här romanprojektet. För mig får han gärna fortsätta att sicksacka fram tills han tröttnar.
